Grädde till några få, smulor till resten

Ur Komma nr 1/06

Man kan meddela sig på olika sätt. Så här meddelar sig Statens kulturråd då det beslutat om 2006-års produktionsstöd för kulturtidskrifter: fjorton tidskrifter får stöd för första gången, sex flera än förra året. Man kan därmed tro att stödformen genomgått en omdanande förändring. Närmare sanningen är att de ändringar stödet uppvisar år från år är av kosmetisk karaktär och så långt från en samtidsrelaterad tidskriftspolitik man kan komma.

De nya tidskrifternas tillträde till statens grytor motiveras så här: ”För att säkerställa en mångsidighet i utbudet av kulturtidskrifter som föreslås få stöd har referensgruppen haft ambitionen att ta in nya tidskrifter i stödet, men dessa har då föreslagits låga stöd.” I klartext: Utöver det som anses prio (di gamle, di trogna, di vi känner bäst) kostar det förhållandevis lite att uppfylla mål som ”bredd” och ”mångfald”. Det här kommer att bära Leif Pagrotsky i många tal framöver, om han nu ens ids bekymra sig om kulturtidskrifternas väl och ve.

Okej, fjorton kulturtidskrifter får stöd för första gången. Bra så, men det döljer inte det faktum att helheten av det statliga produktionsstödet har passerat sitt bästa datum för länge sedan. De tidskrifter som omhuldats av statlig vurm i trettio, fyrtio år omhuldas fortfarande, vilket i sig kanske är stödformens främsta mening? Tidskriftspolitik? Tja, nja ... Jag kan inte hälpa att jag ser scener från filmen Goodbye Lenin när jag tar del av Kulturrådets beslut gällande stöd till kulturtidskrifter. Någonting gammalt hålls vid liv medan något nytt pågår vid sidan av, och det nya hålls skickligt undan av kulturrådets styrelse och dess fogliga och jävstyngda referensgrupp.

Styrelsen beslutar efter underlag från referensgruppen. Om någon nu tror att styrelsens ledamöter har läst in sig på samtliga sökande tidskrifter, har jag just varit på Mars och kan meddela att resan var helt okej. De avgörande grunderna för beslutet har självfallet skett i referensgruppen, varefter styrelsen sedan beslutar. Jag återkommer till styrelsen, men först nu en liten granskning av referensgruppen. Intressant är nämligen vilka jäv de enligt protokollet anger: Lars Gustaf Andersson, jäv Ariel (startad 1941) och Film International (1973), Immi Lundin, jäv Jury (1972) och Aleksander Motturi, redaktionsmedlem Glänta (1993). De anmälda jäven anger till viss del vilken tidskriftssyn personerna företräder. Tydligare blir det när vi kommer till referensgruppens ordförande, David Karlsson, före detta redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Ord & Bild, den tidskrift som under åren omhuldats mest inom ramen för tidskriftsstöd – och även utanför densamma då nya bidrag har uppfunnits och bara accentuerats på Ord & Bild.

Här är övergången lämplig till frågan om hur jäv ska hanteras inom kulturlivet. Hade motsvarande skett inom näringslivet, skulle många av oss ha reagerat – men inom kulturvärlden vaggas vi tryggt av att vi alla sitter i samma båt. Det är bara att konstatera att landets ekonomireportrar är skickligare på granskning än kulturjournalister?

Nej, varken bidragssystem eller jäv är sällan föremål för granskning inom kultursektorn. Varför skulle den vara skild från andra delar av samhället? Tror ens Kulturrådets styrelse det?

Nu till styrelsen, och varför inte tillåta oss att koncentrera oss på en person, nämligen konstnären Marianne Lindberg de Geer. Som konstnär borde hon vara intresserad av hur situationen ser ut för konsttidskrifter. Varför har så få konsttidskrifter på senare tid startats och fått bidrag sett till andra segment. Är situationen till fylles med att konsten i tidskriftsvärlden bevakas av tidskrifter som Paletten (1940), Grafiknytt (1975), Konstperspektiv (1975) och Konsttidningen (1990). Frågan är om Marianne Lindberg de Geer är nöjd med nydanandet inom segmentet konsttidskrifter? Behövs nydanande? Och vad säger ni andra ledamöter i styrelsen, förvaltning eller förnyelse?

