Ett samtal om styrelsens roll

Ur Visslingar & Rop nr 19-20


Möt Daniel Suhonen, 26, han jobbar på ABF och är styrelseordförande på Sveriges tredje rikaste teater. Han är chefens chef.
Här samtalar han med Visslingar & Rops Danjel Andersson.

DA Om jag kallar dig för chefens chef, stämmer det?

DS Ja, det kan man säga, men det är ganska vattentäta skott.

DA Hur blev du det?

DS Kommunfullmäktige i staden, eftersom den här teatern till 100 % är ägd av Stockholms Stad, utser en styrelse. Däribland mig. De kan välja vilka de vill. De skulle kunna välja Hammabys pojklag om det vore så.

DA Är det så?

DS Kommunfullmäktige äger teatern och de utser en styrelse. Det är partierna som utser styrelsen efter hur många mandat man har i fullmäktige.

DA Partierna, det låter så diffust för mig som inte är inne i det.

DS Folket väljer kommunfullmäktige. Den består av olika partifraktioner. En socialdemokratisk fraktion, som är störst just nu och sen en moderat, en folkpartistisk och så vidare, utifrån hur många mandat de har i fullmäktige. Sossarna har ungefär 35 av 100 dvs 35 %. Då kommer ungefär 35 % av alla styrelser bestå av socialdemokrater. I alla stadens styrelser. Sen diskuterar man vilka som bäst lämpar sig för att sitta just där av dem som kandiderar. Jag hamnade inte i Gatu- och fastighetsnämnden eftersom jag inte är intresserad av de frågorna, jag jobbar på ABF och är intresserad av kulturfrågor. Jag är intresserad av teater, därför blev jag nominerad av föreningen till ordförande i Stockholms stadsteater och ledamot av Kulturnämnden. Sen blev jag det.

DA Hur gammal är du?

DS 26 år.

DA Och du har suttit som ordförande i?

DS Den här mandatperioden, jag har suttit sen 1 februari 2003.

DA När du blev ordförande var Benny Fredriksson redan vald till chef. Det var Madelene Sjöstedt (fp) som var ordförande då. När du klev in som chef över chefen, vilken är styrelseledamöternas roll för dig? Är de ett stöd för dig eller?

DS Styrelsens roll, eftersom de är partiföreträdare, eftersom det är en politisk organisation, som den är styrd och ägd, är att följa de mål som Kommunfullmäktige sätter upp. Det är politiska mål. ”Stadsteatern skall bedriva teaterverksamhet av god kvalitet som når många” och så devisen att ”vara en angelägenhet för alla stockholmare” sedan är det ett antal nedbrutna mål. Under vår mandatperiod har man lagt till ett par saker: Ett är ideologiskt: Vi skall satsa på att finnas i skolorna, ”Ung Scen” är en sådan satsning. Det andra är det här med Skärholmsteatern. Det är ett uppdrag ifrån politikerna i fullmäktige.

DA Så lägger man en bunt nya pengar på det.

DS Det behöver man inte göra. Fullmäktige skulle kunna säga: lägg ner scenen vid Sergels torg och flytta den till Rinkeby istället.

DA Då måste de göra det.

DS Då skulle jag inte kunna sitta kvar. Jag skulle tycka att det vore en idiotisk idé.

DA Men poängen är att det skulle kunna vara så pass styrt i praktiken. Nu väljer man att göra väldigt luddiga direktiv istället. ”Av god kvalitet” till exempel utan att man har definierat begreppet kvalitet. Smakbegreppet och kvalitetsbegreppet är otroligt komplicerade.

Den lag som gör att man har luddiga direktiv, är det en oskriven lag? De skulle lika gärna kunna vara så tydliga: Teatern skall ligga i Rinkeby, och alla som jobbar på teatern skall ha stockholmsk bakgrund. Det skall vara en stockholmsk teater.

DS Ja, det skulle kunna vara så. Formellt är det så att vi har dessa direktiv, sen finns massa lagar, aktiebolagslagar och kommunallagar som gäller för oss som för alla andra. Sedan har vi bunten med pengar. Styrelsen utser chefen, alltså verksamhetsledaren. Han valdes i det här fallet av den förra majoriteten och han är oerhört omtyckt. Det är en politisk enighet kring honom. Ansvaret för repertoar och personal är delegerat till honom. Sven Wollter kan inte komma till mig och säga: jag vill göra ”Den fula ankungen” annars slutar jag. Det får han ta med Benny. Det är där man kan välja inriktning. Skulle vi ha valt Lars Von Trier som teaterchef så skulle vi ha fått en helt annan teater.

DA Madelene Sjöstedt skrev ett svar till min artikel i DN att förändring skall ske inifrån, men det enda verktyg vi har till förändring är uppifrån genom att byta chef.

DS Där tycker jag att du har en poäng. Vi skulle kunna styra mer om vi ville.

DA Ja, precis.

DS Nu har vi då haft en diskussion där vi tycker att Parkteatern har kommit lite i skymundan. Det vi då gör är att vi skriver att ”Parkteatern skall vara en prioriterad del av verksamheten”. Den har funnits i 60 år så det är inget nytt. Den har inte alltid varit en del av Stadsteatern, men det är en annan sak. Vad man då gör är att man säger till Benny i princip: Nu måste faktiskt Parkteatern få mer resurser av den kaka som finns. Om vi skulle tycka genomgående att det är för dålig kvalitet eller det spelas bara klassiker eller att det är för publikfriande. Då skulle man få ta en diskussion med honom, men i princip så är det samma sak som att avsätta honom.

DA Är det?

DS Skulle du vilja att det är en socialdemokratisk politiker diskuterar kvalitetsbegreppet med chefen?

DA Jag är inte helt övertygad om att det är bra att det är politiker som sitter i styrelser. Jag är inte helt övertygad om att det är en bra konstruktion.

DS Vad är en politiker då?

DA Man väljs tack vare sin partitillhörighet snarare än sitt kunskapsområde.

DS Det är partierna som väljer. Man skulle kunna säga att vi väljer partipolitiskt obundna personer.

DA Det kanske man borde göra. För att undvika den typen av tjafs där folk kör ställningskrig på styrelsemöten. I det viktigaste rummet på teatern, faktiskt, så borde man inte sitta och försvara sin partipolitik, man borde sätta teatern i en större kontext. Och dessutom borde man ha ett teateransvar som är större än själva teatern. Utifrån mitt perspektiv önskar jag att man diskuterade sådant som: Är det så bra att man införlivar stora delar av Stockholms kulturliv i en och samma struktur? Om man gör en skola så är det tillsammans med Stadsteatern, gör man en ny scen så är det tillsammans med Stadsteatern, man införlivar Marionetteatern i Stadsteatern osv. Den blir bara större och större och tillslut så är Stockholms teaterliv två giganter. Där tycker jag att styrelsen har ett ansvar. Det är inte ett företag, utan en del av ett vitalt kulturliv.

DS Du menar i princip då att Stadsteatern är en aggressiv stat.

DA Jag tror att det är en naturlig konsekvens. Barbro Smeds skriver om det i sin rapport till Framtidens kultur, om hur institutioner har en tendens att vilja växa, skaffa fler scener. Det handlar om kreativitet. Det handlar inte om imperialism. Det handlar om att kreativa människor har en förmåga att svälla ut. Det behövs en begränsning, det tycker jag är styrelsens uppdrag. Det är chefens plikt att maximera effekten av teatern. Styrelsen skall ha en vision av teatern i samhället. Det skulle jag vilja se. Det är mycket begärt, då tror jag att man måste vara oerhört insatt i teatervärlden om man skall kunna ha en vision kring vart man vill att det skall ta vägen. Det undrar jag om man har om man bara kan välja de som är mest kulturintresserade bland sossarna. Jag kan ha fel. Jag känner inte dig och inte de andra i styrelsen.

