Förbisedd gigant

VEM VAR ALMQVIST?
av Lars Burman

ur Parnass nr 4/01

Hur får man syn på en författare, bortsvept ur den jordiska tillvaron för 135 år sedan? Hur bär man sig åt för att börja ett samtal med en diktare som i två århundraden envist bitit ihop om sina innersta hemligheter, men ändå efterlämnat ett 70-tal böcker och 10.000-tals sidor artiklar, brev och anteckningar? Hur kommer man tillrätta med en analyserande och genomskådande människa som hävdat att han inte alltid förstår sig själv?

Teckningar och målningar ger en bild av Almqvist som än tilldragande, än frånstötande. Ofta tycks han klätt sig elegant, självständigt, till och med utmanande. Hans långsträckta ansikte, höga panna och markerade näsa ger ett visst aristokratiskt utseende, i synnerhet som konstnärerna gärna framhäver ögonens milda demoni. I karikatyrerna uttrycker samma ansikte hånfullhet, illslughet och låghet. Den grinande käften tycks ständigt färdig till sarkastiska utfall. På fotografier från äldre dar – i den amerikanska landsflykten – ser vi en gubbe i för stora kläder vars stirrande ögon möter vår förvånade blick. Hur kunde denne lärde och lovande överklassyngling, omgiven av beundrande vänner och öppen för den nya tidens möjligheter och ideal, förvandlas till en bedragare och sannolikt också mordanstiftare? Och hur kunde en författare vars kristallklara och sylvassa språk gång efter gång triumferar förvandlas till en klottrande gamling som fyller pappersarken med ordmassor, tomma ordmassor där det emellertid inte så sällan blänker till av silver. Det är som återsken från en sjunken stad.

Här döljer sig ett 1800-talsdrama. Men det är ett drama som ställer frågor utan att öppna sig för slutgiltiga tolkningar. Tragedin "C.J.L. Almqvist" – ofta uppspelad i olika varianter i biografier och litteraturhistorier – har en början i den sengustavianska världen. När Carl Jonas Love föddes 1793 hade bara några år gått sedan svenskt kungamord och fransk revolution. Gossen och ynglingen växte upp bland böcker och visade sig ytterst mottaglig för intellektuella och andliga influenser. Snart gjorde han sig ett namn i vissa religiösa kretsar, där man ville bygga en ny värld. Konkret försökte han förverkliga sina drömmar genom att tillsammans med vänner leva som bonde i de värmländska skogarna. Försöket misslyckades, och Almqvist återvände till huvudstaden, troligen besviken på det praktiska livet men med kappsäcken full med litterära uppslag. Han hade också gift sig med barndomsvännen Maria, ett äktenskap som inte skulle leva upp till Almqvists drömmar om vad kärleken är. I Stockholm vidtog hektiska år som lärare, författare, läromedelsproducent. Molnen skockades. Diktarens fosterdotter ingick en självmordspakt med en av hans gifta vänner. Många gav Almqvist skulden för deras död; hans läror om himmelsk kärlek skulle ha bidragit till självmordsbeslutet. Arbetsbördan på Nya Elementar tilltog. Almqvist kände sig sliten och längtade efter frihet. Med Det går an gjorde han sig omöjlig i det etablerade Stockholm. Chanserna att bli kyrkoherde eller professor minskade snabbt. Så småningom tvingades han lämna sin fasta anställning som rektor och pröva en osäker tillvaro som journalist och fri författare. Hans alltid dåliga ekonomi förvärrades. Dramat tar här en mörk vändning. Förfallna växlar, inkassouppdrag, mer eller mindre ljusskygga affärstransaktioner tycks kanta vägen till näst sista aktens huvudhändelse – bedrägerierna och det troliga mordförsöket på lånehajen von Scheven. En junimorgon 1851 flydde Almqvist från Stockholm och Sverige för att aldrig mer återkomma.

