Personminor

Stora framsteg i kampen mot ett av världens grymmaste vapen

Ur Världshorisont nr 1/06


Personminor är ett sällsynt lömskt och grymt vapen. De ligger gömda i marken och gör ingen skillnad på framryckande soldater, arbetande bönder eller lekande barn. Varje år dödas eller lemlästas 15 000 till 20 000 människor i olika delar av världen av minor och andra icke-detonerade föremål.

Samtidigt är detta en politisk fråga där sällsynt stora framsteg har gjorts under det senaste decenniet. En banbrytande konvention och ett unikt internationellt nätverk av organisationer utgör grunden för framgångarna.

En flicka ligger på ett en enkel brits på ett sjukhus i Kambodja. Hon är nio år och har nyligen förlorat båda sina ben när hon trampade på en personmina. Hennes mamma försöker i någon mån lindra hennes lidande genom att fläkta henne i den tryckande värmen.

Kambodja är ett av ett 60-tal länder i världen där människor dödas och lemlästas av minor och andra icke-detonerade föremål (”UXO”) varje år. 96 procent av minoffren är civila och en fjärdedel av dem är barn under 15 år.

De allra flesta som drabbas är fattiga lantarbetare eller jordbrukare som arbetar på fälten. Förutom det ofattbara lidandet och de rent personliga konsekvenserna innebär minexplosionen för dessa människor också en ekonomisk katastrof. Från att ha stått för försörjningen finns det stor risk att offret, om han eller hon överlever, i stället blir en belastning för familjen och samhället.

BEHÖVER STÖD

Idag uppskattas det totala antalet människor som överlevt minexplosioner till mellan 300 000 och 400 000, och de blir ständigt fler. De flesta av dem behöver kontinuerlig sjukvård och olika former av ekonomiskt och socialt stöd, något som ofta saknas i de fattiga länder där de lever.

De ödesdigra explosionerna inträffar många gånger långt efter det att kriget tagit slut. Minorna ligger kvar som dödsfällor i marken och kan detonera upp till 50 år efter utplaceringen. Detta gör det många gånger omöjligt för flyktingar att återvända till sin hembygd, och skapar osäkerhet och rädsla hos dem som ändå gör det. Blotta misstanken om att det finns minor i marken har en förlamande effekt på hela landsändar.

Översvämningar eller kraftiga regn kan dessutom göra att minorna flyttar på sig. Därmed förstörs kunskap som lokalbefolkningen kanske haft om var minorna är placerade.

Det enda sättet att undanröja minhotet och skapa trygghet är genom fullständig minröjning, något som är både tidsödande, kostsamt och farligt. I juni 2005 dog t ex en grekisk militär under arbete med minröjning utmed gränsen mot Turkiet.

I väntan på att marken ska röjas behöver barn och vuxna i de drabbade områdena information om hur de på bästa sätt kan skydda sig mot minorna.

UNIKT NÄTVERK

Personminornas fruktansvärda konsekvenser för fattiga civila i stora delar av världen gjorde att det globala civila samhället i början av 90-talet samlade sig till ett krafttag i frågan. En grupp aktivister i Washington drog igång en kampanj, ICBL (The International Campaign to Ban Landmines) som på bara några år växte till ett unikt och nydanande nätverk där regeringar agerade tillsammans med ca 1400 icke-statliga organisationer.

Vid mitten av 90-talet hade en lång rad regeringar anslutit sig till uppfattningen att personminor bör bannlysas. Inför FN:s översynskonferens i Wien 1995 av Konventionen om konventionella vapen (CCW), som också behandlar minor, var förhoppningarna stora att ett genombrott i frågan skulle komma. Men trots ett massivt tryck från både regeringar och det civila samhället förmådde inte konferensen att enas om ett förbud.

– Besvikelsen var förstås stor bland oss som arbetade med minkampanjen, minns Jens Petersson, som idag är handläggare för freds-, säkerhets- och nedrustningsfrågor på FN-förbundet. Då jobbade han för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

– Själv tänkte jag nog aldrig tanken att det skulle finnas någon annan väg att gå; att stater kan sluta överenskommelser på andra sätt än inom FN-systemet.

VÄGRADE GE UPP

Men den massiva folkliga rörelse som ICBL var uttryck för vägrade ge upp. Vid ett möte i Ottawa, Kanada, i oktober 1996 enades deltagande regeringar och organisationer om att förhandla fram ett eget internationellt avtal med ett totalförbud mot personminor. Resultatet blev den s k Ottawakonventionen (the Convention on the Prohibition of the Use, Stockpiling, Production and Transfer of Anti-Personnel Mines and on Their Destruction), även kallad the Mine Ban Treaty. Konventionen undertecknades av 122 av världens länder i Ottawa i december 1997.

Samma år fick ICBL och dess samordnare Jody Williams Nobels fredspris för sitt banbrytande och oförtröttliga arbete. Den 1 mars 1999 trädde Ottawaavtalet i kraft och blev därmed bindande internationell lag för de länder som anslutit sig. Det är sannolikt den snabbaste process någonsin för ett avtal av det slaget.

Ottawakonventionens tillkomst välkomnades i en resolution i FN:s generalförsamling och i efterhand har avtalet knutits till FN-systemet. Det är t ex FN som arrangerar de årliga översynskonferenserna för parterna, ländernas signering och ratificering anmäls formellt till FN:s generalsekreterare och en lång rad FN-organ är involverade i det praktiska arbetet mot personminor.

Idag kan man säga att ICBL leder opinionsbildningen i frågan medan FN i stora delar av världen initierar och leder arbetet med minröjningen. ICBL och dess nätverk av organisationer i världens länder har en viktig roll när det gäller att hålla ögonen på regeringarna och hur de lever upp till de åtaganden som de har gjort.

TOTALT FÖRBUD

Ottawakonventionen förbjuder både användning, lagring, produktion och handel med personminor och reglerar dessutom hur befintliga minor ska förstöras. Länder som ansluter sig utfäster sig vidare att:

- Personminor i lager ska förstöras inom fyra år efter anslutningen.
- Utlagda minor ska röjas inom tio år.
- Länderna ska samarbeta med varandra för att röja minfält, förstöra lagrade minor och rehabilitera minoffer.
- Länderna ska varje år rapportera innehav av minor och förekomst av minfält.

Utvecklingen på området övervakas av ICBL som varje år redovisar fakta och siffror i en årsrapport, Landmine Monitor Report. Den senaste rapporten publicerades i november 2005.

Där framgår att 147 av världens stater idag är anslutna till Ottawakonventionen och att ytterligare sju har signerat den, vilket är första steget mot en fullständig anslutning. Dessutom har flera stater fattat beslut som ligger i linje med innehållet i konventionen, och alltfler icke-statliga väpnade grupper har uttalat intentionen att inte använda personminor.*

– Arbetet går framåt; fler och fler länder ansluter sig till konventionen. Normen att inte använda personminor omfattar allt fler aktörer, även regeringar som inte är parter till Ottawaavtalet, säger Frida Blom, ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, som följer frågan.

– Positivt är också att alla länder vars deadline för att förstöra minor i lager löpt ut än så länge har klarat detta!

När det gäller den deadline på tio år som gäller för att röja utlagda minor är bilden inte lika ljus. För de första medlemsstaterna löper tidsfristen för röjning ut 2009 och många tecken tyder på att flera länder inte kommer att klara detta.

– Det finns möjlighet till dispens men frågan är vad som händer med ett avtal om man börjar göra en massa undantag, säger Frida Blom.

– Dessutom är det många som börjat tala om "impact free" istället för "mine free", alltså att marken inte behöver röjas helt utan att det räcker med att man säkerställer att inga olyckor sker. Men vi menar att man måste hålla fast vid idén om total min-frihet, så som den formuleras i konventionen.

STORMAKTER UTANFÖR

Bland de 40 länder som står utanför avtalet märks stormakterna USA, Kina, Ryssland och Indien.

– Bill Clinton hade slagit fast att USA skulle förbjuda personminor, men Bush har backat om detta, säger Frida Blom.

– Nu har USA lagt fram en ny policy där man vill fasa ut gamla personminor samtidigt som man satsar på utveckling av bl a nya självdestruerande mintyper. Att USA på detta sätt ägnar sig åt nyutveckling av personminor måste ses som allvarligt.

Under 2004 dödades 13 och skadades 34 amerikanska soldater av personminor i Afghanistan och Irak. Ytterligare hundratals dödades och skadades av hemmagjorda sprängladdningar varav en del fungerar som personminor. Den 3 januari 2005 fördömde USA användningen av långlivade, icke-upptäckbara personminor, ett beslut som trots allt tyder på att man tagit intryck av debatten och delvis stödjer andan i Ottawakonventionen.

