Bra texter, bra bilder

Backlash eller inte. Den feministiska debatten lever.

Nya Arena har tema idrott. Torbjörn Tännsjö och Claudio M Tamburrini anser att det är diskriminerande att män och kvinnor inte tävlar mot varandra. Med hjälp av genteknik kan även kvinnor skaffa samma muskelmassa, styrka och snabbhet som männen, och därmed finns det inga argument att könen tävlar åtskilda: låt bästa människa vinna!

Get A Job To Protect Your Work. I första numret av tidningen Ondskan berättar låtskrivaren Erik de Vahl om hur han jobbar på Posten. Det originella är att han inte ser förvärvsarbetet som ett offer för konsten. Han arbetar för att han gillar det, och för att han tycker att det ska vara så. Han menar att bidragsberoende inte är en bra utgångspunkt för konst som vill vara systemkritisk. Och han har jävligt rätt. Äntligen en konstnär som gör något åt sin situation istället för att sitta och gnälla på kommunen.

Lite snart 38-årigt gubbgnäll: När jag blir trött på alla smarta överdesignade kulturmagasin, alltså tidskrifter där det finns en avgrund mellan den vackert tänkta formgivningen och texternas torftiga innehåll, läser jag Vi. Bra texter, bra bilder.
Allt oftare står de intressanta kulturreportagen att läsa här. Johan Tells reportage i senaste numret från halländska hålan Torup, om internetföretaget Fyndbörsen, är sensationellt.

Jag närmar mig Margareta Sörenssons artikel om modern dans för barn i senaste numret av Opsis Kalopsis med öppna ögon. Jag hoppas på en översikt och ett intressant resonemang.

I Luleå är det oftast tidskriften Komma tillsammans med stadsbiblioteket som står som arrangörer, och även denna lördag var det de som stod bakom ratten. En lyriktörstande publik lyckades, trots ett virrvarr med skidspår utanför lokalen, ta sig in och slå sig ner på de måttligt sköna stolarna. Och matchen kunde börja.

Även i Norrländska Socialdemokraten samma dag: Storslam för poet på scen

En som då alltid står utanför är Torbjörn Tännsjö, hädiskt praktisk filosof, allmänt avskydd av dem som trängs på samma ställe. I senaste numret (1/2006) av tidskriften Humanisten säger han bland annat att Åke Green med alla sina bisarra uttalanden trots allt är hederligt religiös, medan K G Hammar - som en gång besvarade frågan "Finns Gud?" med: "Det beror på vad man menar med Gud och vad man menar med tro." – knappast kan betraktas ens som troende. Det är naturligtvis ohyggligt att ha så fel som Tännsjö, fast rätt roligt.

Förlaget skriver att Jönson utprövar en ”parasiteringens poetiska praktik”, för att åstadkomma en ”manipulativ och materiell poesi”, och att fortsätta sin ”utfrågning av ett romantiskt författar- och läsarsubjekt”. Den beskrivningen är skåpmat. Det intressanta med boken är dess expressiva uppgivelse inför den litterära undergroundidén som sådan; vetskapen om att den deleuzianska ”krigsmaskinen” är den bekvämaste platsen av alla just nu i svensk poesi om man vill uppfattas som ”politisk”; den yttersta av etablerade innovativa former inom det dialektiska kulturkapitalistiska systemet.

Det är inte illa att som göteborgaren Jörgen Hjerdt få sin andra teaterpjäs spelad på Dramatens stora scen. Ämnet växer också ju mer man funderar. Brister fantasin kan man städa fram tidskriften Res Publica 57/02 som behandlar allt från smutsbegreppets etymologiska ursprung i "smeta" och "smitta", till mänsklighetens utmaning att bekämpa äcklet för att kunna odla vår medmänsklighet i alla lägen (också inför åldringens blöjor och liggsår).

De tre akademierna samlade i veckan en skara för att dryfta frågan om högkulturen blivit subkultur. Publiken var manligt grånad. Somliga tonsättare var reservationslöst förtjusta i den egna talförmågan. Akademiernas nedläggning av den gemensamma tidskriften Artes beklagades inte nämnvärt. Man kan som Jan Ling misstänka att den pågående verkligheten lämnat institutionerna bakom sig.

..konstvärlden har slutat tala om konstverken. I stället talar man om 'Konsten' med stort K, som om det fanns något sådant", skriver Sinziana Ravini i det senaste numret av tidskriften Paletten. Och visst, när Paletten går 2000-talets "Vad är konst"-rond framstår konstbegreppet som ett tungt, sviktande tak på ett hus som konstnärer och konstproducenter ständigt flyttar någon annanstans. Inuti det undflyende huset ligger frågan om konstens väsen obesvarad, mystisk som en oöppnad ask.

Trots glappet, de många feministiska konflikterna och dito krockarna är den sammantagna känslan efter att ha läst hela konflikt-numret ändå god. Engagerade, välformulerade feminister råder det ingen brist på. Starka åsikter och kämpaanda finns. Diskussionen lever.