Den sista akten i dramat är plågsamt utdragen. Resan över Atlanten, kringflackande i Amerika, bigami i Philadelphia – staden där USA:s oavhängighetsförklaring och författning hade undertecknats. I juli 1865 lämnade Almqvist Amerika, förmodligen för att söka sig tillbaka mot Sverige. Återvända kunde han inte utan dog under antaget namn i Bremen 1866. Därmed blir tragedin ofullbordad – utan svar, utan avrundning, utan den katharsis som Aristoteles och klassicisterna eftersträvade. Man tänker gärna på de dramer från antiken som bara bevarats i brottstycken. I allt detta är författarens livsöde troget mot hans estetik. Han kritiserades för sin litterära tendens att stanna vid fragmenten och att föredra oklara och öppna slut. Själv gick han i svaromål i "Dialog om Sättet att sluta Stycken". Han låter Richard Furumo förstå att han "står där som en gåta för folk". Men i litteraturen måste det vara dimblåa och till hälften outredda slut, "ty livet själv är icke på annat sätt." I ett bevarat självbiografiskt fragment har Almqvist karaktäriserat sig själv på följande sätt: "Jag är en människa full av motsägelser; att reda dem alla, är mig icke möjligt."

Almqvist har flera gånger liknat människor vid böcker. Själv blev han en intellektuell thriller med sorgligt slut. Oscar Wilde har påstått att det inte finns sådant som en moralisk eller omoralisk bok. Böcker är bra eller illa skrivna. Med det tidsavstånd vi nu har till Almqvist kan man väl konstatera att många av moralfrågorna förlorat sin omedelbara aktualitet. Carl Jonas Love Almqvist har emellertid förblivit en välskriven bok.

*

Det är egendomligt svårt att föreställa sig Almqvist vid ett skrivbord. Den väldiga produktionen visar ju annars att det är där han måste ha tillbringat sin tid. En omvittnad ögonblicksbild är den där Almqvist – lärare och rektor vid Nya Elementarskolan – låter lärjungarna arbeta i sina bänkar, medan han själv sitter i katedern och författar eller granskar korrektur. I ett berömt brev till Atterbom 9/5 1834 – vid den tid då han skrev Drottningens Juvelsmycke – förklarar han att han aldrig är lycklig eller lugn annat än när han får skapa händelser och måla personer: "hela nätter, då jag ej sover, är min hjärna upptagen, liksom en teater, av individuer, som hålla dialoger därinne; jag hör vart ord." Så har det alltid varit, skriver Almqvist, men för varje år blir det mer, "och Gud vet, hur länge jag lever på det här sättet."

Men ändå är det svårt att föreställa sig Almqvist fjättrad vid skrivpulpeten och med en ensam vaxstapel som sprider ljus över skrivarket. Istället tänker man på hans förtjusning vid ständigt resande, lyriska skildringar av svensk natur, vita herrgårdar, långa promenader genom 1800-talets stockholmsgränder. Det lyser sol och blåser vind över ett författarskap som samtidigt har många låsta källarvalv. Almqvist var säkert djupt medveten om motsättningen, så ofta som han i sitt författarskap kom tillbaka till den symboliska motsättningen mellan ute och inne. När Amorina predikar i Guds fria natur ställs detta mot hur hon spärras in på dårhuset i Stockholm. Tintomaras starka frihetsupplevelse i det vilda Kolmården kontrasteras mot hur hon misshandlas i hovets skumma budoirer och livregementets kaserner. Saras och Alberts kärlekshistoria utspelas uppe på däcket till ångaren Yngve Frej. Nere i den instängda salongen sitter förstaklasspassagerarna, troglodyterna, grottmänniskorna.