DS På den nivå som jag rör mig så är politiker vanliga medborgare som är lite mer intresserade av politik och med i ett parti. Jag jobbar 60 timmar i veckan med kulturfrågor i ABF. Så i den mån är jag en av dem som jobbar mest med kultur. Jag gör 400 seminarier om året om allt från Göran Person till kulturekonomi.
Det stora problemet som du nämner är om man har någon vision med teatern. Där fångar du någonting som jag tycker är socialdemokratins problem. Man har byggt upp väldigt bra institutioner, som jag tycker att Stadsteatern är. En politiskt skapad företeelse. När den startades fanns initialt en vision om att stockholmarna skall ha en egen teater. En slags motpart till den oerhört kommersiella teater som fanns på 30- och 40-talet, det var fruktansvärt med tangorevyer eller Dramaten som var oerhört konservativ. En allmännyttigteater som skulle möta olika folklagers intresse för teater, alltså vara ganska folklig, samtidigt som den skulle ha bra kvalitet. Så startades Stadsteatern i Stockholm och i andra stora städer, så startade man regions- och folkteatrarna. Det var på något sätt visionernas uppfyllande att man hade dessa teatrar. De hittade sin publik och så rullade det på. Sedan, efter några decennier är det en lika förstockad institution som de man reste Stadsteatern emot: Kommersiella teatrar och konservativa teaterinstitutioner. Då är frågan: Vad skall man göra då? Skall man lägga ner alltihopa? Eller ska man börja en inre process? Det vet inte jag riktigt. Jag kan hålla med dig om att Stadsteatern gör oerhört publikfriande saker som lockar stora grupper. Ta ”Tolvskillingsoperan” där man har sålt 55 000 biljetter. Det är oerhört många biljetter. Det är en succé utan like, och framgång föder framgång. De 10 000 som inte får biljetter kommer då att fylla de andra scenerna, säkert, kanske, förhoppningsvis. Då är frågan: Vad är Stadsteaterns uppgift och hur uppfyller man den? Jag tycker inte att det är fel att göra ”Tolvskillingsoperan”. Jag tycker att det är bra att göra en föreställning som når väldigt många, till ett billigt pris. Det kostar 230 kr istället för 700 spänn om det hade varit på Cirkus.

DA Har du köpt en biljett på Cirkus någon gång?

DS Ja, några gånger.

DA Kostade de 700 kr?

DS Nej, men 500 eller 400. Utan stadssubvention hade det säkert kostat 600 eller 700 spänn att se ”Tolvskillingsoperan”.

DA Mer. Du har alla de fasta kostnaderna som inte Cirkus har. Det är dem man betalar skatt för att täcka. Subventionerna ligger inte på föreställningsbudgeten, det kan man inte påstå. Uppsättningen kostar inte så mycket, om man bara skulle isolera den skulle biljettpriset bära den. Det är inte det som kostar. Det är inte det vi subventionerar.

DS Sen tycker jag att vi gör en massa andra spännande föreställningar också, på andra scener som kanske då mer är konstnärligt nyprövande.

DA Om vi pratar Alf Sjöberg till exempel, alla hans stora uppsättningar, de som är legendariska idag. De var alltid på Stora scenen och på den tiden fanns bara den stora och den lilla scenen. Dramaten har också utökat sedan dess: det har blivit Elverk, Fyror, Målarsalar, Lejonkulor och allt möjligt, källare och vrår… Varje scen har en teknikerkår, sin organisation och producent, mellanchef och du kan bara tänka dig. Varje sådan scen är mer än vad en fri grupp skulle kunna vara. Sedan räcker inte pengarna, men man öppnar nya scener och så fortsätter det. Sjöberg sa att det för honom var ett politiskt beslut att göra de experimentella, de, för teaterkonsten, potentiellt viktiga uppsättningarna på stora scenen och de uppsättningar som man gör för att få publik, när man har publiken tänkt redan i produktionsprocessen. Ibland kan faktiskt konstnärligt utmanande föreställningar bli extrema succéer, men när man väger in publiken redan i produktionsprocessen, de föreställningarna hade man på lilla scenen. Det var ett politiskt beslut för honom. Han ville visa vad den här teatern väljer att lägga sitt krut på och det är så det uppfattas utifrån. Det här är vad du betalar skatt för. Idag har vi precis motsatt tendens. På de stora scenerna gör vi de uppsättningarna som vi tror skall fungera publikt, som inte har en chans att bli bra teaterkonst. Man siktar på att skapa en kvalitativ, fungerande uppsättning som många vill se. Det är det man försöker göra, och så gör man det och lyckas man är det succé. Man är inte ute efter något annat. Jag menar att den där subventionen skall garantera ett risktagande, därför har vi dem. Om vi väljer att inte ta risker för pengarna finns det ingen anledning att ha dem, då kan man tjäna pengar istället. Att de små scenerna skulle vara försörjda av de stora - det är beslut, aktiva val. Det är inte konsekvenser av en politik. Det måste väl styrelsen stå bakom.

DS Absolut. Vi står bakom det. Bennys linje…

DA Det är inte bara Benny, så ser det ut på alla större institutioner. Alla försöker men Benny lyckas.

DS Han har lyckats och då blir det kanske ännu mer tydligt.

DA ”A Clockwork Orange” på Dramatens stora scen är samma tänk men här fungerar det inte alls. Det är katastrof. Då har man ändå valt att finansiera de små scenerna med en…

DS Ett haveri.

DA Det är ekonomisk katastrof.

DS Jag håller inte riktigt med dig. Jag har inte sett ”Tolvskillingsoperan”. Jag skall se den om två veckor. Jag tycker att det Lasse Rudolfsson satte upp… Det var inte Rudolfsson… Det var han sonen till… Det var ”Den goda människan från Sezuan”

DA Tunström?

DS När Linus Tunström satte upp ”Den goda människan från Sezuan” så tyckte jag att den var nyskapande. Den gick ganska bra, inte fantastiskt bra.

DA Det är lite annan liga. De jobbar på lite annorlunda sätt. Linus Tunström skulle aldrig få göra något på Cirkus. ”Platonov” var en våldsam succé för Karl Dunér. Jag säger inte att det är någonting dåligt när det kommer mycket folk. Tvärt om! Mats Ek, Bergman gör publika succéer varje gång, men att redan i produktionsprocessen tänka in en publik framgång. Jag har väldigt svårt att se att man tänker: Lasse Rudolfsson och Helene Sjöholm utan att tänka klirr i kassan.

DS Jag tror också att man kan tänka sig att det blir ganska bra teater. Rudolfsson är duktig.

DA Ja, han är duktig på massförflyttingar i stora rum.

DS Det har han ju här.

DA Det har han alltid. Han är otroligt skicklig på det han gör.

DS Då gillar folk det och så är det massor av folk runt i kranskommunerna som strömmar in till Stockholms stadsteater och ser den här föreställningen. De får en bra föreställning, en modern klassiker. Har du sett den?

DA Nej, det har jag inte. Men i det här fallet så spelar det ingen roll. Det är det konceptuella som räknas. Just denna föreställning är långt ifrån ensam som fenomen. Det kan vara ”Cabaret” på Dramatens stora scen.

DS Det är fenomenet att stora scenen finansierar de små scenerna.

DA Kontra att Rikard Günther sätter upp ”Cabaret” på Tyrol. De får inte en spänn i stadsunderstöd, utan gör den för att tjäna pengar. Går det åt helvete så är det deras egna pengar de riskerar. Vad jag säger utifrån det perspektivet är: Någon kommer att reagera tillslut om vi inte gör en skillnad på vad som är stadsunderstött och inte. Det handlar inte om att vi subventionerar biljettpriser. Då kan vi låta folk ta risker, vänta på att något blir bra och sedan sänka biljettpriserna. Vi gör en biljettprissubventionering, och så får folk jobba utifrån den riskförutsättning som de själva är beredda att investera. Om det nu är biljettpriser vi subventionerar. Men det är det inte. Inte enligt min röstsedel i alla fall.

