Rätt idéer i fel tid

Muhammed Ali får sina fiskar varma i senaste numret av Axess (1/06) i en essä som kan beskrivas som briljant i sina kopplingar mellan boxning, politik, litteratur och civilisationsmyter.

Knappt har den märkliga bataljen mellan "nationalvänster" och "lattevänster" fallit i glömska förrän den svenska vänsterns livsstilsmagasin nummer ett, Arena, ger sig ut på en ny trendspaning. Nu hotas hippa postmodernister av unkna moralister.

Nu läser jag också hur Torbjörn Elensky i det första numret av det liberala magasinet Neo försöker lansera begreppet amerikanism, analogt med Edward Saids orientalism. Flera gånger måste jag ta till mig Elenskys iakttagelse, innan jag förstår vad det är jag reagerar mot.

Även Kajsa Ekis Ekmans artikel om Mexico Citys författare ger en fin introduktion i sin avvägning mellan världsnamn som Carlos Fuentes och mindre spridda författare. Det är också med stort nöje jag läser utdragen från en roman av Paco Ignacio Taibo II, där en hallucinatoriskt uppskruvad realism förenas med hårdkokta åtbörder i deckarens ram.

Det finns alltså mycket läsvärt i nya numret av Karavan.

Den bygger på bilder från musiktidningen "Gidappa!" (1997-2003), vars grundare och redaktörer Oskar Ponnert och Tony Ernst från Malmö medverkade på vernissagen, tillsammans med fotografen Johan Palmgren från Stockholm.

– Vi plåtade i princip alla artister själva, men tyckte aldrig att bilderna riktigt kom till sin rätt i tidningen, förklarar Oskar.

Hvordan ser svenskerne på os lige for tiden? Fremragende temanummer leverer et dybt bekymrende og tankebefordrende svar.

Ibland bränner det till. Som här i Ord & Bilds Danmarksnummer. En samling texter som hamnar mitt i det dagsaktuella skeendet, mitt i den explosiva utvecklingen. För den som vill förstå mer av den komplexa bakgrunden till Jyllands-Postens publicering av Muhammedbilderna och förbindelserna till de senaste årens dubiösa danska debatt om "det främmande", är det verkligen ett nummer att rekommendera.

Kanske säger oss Ord & Bild att danskarna tillämpar rätt idéer, fast i fel tid. Nationens, folkets, identitetens kärnfrågor från det 1800-tal när nationsbygge och demokratikamp var samma sak. Det heter ju Dansk Folkeparti det där vidriga som sprutar rasistiskt etter i dansk vardagspolitik. Dansk Folk, inte något annat folk, och det värsta är att man menar precis vad man säger.

Redan i början av 80-talet skrev den brittiske stiljournalisten Robert Elms en epokgörande artikel i tidningen The Face där han konstaterade att de populärkulturella revolutionernas tidevarv är över och frågade sig hur man gör revolt mot generationen som växte upp med John Coltrane, Jean-Luc Godard och Germaine Greer?
Alternativet i dag, att döma av premiärnumrena av Ondskan och Odd At Large, är att leva och verka i tron att det räcker med att blunda för att världen utanför fönstret ska sluta snurra.