Som enda västeuropeiska land står vårt grannland Finland fortfarande utanför Ottawakonventionen. Via ambassaden i Stockholm låter utrikesministeriet meddela att Finland beslutat att ansluta sig till Ottawakonventionen år 2012. Finland ”har bedömt att det inte är möjligt att avstå från infanteriminor tidigare med tanke på att en tillräcklig försvarskapacitet bör garanteras”, heter det i meddelandet från utrikesministeriet till Världshorisont.

MIN-SKURKAR

Myanmar (Burma), Nepal, Georgien och Ryssland lyfts fram som de värsta minskurkarna i senaste Landmine Monitor Report eftersom dessa länder är de enda vars regeringar lagt ut personminor under 2005. Ryssland använder t ex personminor i sin kamp mot rebeller i Tjetjenien.

De största användarna av personminor idag är annars icke-statliga väpnade grupper. I åtminstone 13 länder finns icke-statliga grupper som använder personminor. Mest utbrett rapporteras fenomenet vara i Colombia, Burma (Myanmar) och Nepal.

Frågan om rebellrörelsers användning av personminor uppmärksammas alltmer i den internationella debatten eftersom det på flera sätt är ett stort problem. För det första spelar det ingen roll för den som trampar på en mina vem som lagt ut den. Dessutom är fiendesidans användning av minor ett stort hinder när det gäller att få regeringen att avstå från samma vapen.

POSITIV UTVECKLING

Men i ett övergripande perspektiv har utvecklingen när det gäller personminor varit enastående positiv under det senaste decenniet. Förutom de stora framstegen på det politiska området, med ett växande stöd för Ottawaavtalet och dess anda, kan man konstatera att den globala användningen av personminor stadigt minskar, liksom antalet människor som omkommer i minolyckor.

Av de 50 länder som tidigare producerat personminor, eller förbehållit sig rätten att göra det, återstår idag endast 13. Den internationella handeln med personminor har i princip upphört sedan några år tillbaka. Och 400,000 personminor har förstörts inom ramen för Ottawaavtalet under det senaste året.

Landmine Monitor Report framhåller vidare att staternas bidrag till minröjning och annan s k mine action** ökade 2004 jämfört med året innan. Vidare röjdes 135 kvadratkilometer mark från minor och UXO under samma år.

SVENSK KOMPETENS

I Sverige är Räddningsverket ansvarig myndighet för minröjning. Räddningsverket har ett nära samarbete med FN och stödjer FN:s minröjningsinsatser på ett antal platser runt om i världen. Dessutom har Sverige ett internationellt känt kompetenscentrum för ammunitions- och minröjning – SWEDEC – med ett 90-tal anställda vid sin anläggning i Eksjö. SWEDEC arbetar med forskning, utveckling och utbildning i dessa frågor och har expertis på allt från hur man tränar minhundar till hur man avvecklar svenska skjutfält.

Magnus Sedig på SWEDEC berättar att det finns många intressanta forskningsprojekt om nya metoder för ammunitions- och minröjning. Problemet är att gå från forskning till praktisk tillämpning.

– Många av de nya metoderna är dyra och ställer höga krav på kompetens och tekniskt underhåll. Det är en sak att prova på hemmaplan och en helt annan när det ska funka på plats, säger han.

En del av dem som SWEDEC utbildar blir minröjningsexperter som i sin tur utbildar lokalt anställd personal i de berörda länderna, berättar han vidare.

– Det är den lokalt anställda personalen som sedan genomför själva grovjobbet. Något vi måste bli bättre på är att låta representanter för de länder där minproblemet finns själva ikläda sig expertrollen, i stället för att alltid skicka dit västerlänningar, säger Magnus Sedig.

---

Alla sifferuppgifter i artikeln är hämtade från Landmine Monitor Report 2005 som utges av ICBL (the International Campaign to Ban Landmines).

*Sedan rapporten skrevs har ytterligare en stat, Ukraina, ratificerat konventionen.

**Mine action inkluderar röjning, stöd till minoffer, förebyggande informationsarbete, förstöring av minor i lager samt opinionsbildning.

AnnaLena Andrews

Publicerad: 2006-03-30

Köp Världshorisont
Läs mer om Världshorisont i katalogen
Fler artiklar knutna till Världshorisont
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
Fler tidskrifter i kategori GLOBALT