Grundkursen i almqvistläsningen är Amorina, Drottningens Juvelsmycke och Det går an – tre verk som har självklar klassikerstatus och där Drottningens Juvelsmycke är juvelen i kronan. Därtill kommer de oundgängliga Songes, dessa ensamstående skapelser i svensk dikt. Större lyrisk koncentration är svår att föreställa sig. Författarrivalen Fredrika Bremer, som var sunt skeptisk till mycket av skaldens överspända mystik, tvingades efter att ha hört Songes att ta tillbaka sin anklagelse om att Almqvist inte hade reda på himmel och helvete: "Jag har orätt! Jag har hundra, tusen millioner gånger orätt. Almqvist förstår himmelen; han har själv varit där och där hört – ej vad han givit oss i romaner och filosofemer – men vad han säger i toner, i Musik. Han har hört himlarnas Körer." Almqvist själv skulle nog belåtet ha givit henne rätt. Hans värld – hur påtaglig den än skildras – är genomlyst av en mystisk gudsuppfattning. Inslaget från Swedenborg är markant. Utifrån de fyra texterna får man en bild av en känslig och konstnärligt driven högromantiker. Men samtidigt ger de en bild av en drömmare med realistisk verklighetsförankring. Det är de konkreta missförhållandena i världen och människors samröre som Almqvist ägnar sitt skrivande. I hans texter möter man en författare som gärna ställer kvinnliga gestalter i centrum för sina skildringar och som står i hätsk opposition till gamla förtryckarsystem som kyrka, stat och traditionella familjebildningar. Till fortsättningskursen hör Jaktslottet och ytterligare ett urval ur sviten av texter i duodesserien av Törnrosens bok. "Skällnora kvarn", "Palatset", "Kapellet" och "Målaren" är utmärkta noveller. Några programskrifter bör med i urvalet, t.ex.Om Poesi i sak och Den svenska fattigdomens betydelse. Därtill behövs några av Almqvists romaner från 1840-talet, den tid då han likt en Jan Guillou ville prova underhållningsromanen som debattform: välj Gabrièle Mimanso och Tre fruar i Småland. Kursen kryddas med exempel ur hans engagerade journalistik och omfattande korrespondens; Bertil Romberg har redigerat urval på båda områdena. Slutligen läggs några av Almqvists folkskrifter i traven. De tillhör de första försöken i Sverige att skriva för grupper utanför de traditionella bildade och besuttna klasserna. Fortsättningskursen förstärker bilden av radikalen och liberalen Almqvist – människovännen, aristokratfienden, utmanaren och revoltören.

På almqvistläsningens högstadium blir läsningen snabbt allt svårare och mer motsägelsefull. Törnrosskalden Almqvist, som hittills tyckts någorlunda gripbar, döljer sig nu bakom ett virrvarr av taggiga grenar. Här finns ironiskt komiska ting som det stora götiska verket Sviavigamal. Här finns romantiska ungdomsstycken, filosofiska fragment och estetiska och politiska avhandlingar som Europeiska missnöjets grunder. Almqvist visar sig vara historiefilosof i svårforcerade verk som Menniskoslägtets Saga, god polygamist och erotiker i Murnis, klarsynt skolpolitiker i Om svenska uppfostringsväsendet, vägröjande språkman i sin rättstavningslära, språklära och Ordbok över svenska språket. I den så kallade imperialoktavserien av Törnrosens bok finns en rad romantiska texter som i sin dramatiska form och i stoff, idéer och estetisk hållning kan kännas fjärran i 2000-talets Sverige: Ferrando Bruno, Isidoros av Tadmor, Marjam med flera. Imperialens byråkratsatir Ormus och Ariman hör dock till obligatorisk läsning redan på grundkursen. Det är här som berättelsen utmynnar i den bekanta undringen: "varföre är allt en trasa?".

En särställning intar den märkliga Om svenska rim, till stor del ännu inte utgiven. Det är denna väldiga text som Almqvist skapade i sin exil – ännu en gång böjd över skrivbordet, men denna gång i det fjärran Amerika. Det landet hade han i sina historiespekulationer betraktat som platsen för en ny epok i mänsklighetens historia. Nu satt han där och drömde om svenska krusbär samtidigt som han skrev tusentals verser – ofta bara strunt, ofta avsiktligt pekoralistiskt, inte sällan underhållande och en och annan gång briljant. Då och då anar man det personliga ödet bakom nonsensverserna.

  Den som kan blåsa glas,
kan också säkert göra mer:
  kan glasen slå i kras,
  och göra tabelras
med allt vad du på bordet ser.

Kanske kan man här se ett bittert självporträtt – konstnären som finner att han själv har rivit omkull sitt livsverk.

*

Det är inte förvånande att Almqvist alltid har fascinerat svenska författare. Strindberg upplevde säkert Almqvist som en historisk rival, i all synnerhet när Ellen Key kallade Almqvist (och inte honom) för Sveriges modernaste författare. Och 1900-talets diktare har livligt brottats med Almqvist. Ett av exemplen är Ekelöf, som slets mellan beundrande fascination och avsmak. Med sin litterära hängivenhet, blixtrande språk och romantiska författarroll har Almqvist blivit en spegel för senare diktare. Det är inte alltid att det som mött i spegeln är tilltalande. Den romantiska diktarrollen ställer många krav.