När jag var liten sa min pappa att statens kaka var liten men säker. Mycket har hänt i samhället sedan dess, men ifråga om statsmakternas stöd till kulturtidskrifter är mantrat sig likt – mest till di gamle, di trogna, di vi känner bäst. Till de som startar nya tidskrifter blir därför budskapet enkelt: Ställ er sist i kön, vänta på att någon faller ur ramen och därefter kan vi flytta upp er ett steg. Börja på 25 000 kronor, gå vidare till 50 loppor efter fem, tio år (om ni har tur) och sedan – kanske, kanske – rent av inträde i 100-klubben, men därutöver är platserna fullbokade av de av statsmakterna ansedda ”oberoende” och ”professionella” tidskrifterna. Ni har sannerligen en lång väg att vandra om ni står i färd med att starta en tidskrift.

Sedan bidragsåret 1971/72 har statsmakterna sagt att du, käre tidskriftsläsare, gör bäst i att läsa tidskrifterna Ord & Bild och Paletten. De är av statsmakterna de mest omvurmade tidskrifterna i form av bidrag i antal år och kronor. Och inne i systemet är inne i systemet. Om en tidskrift (som dessutom varit inne i stödformen under lång tid) inte kommer ut med sina utlovade nummer, borde inte det kunna läsas av vid tilldelningen av kommande produktionsstöd? Eller står referensgruppens krav på ”kvalitet” över den lilla detaljen? Varför få lika mycket i produktionsstöd när tidskriften inte presterat att uppfylla föregående års utgivning?

För att ta sig in i systemet ställs krav på uppfylld utgivning, men för tidskrifter med lång tillvaro inom stödformen är det inte så noga. Udda kan bli jämnt med ett dubbelnummer eller ett ursäktande brev som bilaga till ansökningshandlingarna om kommande bidrag. Mycket mer verkar inte behövas för att mantrat åter ljuder – ”vi känner dom, vi vet att dom har en tung period just nu” och vips är tidskriften i fråga kvar på samma nivå av bidrag som de tidigare haft. Tidskriftspolitik?

Kvalitet, bredd och mångfald, ja. Men för att stödformen ska bli mer samtidsrelaterad måste den innehålla ett uns rotation. Sluta därför att dalta med tidskrifter som inte mäktar med sin utgivning, allra helst om tidskrifterna haft bidrag i flera decennier. Hårdare krav sätter också prenumeranten i centrum. Och, framförallt, måste tidsbegränsade stöd övervägas för att undvika trettio, fyrtioåriga bidragsabonnemang.

Jävssituationen i referensgruppen bör också ses över. En dylik referensgrupp inom andra samhällsområden – med en ordförande som är före detta redaktör för den tidskrift som är störst bidragsmottagare – hade snabbt utsatts för kritik. Så varför inte även inom kulturlivet?

Nåväl, något har ändå hänt inom stödformen ...

2001: Ord & Bild 550 000 kr, Paletten 550 000 kr, 00-tal 500 000 kr, Bang 400 000 kr.

2002: Ord & Bild 550 000 kr, Paletten 550 000 kr, 00-tal 500 000 kr, Bang 400 000 kr, Karavan 400 000 kr.

2003: Ord & Bild 550 000 kr, Paletten 550 000 kr, 00-tal 500 000 kr, Bang 500 000 kr, Karavan 400 000 kr.

2004: Ord & Bild 550 000 kr, Paletten 550 000 kr, 00-tal 500 000 kr, Bang 500 000 kr, Karavan 450 000 kr.

2005: Ord & Bild 550 000 kr, Paletten 550 000 kr, 00-tal 500 000 kr, Bang 500 000 kr, Karavan 500 000 kr.

Och nu, gott folk, paus för trumvirvel och andmäktig tystnad, för nu kommer det ...

2006: Ord & Bild, Paletten, Bang, Karavan, 00-tal och Glänta får 550 000 kr vardera.

I sken av att fjorton nya tidskrifter fått tillträde till produktionsstöd har det utmejslats en 550 000 kronors-klubb. Ett skickligt drag för att dölja den ”gräddfil” Ord & Bild och Paletten åtnjutit under decennier. Måhända är detta David Karlssons ”testamente” då han avgår som ordförande för referensgruppen? Noterbart, för övrigt, är att både Glänta och Karavan sökte 550 000 kr i förlustbidrag, just den summa de tilldelades. Snacka om precision! Det känns som om jag fortfarande ser Goodbye Lenin ...