DS Tanken är att det skall vara bra teater för så många som möjligt, till rimliga priser. De flesta har inte obegränsat med pengar.

DA Det där är en sanning med modifikation. Syrianska gästspel kan sälja ut Globen. 1000 spänn biljetten. Folk har råd när de vill gå, gör man tillräckligt intressanta saker kan man räkna med att folk har råd, men om vi snackar om att driva dessa feta fabriker med biljettintäkter, då är det omöjligt.

DS Stadsteatern har ett antal produktioner av 25 som går dåligt. 7-8 går inte så bra, några går väldigt bra. Några risker tar man ju, skillnaden med Alf Sjöberg är att det som har hänt med våra stadsteatrar och våra stadsunderstödda teatrar är att löner och fasta kostnader har stigit.

DA Fasta kostnader är också en sanning med modifikation. Fasta kostnader är bara fasta när man gör dem fasta, innan kostnaderna fanns var de inte fasta.

DS Anställda människor kostar.

DA Men man har så många anställda för att man skaffat sig fler scener. Då hade Dramaten två scener och nu har de sju.

DS Det går att ändra. Styrelsen kan bestämma att Stadsteatern skall ha två scener, man kan sparka hela personalen på arbetsbrist.

DA Du får ju tänka på att det är väldigt många människor utanför, som gör en annan sorts teater som inte kommer in i de här strukturerna eftersom apparaten inte stödjer det. Man kan tycka att det är jättebra inifrån institutioner, men man kan inte producera sånt eftersom man inte har utbildningar för det och inte struktur kring den vilket gör att folk står utanför och inte kommer in.

DS Vad står utanför?

DA Det finns konstformer utanför den mainstream vi har idag, som är talteater med Stanislavskij i botten. Det finns inte understöd för den typen av processer på fabrikerna, man har inte råd med de undersökande processerna. De kan till exempel vara att man inte repeterar, som ett exempel, utan möter publiken direkt. Hur skulle marknadsavdelningen på Stadsteatern reagera då?

DS Teatersport skulle de kalla det då.

DA Nja, inte improvisation, man kan texten men man har inte låtsas spela för en publik på repetitioner. Man lever i en teaterideologi där man säger att man inte kan fuska till sig en publik. Det man gör på repetitionerna enligt den ideologin är att låtsas att publiken är där.

DS Om vi börjar om då. Jag håller med dig om några saker. Det ena är att teatervärlden i Sverige är ganska konservativ och tråkig.

DA Har jag sagt det?

DS Men jag tycker det. Man vågar för lite inom teater, det borde kunna göras mer. De gånger på Stadsteatern, som jag känner bäst, jag går på andra teatrar också, jag går ungefär på 50 föreställningar om året och då är 20 av dem på stadsteatern.

DA Du räknar?

DS Jag räknade på förra året. Jag går på teater en gång i veckan ungefär, det har jag gjort i två år, innan gick jag 10 gånger per år.

DA Det ingår i ditt uppdrag.

DS Jag tycker att det hör till. Jag tycker att det görs alldeles för lite spännande saker. Man vågar för lite, jag tycker att det är för lite politisk teater. Jag menar inte att det skall vara röda fanor, men det är för lite ifrågasättande, för lite vrede. Jag tycker också att väldigt många grupper inte känner igen sig. Där är klassikerna ett problem. Är man medelklass och vit kan man känna igen sig i det mesta som görs på svenska scener, men är man arbetarklass eller invandrare eller lesbisk eller vad som helst, är det svårt. Det är ganska konformt, särskilt i klassikerna. I kostymdramerna som fyller scenerna, om man skall vara ärlig, jag tycker att det finns ett problem här att man är för försiktig. Det tycker jag att du är inne på, att man försöker fylla stora scener, man blir försiktig, det blir sällan bra teater när man är försiktig.