Det topografiska är ett av flera huvudteman i författarskapet. Diktaren var ständigt på resande fot och oupphörligt nyfiken på nya vyer och nya miljöer. Hans noggranna stadsskildringar och många efterlämnade kartor visar en människa som vill ha överblick, ordna, veta och framför allt förstå sammanhang.

Detsamma gäller för ett annat huvudtema – tiden. I sina spekulationer försökte han hantera forntid, nutid och framtid, och han konstruerade modeller för Guds plan för mänskligheten. Upplevelsen av tidens dynamiska förändringar tycks ha varit intensiv. I spänningen mellan hans egen tid och de ursagor och urmyter han gärna sökte sig till uppstod starka elektriska fält. Men det gäller även den nära historien. Drottningens Juvelsmycke är en berättelse om ett försök att ur berättelser och dokument rekonstruera en tid som låg ett knappt halvsekel bort. Här berättas hur Richard Furumo letar gulnade dokument och fragmentariska anteckningar för att pussla ihop historien. Men framförallt är boken naturligtvis ett försök att berätta en "romaunt" med den egna författarpersonligheten som ett filter, att övervinna tidsavstånd, att vända kikaren gång efter gång så att det som är nära blir
långt bort och det som är fjärran blir nära.

Almqvist är fast förankrad i sin tid, och kan vara svår att läsa utan en slags historisk medvetenhet. Men samtidigt har han, i kraft av sin starka närvaro på sin plats i tiden, en röst som fortfarande är tydlig och uppfordrande. Han kräver att man lyssnar.

Kan man tycka om Almqvist? Jo det kan man nog, i synnerhet om man stannar inför hans kamp för sämre bemedlade, hans liberala reformvilja och skönheten i många av hans verk. Men man kan också vämjas inför hans sofisterier och anspråksfullhet och bli djupt oroad av hans egoism, frälsaranspråk, bristande verklighetsförankring och destruktiva världförbättrarlater. Hans verk är som få andra en förvirrande blandning av ljusstråk och mörka avgrunder, farlig galenskap och klarsynt visdom. Asketen och njutaren ryms
under samma höga, svarta hatt, och rimligen är det just i kraft av denna oroande gåtfullhet som han fortfarande har förmåga att fascinera. Han är ormen som hypnotiserar och slukar sitt offer, men han är också en lidande och lidelsefull predikant för större mänsklighet. Slutscenen i Amorina kan – om man skulle vara lagd för att läsa in författare i deras verk – ses som en gestaltning av diktarens två sidor och hans livstragedi. Å ena sidan finns här den destruktivt vansinnige Rudman, klädd i stjärnor och band. Hans språk har övergivit honom: "Puri blum blum blum [S] På allrasista bordet blomkål, filibom." På den andra den himlatörstande Amorina, klädd endast i blommor och tyngande kedjor. På Stockholms vatten, vid Djurgården, kämpar de med varandra i en liten jolle som snart välter. Rudman sjunker genast till botten. En kort stund bär vågorna Amorina innan även hon försvinner under
vattnet: "Ligger mig ej havets grund/ Klart som en demantelund?/ O vad lågor!/ Svala himlavågor."

Men Almqvist hade inte varit den författare han ändå är om han inte låtit slutet öppna sig på ett gåtfullt sätt – en ny tid bryter fram genom att det fragmentariska och det brustna förenas. Diktaren flyttar perspektivet från Amorinas mystiska uppgående i det gudomliga över till det konkret vardagliga, som därmed får färg av mystik och underlig förvandling. Vinden har slagit sönder den drivande jollen mot strandstenarna. Sista meningarna lyder: "Små barn, som gingo ned till sjön att leka, togo av båtens spillror
och byggde sig hus bland körvel och nässlor. Av andra spillror täljde de sig trähästar."


Om Almqvists liv och verksamhet:
Bertil Romberg, Carl Jonas Love Almqvist. Liv och verk, Stockholm 1993
Henry Olsson, Carl Jonas Love Almquist till 1836, Stockholm 1937
Henry Olsson, Törnrosens diktare. Den rike och den fattige, Stockholm 1966

lars burman är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han
är biträdande huvudredaktör för Almqvists Samlade Verk.

Publicerad: 2002-01-11

Köp Parnass
Läs mer om Parnass i katalogen
Fler artiklar knutna till Parnass
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR