Bättre än alternativen

Gammal är äldst. Det är inte förrän Gunilla Thorgren, född på 40-talet, kommer till tals som det bränner till. Förut brukade kvinnorörelsen, borgerlig som socialistisk, alltid solidarisera sig med kvinnor som har det sämst, skriver hon. Då var det brist på kvinnliga förebilder, kunskap och konst, men idag, när alla kallar sig feminister, medier är fyllda av feministiska skribenter och bokhyllor dignar av forskning, finns varken kvinnosolidaritet eller tydlig feministisk agenda.

Nyliberalerna trampar upp takten i den borgerliga kulturtidskriften Neos andra nummer. Redaktören Peter Wennblad orkar inte ens göra omskrivningar för hur fint det vore att kunna ha statligt subventionerad hemhjälp, han konstaterar att det är billigare – och bättre för honom – utan skattsedel.

Så trots Parnass grådaskighet är den ändå min självklara vägvisare in i den norrländska litteraturen; för mig är begriplighet alltid att föredra framför en unken exklusivitet för det lilla fåtalet.

Det diskreta omslaget till trots, finns det ingen som Johan Jönson i svensk poesi. Vilket säkert är ett problematiskt påstående, men jag påstår det ändå. För det är en poesi i djup oenighet, präglad av äckel, våld och övergrepp, där den språkliga föreningen mellan kropp och teori som emellanåt är mycket stark, sker genom uppfläkta kroppsöppningar och motsägelsefullt hopmonterade delar. Det är så att jag nästan skulle ha velat skriva det själv.

Istället gör Konstperspektiv det ganska enkelt för sig; i numret om humoristisk konst väljer man att skriva om det som är allra mest uppenbart humoristiskt i konsten. En av artiklarna handlar om dadaismen och fluxusrörelsen, de kanske två mest erkända humoristiska konströrelserna under hela 1900-talet. En annan artikel handlar om finska konstprojektet Bonk, som är så ensidigt humoristiskt att om skulle ta bort humorn skulle ingenting alls finnas kvar.

Själv har jag fått uppfattningen att de vanligaste poeterna i våra röda stugor heter Ferlin, Andersson, Boye och Gullberg – men jag köper förstås gärna Aortas världsbild för att det blir intressantare så. Förutom Schiller innehåller detta utmärkta nummer texter kring och av Stephan George, Else Lasker-Schüler, nutida nederländsk poesi och en översättning av Blaise Cendrars återfunna debutverk, "Legenden om Novgorod". Med mera.

Tidskriften Minaret återuppstår efter en tid i träda och tumult. På nummer 1 pryds omslaget av en skäggprydd muslim med snabeltofflor - i handen håller han en kikare och bildtexten lyder så klart: Muslim blickar framåt. Det bär tidskriften vittnesbörd om - ny redaktör är Mohamed Omar, som i sitt resonerande förord är både underhållande och vass. Tidskrift för svensk muslimsk kultur. Det kunde ha varit så blodfattigt, så utjämnat och spänningslöst, som en broschyr från Apoteket. Det blev tvärtom.

Framkantspoesins tidskrift OEI finns helt logiskt i ljudform. Nr 26 består av 2 cd-skivor i en ask med signalfärgerna himmelsblått och smörgult.

Det är klokt att ignorera genrebeteckning. Om det är ljudpoesi, textklanger med musikalisk grammatikbotten eller spoken rhythm be-bop kan kvitta.

Svenska barnboksinstitutets nytillträdde chef, Jan Hansson, uttrycker i en inledande kommentar den fromma förhoppningen att det ska kunna skapas en årsbok för barnlitteratur i Sverige. Tanken har dryftats av och till under de senaste trettio åren, så det vore väl fint. I till exempel Norge finns en utmärkt årsbok, som förutom material om norsk och nordisk barnlitteratur innehåller åtskilliga internationella utblickar.

Johannes Nebel vill inte avslöja några exakta upplagesiffror, men menar att Opus närmar sig de omkring 6 000 som tidningen behöver för att gå runt.
– Opus är ett affärsmässigt projekt. Samtidigt är vi entusiaster som satsat egna pengar och framför allt egen tid. Jag tror inte att alla är beredda att jobba så hårt som vi för att kunna starta en tidskrift.

Som för att understryka förbrödringen mellan nu och då placeras en antikvarisk sonett av C. V. A. Strandberg om 1848 års barrikader sida vid sida med en raptext om förra höstens Pariskravaller av franske Bomber Man. Det oväntade mötet hade näppeligen kommit till stånd Aorta förutan.

Efter ett par dagars bloggsurfande grips jag av en häftig längtan efter dagstidningar, tidskrifter på papper och böcker. Efter skribenter som inte sätter sina subjekt i första rummet, efter kunskap och eftertanke. För mig framstår hela bloggrörelsen som föga mer än utbyggda insändarsidor. Definitivt inget att bygga ett större medborgaransvar på, och definitivt inget som i längden hotar tidningsvärlden.
   
   Det är helt enkelt upp till de etablerade medierna att vara bättre än alternativen, vilket i dagsläget inte ter sig så svårt, om man håller fast vid de uttrycksformer som ger medierna deras värde. Däri kan bloggarna ha en uppgift, att sätta press på pressen att vara sig själv

Begreppet feminism står för så många olika saker att det i vissa sammanhang är omöjligt att använda. Feminister slåss inbördes och grupperingar förökar sig genom delning. Tidskriften Bang är oumbärlig när man vill veta vilka frågor och tankar som förenar och utesluter.