På tal om film, tidskriften Ingmar har efter tre ansökningar inte lyckats ta sig in i den av staten graderade tidskriftsvärmen. Intresset för film är stort, inte minst bland yngre och Ingmar torde ha stor chans att nå ut till den målgruppen. Men varför satsa på nytänkande när det finns filmtidskrifter rotade i 1970-talet eller en tidskrift rotad i en filmfestival – om inte Göteborgs filmfestival har råd med en tidskrift, vem har då råd? Varför stödja nya filmtidskrifter, som uppstår här och nu?

Efter min förra artikel i Komma fick jag mejl av Emil Hellström, chefredaktör för Ingmar.

”Läste just din artikel ... Jag satt just själv och tittade lite tillbaka på statistiken för mitt segment, filmtidskrifter, och jag inser nu att det nog inte blir något stöd i år heller för Filmtidningen Ingmar (tredje året i rad vi söker). [...] Jag vill i och för sig klara mig utan stöd helst men det går helt enkelt inte ihop (vi har testat i 2,5 år nu). Men jag blir samtidigt lite bitter över att tidskrifterna i mitt segment, Filmkonst, Film International och Film & TV får pengar år efter år utan att någon behöver varken gilla dem eller ens läsa dem förutom en räddhågsen referensgrupp en gång om året.” [...] Jag gjorde också en liten statistikgenomgång på vilka nya tidskrifter som fick stöd 2005, det var 10 st (av 54 st nya sökande) vilka fick 375 000 kr sammanlagt av totala 16 miljoner. Dvs tidskriftsstödet vitaliserades med 2,4 procent från 2004 till 2005.”

Sett till en längre period kan man dock se vissa förändringar på trappavsatserna. Det är tidskrifterna Glänta, Bang, Karavan och 00-Tal exempel på. De har inom en tioårsperiod nått de högre avsatserna på bidragstrappan. Några har tillåtits att klättra, medan flertalet tidskrifter stannat på ingångsnivån.

Inom segmenten film och konst har knappt några nya tidskrifter tagit sig in i stödformen sedan 1990. Vad gäller litteratur är bilden något ljusare, men här är Serum exempel på vilka belopp som väntar senare års nystartade tidskrifter. Serum startades 1999 och fick två år senare 20 000 kr i produktionsstöd. Från 2002 till 2005 fick Serum 25 000 kr i årligt stöd. Efter 25 utgivna nummer läggs tidskriften ned då redaktörerna har tröttnat på att behandlas som kusinen från landet och betala verksamheten ur egen kassa.

– Att vi finns i Malmö har nog spelat in. Om man kollar vilka som får mest anslag så har många sin redaktion i Stockholm, säger Tomas Ekström till Sydsvenskan 2/12 -05.

Med fördelningen av produktionsstöd för 2006 formades så en elitdivision, 550 000 kronors-klubben. Med Kommas kulturgranskande GPS kan vi säkerställa koordinaterna för dessa tidskrifter, nämligen tre med 08-redaktioner och tre i samma ”korridor” där David Karlsson, verksam vid Nätverkstan Kultur i Väst, kan fika tillsammans med redaktörer för Ord & Bild, Paletten och Glänta. Mycket rundare blir nog inte tidskriftssverige.

Så här avslutas Kulturrådets protokoll: ”Slutligen har ytterligare fyra oberoende professionella kulturtidskrifter som har stor betydelse för den offentliga debatten fått höjda stöd.” Professionella, ja. Oberoende (från staten), pyttsan!

Vill du läsa kritisk granskning av det statliga stödet finns nog inte mycket att hämta hos 550 000 kronors-klubben, istället bör du leta på de lägsta trappavsatserna inom stödformen eller rent av utanför den.

Och till sist den självklara frågan till styrelsen och referensgruppen: Hur kan ni sitta och förvalta ett bidragssystem som inte genomgått några avgörande förändringar på 40 år?

Peo Rask

Publicerad: 2006-03-29

Köp Komma (Nedlagd)
Läs mer om Komma (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Komma (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA