Mohamedaner
Ledare ur Minaret nr 1/06
"Om muslimerna äro olydiga och otrogna, så förändras därmed aldrig Sanningens religion. Allahs religion står över människornas handlingar, de må vara goda eller onda; Han är Han och Hans religion är Hans religion i alla skiften, på den efterlämna tidernas omskiftelser icke något spår. Till vår religions sanningar hör, att världen är sådan Allah den Högste vill. Då så är, kräv fullkomlighet endast av dig själv. Om du kräver den av någon annan än dig själv och sedan ej får se den, så gör du intrång på Skaparens, den Mäktiges – Väldig och Stor är Han – rätt.”
Ivan Aguéli (Abd al-Hadi) 1911
Det talas och skrivs mycket om islam och muslimer. De anses vara än det ena och än det andra. Till stor del rör sig skriverierna inom ett snävt urval ämnen som jihad, bomber, uppvigling och hedersvåld. Utmärkande är att muslimerna sällan själva får komma till tals. Det är en av de många åkommor som ska vi försöka råda bot på med den här tidskriften.
Vår ambition är inte att berätta vad islam
är. Det är det ingen av oss som vet. Om det tvistar de lärde. Skulle varje bannbulla eller exkommunicering som utfärdats av teologer genom historien verkligen äga laga kraft, ja då skulle det inte finnas några muslimer kvar här i världen. De skulle ha stenats hela bunten. Tack och lov är det, åtminstone i det här fallet, få som bryr sig om vad teologer har att säga.
Det enda rimliga vore väl att enas om den enklaste och självklaraste definitionen, nämligen att den som väljer att kalla sig muslim
är muslim. Själens hemligheter är ju fördolda för oss jordevarelser. Så istället för att käbbla om vad som är rätt och fel islam vill vi istället visa upp mångfalden och variationsrikedomen inom islam och det ymniga persongalleri som står att finna hos muslimerna själva. För att belysa det personliga har jag dammat av det gamla begreppet ”muhammedan”.
I intervjuer i tidningar, radio och teve i och med utgivningen av min diktsamling
Tregångare (Ruin förlag 2005) brukade jag på frågor om min muslimska tro ganska fräckt och smått ironiskt svara att ”jag är muhammedan, inte för att profeten hette så, utan för att jag heter så”. Med det ville jag visa att min tro var högst personlig och inte lättvindigt gick att jämföra med någon annans. För att ytterligare tydliggöra den meningen har jag i rubriken för den här ledaren anpassat stavningen efter mitt personnamn med ”o” och bara ett ”m”.
I detta sammanhang kan jag inte låta bli att återge en scen ur Torbjörn Säfves roman
Ivan Aguéli – en roman om frihet (Prisma 1981). Den unge näsvise läroverkseleven, då Agelii, kallas upp till den tyranniske och allmänt fruktade rektorns kontor för ett förhör. Så här kunde det ha gått till:
”Tala om
bävan när jag kallades in till monstrets expedition och möttes av en ilsken fråga:
– HAR JAG BEVILJAT HERR AGELII BEFRIELSE FRÅN GUDSTJÄNSTEN PÅ SÖNDAGARNA?
Men jag fann mig. Jag tänkte inte låta mig hunsas. Min rädsla hade försvunnit av allt umgänge med gruvkusarna.
– Jag går inte på gudstjänster.
Han hade inte hört en dylik ärlighet tidigare. Den satte hans berömda ”koleriska” temperament ur funktion. Han som vant sig vid att driva igenom sin vilja som en snickare driver in en spik i plankan, verkade plötsligt orkeslös och civiliserad.
Han betraktade mig forskande. Sen harklade han sig dämpat och fick en nästan ursäktande ton i rösten:
– Det är möjligt att läroverken i Västerås och Sala har en liberalare syn på det kristna budskapet, men
här har vi det
inte. Alla lärjungar skall infinna sig i god ordning och med snäll uppsyn i kyrkan varje söndag. Bara ett ytterligt
fåtal har
befriats från detta obligatorium.
– Jag ber om befrielse.
– På vilken grund?
– Jag är mohammedan.”
Förutom stavningen med två ”m” verkar vi vara överens om betydelsen av begreppet; en självständig, fritt sökande och unik personlighet.
En annan viktig uppgift för den här tidskriften är att motbevisa Kiplings tes om att ”Väst är väst, öst är öst, och aldrig mötas de två”. Vi vill rota fram länkar, samband och kopplingar mellan Öst och väst, islam och dess systerreligioner, vita och svarta, nu och då. I våra artiklar vill vi erbjuda fördjupning och problematisering som ett alternativ till dagspressens stupida simplifiering av händelser, tankar och konflikter i ständigt återkommande schablonbilder. Därför kommer vår tidskrift främst att syssla med idé- och kulturhistoria, konstnärliga, filosofiska och andliga trender som berör den muslimska världen, samt en del kuriosa. Dagsaktuella politiska skeenden berörs därför inte explicit. Det säger sig förresten nästan självt att en tidskrift som utkommer en gång per kvartal inte utgör det lämpligaste forumet för dylik kommentar.
Dessutom så strävar vi efter att integrera islam och muslimer i en europeisk, eller mer exakt, svensk kontext. Vi vill visa att islam inte är någon främmande fågel. Det är och har varit en livaktig underström i vår svenska och europeiska kulturhistoria. Otvivelaktigt finns det en inhemsk muslimsk europeisk tradition att anknyta till. Det är dags att det synliggörs. Och då syftar jag inte bara på Bosnien, Bulgarien, Albanien och Makedonien utan på det intellektuella arvet från européer som de svenske Ivan Aguéli och Kurt Almqvist, engelsmännen Martin Lings, La Gai Eaton och Lord Headley, tysken dr. Murad Hoffman, fransmannen René Guénon och många fler som det skulle kräva åtskilliga volymer bara att nämna vid namn.
En trevlig slump är att den nya Minaret lanseras just under mångkulturåret. En ödets nyck kan det tyckas, eller Försynen som vi troende skulle föredra att säga. Sverige förändras i rask takt och svenskheten utvidgas till att omfatta allt fler, däribland muslimer. Det är därför naturligt att det i denna pluralistiska miljö framväxer ett svenskspråkigt islam. På samma sätt den österländska kulten av Jeshua från Nasaret långsamt inkulturerades tills den omsider upplevdes som till och med mer svensk än blot, holmgång och vikingatåg. I den processen, inkulturationen av islam, kan vi förhoppningsvis ha ett finger med i spelet. Jag menar, om Jeshua blev till Jösses …
När jag i de sena tonåren tjänstgjorde som biträdande bibliotekarie vid Svenska institutet för missionsforsknings tidskriftsavdelning på Drottninggatan i hemstaden Uppsala kom jag i kontakt med de tankar och strategier som uppstått under den kristna utlands- eller ”hedna” -missionen. Särskilt fäste jag mig vid hur kristen ritual och praxis färgades av den lokala kulturen. Hur gestalter som Sadhu Sing i Indien förenade kristen bekännelse med en hinduisk asketisk tradition. Till sitt yttre liknade han vilken Vishnu- eller Krishnadyrkande yogi som helst. Men i sitt inre var han uppfylld av kärlek till ”Vägen, sanningen och livet”.
Paralleller till denna inkulturation fann jag i sufiernas ofta ömtåliga och pietetsfyllda tillvägagångssätt i sitt missionerande. På 1200-talet e. Kr. utvandrar Muinuddin Chisti från Persien och beger sig till Indien efter en omvälvande kallelseupplevelse i den heliga staden Medina. Där använder han sig av den redan befintliga hinduiska liturgiska musiken, men ersätter hymnerna till Vishnu med lovsånger till Allah – den Ende. En ny musikstil uppstår, qawwali.
Detta möte med kristen missionslitteratur i institutets dammiga bokhyllor inspirerade mig till att fundera djupare kring hur islam långsamt kan komma att omstöpas i en svensk-germansk form. Inte genom kitschigheter som faluröda moskéer med vita knutar eller slogans som ”blågul islam” utan genom en oundviklig organisk process som det gäller att omhulda och vårda.
