I dialogens tecken

Författarna tecknar, var och en för sig, sin personliga bild av vad som stod på spel i den så kallade Ordfrontfejden (när intellektuella bråkar kallas det i Strindbergs efterföljd för ”fejd” och inte för ”bråk”). Det hela blir till en mycket tråkig bok, snudd på outhärdlig att läsa. Tråkig, därför att den skildrar ett skeende som känns igen från den svenska vänsterns historia. Tråkig också eftersom de medverkande inte i tillräcklig grad förmår att distansera sig från de närliggande händelserna.

Det är i dialogens tecken konsttidskriften Paletten (4/05-1/06) tar sig an konstbegreppet. Vad är konst? ropar omslaget och den slitna utsagan "konst är det som konstvärlden anser vara konst" (det institutionella konstbegreppet) ekar förstås genom numret, en festfixare ingen egentligen vill träffa. Samtidigt flyter inte helt oväntat ett rörligt, kreativt, anarkistiskt konstbegrepp upp.

Det blir ett nummer som fungerar väl såväl som introduktion till Jerofejev som fördjupning för de redan inlästa. Fram tecknas bilden av ett mycket humoristiskt författarskap med en upphovsman som brottades med livet på ett liknande sätt som sina karaktärer.

Filmstudiorörelsens tidskrift Filmrutan anländer med årets första nummer och en nyhet -- redaktionen ska bytas ut. Det är inte ett decennium för tidigt. Sedan urminnes tider har Filmrutan sett likadan ut, hopplöst stelnad i form och innehåll. En ofrivillig påminnelse om medielandskapets obönhörliga förändring.

Visst har Muhammed-bilder och sossemejl orsakat en del lycka, men Per Eliaesons kolumn i Rum nr 3 slår allt; den dryper av skadeglädje över att Malmös stolthet Turning Torso icke längre kommer att vara en unik kåk.

I senaste, försenade Kvinnovetenskaplig tidskrift (4/05) kritiserar den negerianska sociologen Oyeronke Oyewumi västerlandsfeminismens kvinna/man-uppdelning med exempel ur Yorubastammens sätt att inte konstruera kön.
Den skapar i stället hierarkier efter ålder och släktskap. Och som många andra afrikanska familjesystem är samhället matrifokalt - alltså organiserat kring mor-barn-relationen i stället för kärnfamiljen.
För övrigt är KvT:s tema vetenskap och politik, samt 25-årsjubilerar tidskriften på ett lite väl stillsamt vis.

Den till omfånget blygsamma, men i introduktionsmässigt hänseende oumbärliga litterära tidskriften Ariel – nu inne på sin 88:e årgång – fortsätter oförtrutet att presentera nya (eller nygamla, bortglömda) diktarnamn till en på företrädesvis östeuropeisk litteratur svältfödd svensk läsekrets.

Det vore väl konstigt om antroposoferna i Sverige kände sig nöjda med den entonighet och ytlighet som råder i massmedia.
Som motvikt till bristen på allvar och fördjupning har några av dem under 30 år gett ut tidskriften Balder.

I dagarna kom nummer 100 ut och blandningen av texter är sällsam och stimulerande.

Jag tycker Fokus, den nya veckotidningen, börjar ta sig. Många bra skribenter, en allvarligt menad diskussion om Olof Palme, intressant om den nya filmen i Tyskland.
De sensationella berättarsätten är lyckligt frånvarande, liksom bloggspråk och jargong. Mycket bra.

Kvar lever föreställningar om serier som ett onyttigt tidsfördriv för barn, som hellre borde läsa riktiga böcker. Ordfront är ett av få undantag, med bland annat Galago under sina vingar.

På nättidningen babian.se kan man också hålla sig ajour med nya svenska alster. Kommande numret innehåller bland annat serier av Fabian Göransson. Kolla in.

Bon Magazine kan man alltid fastna i och nya numret innehåller en pålitlig mix av orädd glamour-journalistik och underground-skitig journalistik. Från reportaget om ”Fotbollsmorsan” (Pamela Anderson) till den bisarra intervju-storyn (”Son of a bitch”) om kultfotografen Terry Richardson.
Bra skit, som somliga skulle sagt.