När argumenten tryter

Svar till Peo Rask.

Peo Rask förefaller lystra till det gamla rådet: »När argumenten tryter, höj rösten!«

Han driver vad som allt mer liknar en kampanj mot kulturtidskriftsstödet (förd i den egna tidskriften Komma, på tidskrift.nu, i Dagens Nyheter, Norrländska Socialdemokraten och Kristianstadsbladet och vad jag förstår tillställd än fler tidningar). Hans argumentation – där en sådan kan skönjas bakom retoriken – är nyliberal och populistisk (av en art som inget av de i riksdagen förekommande partierna förfaller till).

Jag gick i höstas här på tidskrift.nu i svaromål i sakfrågorna och uppmanade Rask att komma med förslag på hur stödordningen skulle kunna förbättras. Han skulle kunna bidra till en konstruktiv och nödvändig debatt. Av detta inte ett spår i hans fortsatta skriverier. Argumenten och fantasin tryter uppenbarligen, han tillgriper istället argument ad hominem, det vill säga personangrepp.

Vad Rask vill uppnå vet jag inte. Vad gäller hans antydningar om jäv och allmän korruption, som jag och andra anses skyldiga till, så har Kulturrådet strikta regler för jäv. De efterlevs noggrant på tidskriftsområdet liksom jag är övertygad om att de gör även på de andra konstområdena. Kristina Rennerstedts kommentar här på tidskrift.nu klargör detta. På en punkt kan jag ändå inte låta bli att korrigera Rask.

Min ståndpunkt är att de tidskrifter som i dag är i störst behov av ekonomiskt stöd är de professionella och halvprofessionella kulturtidskrifterna, det vill säga många av de som i dag erhåller högst stöd av Kulturrådet. Att jag tycker så är ingen hemlighet. Det är en uppfattning jag hävdat offentligt under mer än tio års debatterande av tidskriftsstödet. Jag har redovisat skäl och diskuterat den analys som ligger till grund för denna uppfattning, mest utförligt i artikeln »Kulturtidskriftsekonomi. Ett räkneexempel« (publicerad i Kulturrådets tidskrift Kultur & Politik, nr 3/2001) . Detta är en linje jag även drivit i referensgruppen. Har jag lyckats? Nja, framgångarna har varit måttliga.

Detta blir tydligt om man granskar de siffror Rask presenterar, inte minst hans paradexempel: Ord & Bild. Min förbrytelse i Rasks ögon består i att jag tidigare (1994–1998) varit redaktör för denna tidskrift. Därför skulle jag otillbörligen gynna just Ord & Bild (trots att jag aldrig deltar i de besluten). Men de siffror han plockat fram visar motsatsen.

Om Peo Rask skulle roa sig med att rita en kurva över hur Ord & Bilds stöd utvecklats över tid, skulle han finna att denna planar ut i det ögonblick jag inträder i gruppen. Under den tid jag suttit där (från och med 2001 års fördelning) har Ord & Bilds stöd inte ökat med en enda krona. Många tidskrifter har under denna femårsperiod fått ökat stöd. Inte Ord & Bild.

Vad är det då Peo Rask håller på med? Han förhånar de tidskrifter som är beroende av statligt stöd samtidigt som han är arg för att han själv får för lite. Men det är svårt det där, att kritisera ett sammanhang som man önskar att man vore en del av, att gå till storms mot något som man så gärna skulle vara beroende av.

Frågorna om kvalitet och kvalitetsbedömning är emellertid centrala, ja grundläggande för allt vad kulturpolitik heter. De måste diskuteras. Det är frågor som är allt för viktiga för att förvandlas till debattunderhållning.

David Karlsson
Ordförande
Kulturrådets referensgrupp för stöd till kulturtidskrifter

Publicerad: 2006-04-05