De här processerna är som sagt inte begränsade till Sverige utan pågår överallt i världen. I synnerhet kommer vi att hålla oss á jour med och redogöra för utvecklingen i våra europeiska grannländer på kontinenten samt de brittiska öarna. I England befinner man sig nu på ett stadium där muslimska intellektuella som Abdal-Hakim Murad och tar allt mer plats i kulturetablissemanget. För att inte tala om populära sångare som Sami Yusuf eller den svenskättade Yusuf Islam. Men den nytänkare man framför allt förknippar med begreppet europeisk islam är väl schweizaren Tariq Ramadan. Vi på Minaret kommer att följa honom med en kritisk uppmärksamhet.
När jag vid årets början reste till Londonförorten Woking för att forska i den säregna muslimska subkultur som uppstod där kring förra sekelskiftet slogs jag av inkulturationens tidiga framväxt och mognad. Fotografier på Eid-firande muslimska familjer från
la belle epoque har mer gemensamt med damerna i
My Fair Lady än dagens burkabehängda skepnader. Under en biltur tillsammans med min guide Azhar råkar vi köra förbi huset där H.G. Wells levde mellan 1897-1898 . Jag ber honom så klart stanna bums, hoppar av och låter Azhar ta några fotografier av mig, nonchalant poserande framför den charmiga villan. En souvenir som heta duga.
Wells berömda invasionsarmé från yttre rymden landade på Horsell Common i Woking med moderiktigt designade farkoster - tripoderna. Såsom marsianer låter sig präglas av tid och rum, så ock muslimer. En detalj, stadens vackra moské på Oriental Road från 1889, är till stilen ”indo-saracensk”.
Från katolskt håll upplyser oss den legendariske bokförläggaren och essäisten
Bo Cavefors om jesuiternas långa erfarenhet av experimentell inkulturation i Afrika, Indien och Ostasien. Jesuiter och sufiers andliga värld kan te sig disparata på ytplanet. Men de ha dock båda sitt upphov ur samma slag av inkännande fantasi, närd och eggad av en upptäckarlust, ständigt öppnande nya horisonter för människoanden.
Man kan inte nog betona bildningens betydelse för fredlig interkulturell dialog, förståelse och samvaro. Vi hoppas att Minaret kommer att inta en nyckelroll i bildningens och den humanistiska lärdomens tjänst. I skuggorna, eller bakom kulisserna, står Svenska Islamiska Akademien som ett kollegium av mentorer, inspiratörer och sufflörer. Inte som många förleds att tro en blek kopia av den trista Svenska Akadmien. Vi ser oss hellre som rättmätiga arvtagare till en betydligt äldre och trevligare institution, nämligen den av vetenskaplig och andlig fantasi besjälade Collegium curiosum och dess efterföljare Bokwettesgillet. Den förra grundades redan 1710 i Uppsala som forum för Swedenborg och Benzelius.
Obildningen är en ständig källa till missförstånd, fördomar och konflikter. Lösa antaganden och rena dumheter som Huntingtons tes om ”kulturernas krig” och en påstådd, på gränsen till imbecill, dikotomi mellan ”svenska” och ”islamiska” värderingar får epidemisk spridning i våra okritiska och okunniga medier. Obildningens konsekvenser är digra. Till dess följder får väl räknas den grava historielösheten som breder ut sig allt mer. Att vi inte längre kan vår historia gör det bara alltför lätt för vissa att anamma en ytlig och arrogant självbild kombinerad med en oförmåga att analogisera geografiskt, kulturellt och tidsmässigt.
I det här första numret presenterar vi också ett ovärderligt stycke ur Uppsalapoeten
Bo Gustavssons nya diktsamling
Qasida om de tre portarna vilken beräknas utkomma i april på förlaget Edition Edda. Enligt min mening är det mästerverk. Under läsningen av manus blev jag så pass gripen att jag drabbades av yrsel. Mitt hela jag trädde in i det surrealistiska drömlandskap som Gustavsson så suggestivt frammanar i sin konst. Det var knappt att jag hittade ut. Först när min hustru skakade om mig ordentligt återfick jag medvetandet. Om än något omtöcknad.
