En vettig ansats

Som ett brev på posten kommer Ord & Bild nu ut med ett fullmatat temanummer om Danmark. Och det kan ju vara välmotiverat, eftersom vårt lilla grannland i väster – också för en Malmöbo som undertecknad – utmärker sig som ett lika gåtfullt som intagande barn i den europeiska storfamiljen; dväljande någonstans mellan Grundtvigs pietistiska folkbildningsprojekt och Dansk Folkepartis galopperande xenofobi, mellan Tuborgen och Muhammed-teckningarna, och hela tiden med det danska "hygget" som ett förmildrande tillhygge.

Är Danmark en fascistisk stat? Frågan ställs i en högintressant artikel av Erik Berggren i tidskriften Ord&Bilds nya temanummer om Danmark.
Det handlar inte om att kleta värsta möjliga beteckning på något man ogillar, nej, Berggren försöker på allvar finna kriterier för vad som idag kan kallas fascism, eftersom han menar att begrepp som högerpopulism eller främlingsfientlighet inte fullt ut kan täcka in de senaste årens politiska utveckling i landet.
Det är en vettig ansats.

Om man vill ha bra samhällsreportage är det Offside (1/2006) man ska läsa. Särskilt de som hävdar att idrott och politik inte hör ihop bör ta del av fotbollsmagasinets återkommande artiklar om supporterkultur.

I nya numret av kulturtidskriften Axess (1/06) vrider statsvetaren Tommy Möller på den gängse bilden av tidens demokratiska urartning. Ni vet: växande avstånd mellan folk och elit, sjunkande val deltagande, partiernas förlorade folkförankring, politiken som spel för mediegallerierna, de styrandes våta fingrar i luften, frånvaron av visionärt ledarskap.

Till de mer udda medverkande i Ryska huset hör den irakiske exdiktatorn Saddam Hussein. Vid sidan av folkmord ägnade han sig även åt diktning och Ryska huset publicerade en allegorisk dikt med titeln Zabibah och kungen. Den är i all rättvisa ett pekoral.
– Att en blodtörstig diktator skriver väna små texter och skönhet och kärlek tyckte vi var omåttligt kul, förklarar Jakob Simonson.

Omtänk på alla nivåer inom teatermaskineriet, det är nog kontentan av "Visslingar & rop" nr 19/20, som faktiskt är det mest läsvärda och angelägna kulturtidskriftsnummer i alla kategorier jag sett på mycket länge.

Mana delar lokal med tidskriften Fronesis, Skånes Fria Tidning och Arbetaren i samma hus som Folkets bio, Kulturföreningen Panora ochTeatr Weimar. En vital miljö, menar redaktören Babak Rahimi, och på sätt och vis typisk för Malmö. Det finns många kontaktytor mellan olika kulturella projekt.
- Malmö är en liten, men urbaniserad stad med mångkulturell befolkning. Det är rent geografiskt nära mellan olika sociala grupper, mellan de utsatta och de välbärgade, det uppstår möten. Det finns en enorm potential i detta, men allt beror på hur myndigheterna väljer att hantera det.

– Kapten Stofil är mitt alter ego kan man säga och utseendemässigt är han baserad på morfar. Jag märkte att jag började bli en stofil när jag hörde hiphop på radion och tänkte att "usch, vad är det ungdomarna lyssnar på i dag. Bara dunkadunka!". Jag tror det är ett naturligt steg som alla tar när de blir äldre.

Den största kritiken mot Gringo är att tidningen lyfter fram fördomar och därmed spär på dem. Dan håller inte med.

– Alla människor har fördomar, men pratar man inte om dem blir det som att de inte finns. Enda sättet att ta död på dem är att skriva om dem, driva med dem och ta fram dem i ljuset.

I tidskriften Hjärnstorm (nr 87) lägger konstvetaren Jessica Sjöholm inga moraliska synpunkter på kvinnokropparna, ,men hon frågar sig varför "företrädesvis unga kvinnor av brons och sten överhuvudtaget blottar sina nakna kroppar i det offentliga rummet". Överallt allt står de. De är så vanliga att ingen märker dem. Ja, varför dessa kvinnoskulpturer?