Minaret som koncept är inte helt nytt även om det kan upplevas så av vissa. Det har funnits ansatser till liknande projekt. Den viktigaste föregångaren är väl
Il Convito, den italiensk-arabiska tidskrift för konst, teosofi, sufism och filosofi som gavs ut i Kairo från och med våren 1904. Ivan Aguéli var redaktör och skrev minst en fjärdedel av artiklarna själv. Till hjälp hade han italienaren Enrico Insabato. Målsättningen var liksom för vår snäppet anspråkslösare Minaret, respekt och utbyte kulturerna och religionerna emellan. Så här gick det till, enligt författaren Torbjörn Säfve, när
Il Convito kom till världen:
”På en middag presenterar doktor Maréchal sin yngre kollega doktor Insabato, en italienare som vurmar för arabisk mentalitet. Vurmaren meddelar att han inom kort ämnar tala om ”Beri-beris patologi” på en medicinsk kongress i Kairo. Ivan-Abdul är inte sen att utnyttja chansen.
– Skål, doktor Insabato! Jag önskar att vi gemensamt kan åstadkomma en frihetlig allians mellan det bästa inom Europa och det bästa inom den muslimska världen.
Insabato blir genast eld och lågor och kastar fram en vild idé hux flux:
– Låt oss starta en italiensk-arabisk tidning och bosätta oss i Egypten!
Anatole reser sig och plockar fram sin glasvibrafon. De spröda tonerna fortplantar sig och hjälper Ivan-Abdul att formera sina tankar om Det Euro-islamska Broderskapet.”
Minarets födelse var mindre dramatisk och med handen på hjärtat; vi skålade inte i något starkare än välkryddat turkiskt kaffe. Men andan, käckheten, glädjen, och visionerna är förhoppningsvis desamma.
Ivan Aguéli är den gestalt i vars väldiga skugga varje svensk muslim nödvändigt befinner sig, vare sig man vill eller inte. Det går inte att kringgå honom. Han är den evige följeslagaren för varje tänkande svensk muslim. Och apropå Aguéli, den första bok han lånade på Kungliga Biblioteket i Stockholm var faktiskt Koranen (11 mars 1892). Om det var Crusenstolpes från 1843 eller Tornbergs från 1874 har jag inte haft ork att utreda. Men om Crusenstolpe och hans version berättar förläggaren, antikvarien och bokkonnässören
Harald Hultqvist i sin lika oförlikneligt insiktsfulla som entusiasmerande artikel.
På senare tid har det dykt upp två otroligt spännande muslimska skriftställare. Förutom sina gedigna kunskaper, var och en med sitt gebit, förenas de av ytterligare en gemensam aspekt, deras persiska härstamning. Min förhoppning är att Minaret ska bli den plats där de kan finslipa, försköna och fördjupa sina idéer och inte minst skaffa sig en allt vidare läsekrets. Det förtjänar de. Idéhistorikern
Mohammad Fazlhashemi reflekterar kring det muslimska arvets betydelse och kommer in på frågor om religiös och etnisk identitet, samt vikten av igenkänning. Fil.dr.
Ashk Dahlén, vår utan tvekan främste nu levande kännare av persisk poesi efter baron Eric Hermelin, skriver medryckande och självsäkert om ett ämne han behärskar bättre än någon annan, skalden Hafez från Shiraz.
Men Minaret är inte idel djupsinnigheter. Vi kommer även att erbjuda tillfällen till skratt och lustigheter, dock kryddat med en lagom dos vitterhet. I spalten ”Sufiskt och kufiskt” vågar Aftonbladets luttrade litteraturkritiker
Magnus Ringgren ta ut svängarna en aning då han berättar om den kanske folkkäraste symbolen för det som Oswald Spengler benämner ”den arabisk-magiska mentaliteten”, nämligen den flygande mattan.
Sist men inte minst vill jag passa på att utfärda en varning: Alla som medverkat i den här tidskriften är ”mohamedaner” om inte motsatsen särskilt angivits …
Mohamed Omar, chefredaktör
Publicerad: 2006-02-20
Köp Minaret (Nedlagd)
Läs mer om Minaret (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Minaret (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