DA Det blir snudd på aldrig konst.

DS Samtidigt är det så att samhället stödjer teatern, scenkonsten med oerhört stora medel varje år, för Stadsteatern rör det sig om nästan 300 miljoner i samhällsstöd varje år. 250 miljoner ungefär. Totalt. Det behöver man inte vara sittande majoritet för att tycka att det måste man få en massa teater för. Då kan man tycka att då skall det banne mig våga spännas båge. Om man inte då vågar pröva sina vingar, konstnärligt, hur skall man då kunna kräva det av någon annan? Då blir frågan till mig: Gör Stadsteatern sitt jobb? Fullföljer man sitt uppdrag?

DA Det intressanta ur mitt perspektiv är: Förs den här typen av diskussioner i styrelsen och med chefen? Jag tycker att mycket av det här samtalet skall föras av publiken, av medierna och kanske framförallt, där det nu är som tystast, i teatersamhället, självt. Jag tror att många inte vågar uttala sig. Jag tror att det här ligger ett konstruktionsfel, det är det jag försöker titta på. Jag säger inte att jag vet vilket det är, men det måste vara något på tok. Det är min tes. Då är frågan så här: I styrelser, som är väldigt anonyma entiteter för oss som jobbar med teater, jag vill lyfta fram dem som otroligt viktiga. Inte för att de därmed skall kritiseras, utan för att vi skall reflektera kring deras funktion. Kanske skall vi spetsa till dem ytterligare? Ge dem mer mandat att ifrågasätta. Det är det enda redskap vi har för förändring. Pratar ni om sånt här?

DS Ja det gör vi. Nästan varje styrelsesammanträde används åt att diskutera dels enskilda föreställningar, man diskuterar olika pjäser. Då öppnas ofta samtalet till vad man tycker om olika pjäser och vad man borde ge. Ibland kan det bli för mycket därför att det är lite grann tassemarker. Jag brukar säga så här: Min roll som styrelseordförande är att representera politiken på teatern, men det är också det andra, att representera teatern i politiken. Jag är socialdemokraternas företrädare när jag är i styrelsen men jag är teaterns företrädare i politiken. Det är en dubbel roll. Det är ingen på Gatu- och fastighetskontoret som kommer att säga: mer pengar till teatern eller vi vill ha en scen i Skärholmen, det får jag säga. Benny och jag diskuterar mest de övergripande frågorna. De känslomässiga dramerna som personalen går igenom har jag oftast ingen aning om, men vi har en dialog. Han testar idéer på mig och jag på honom. Vi pratar ganska ofta med varandra, men ska man vara helt krass, vill han ändra någonting formellt, då snackar han med mig, men det vardagliga arbetet klarar han alldeles utmärkt utan att jag håller honom i handen. Han är oerhört fri. 99,5 % av allt han gör på teatern behöver han aldrig tänka på vad styrelsen tänker. Det är sådant som han har på delegation.

DA Jag tittar i det här fallet på strukturer. Frågan är vem som bär ansvaret för de övergripande strukturerna. Ni har inget statligt ansvar, bara stadens ansvar, men ur mitt perspektiv som teaterintresserad så tycker jag att det är otroligt märkligt att man väljer att lägga en halv miljard på två teatrar som ligger en tunnelbanestation ifrån varandra och som tar snudd på samma repertoarbeslut, och slåss om samma skådespelare. Utifrån ett mer diverserat perspektiv, då handlar det inte om min personliga smak, det vill jag verkligen betona, jag hinner inte ens se allt det som jag vill se, det handlar inte om utbudet. Jag tror på flera maktcentra i den frilanstillvaro som folk lever i idag. Om man har fler maktcentra så att frilansarna inte är helt i ett par chefers makt. Vad händer om man stöter sig med Benny? Eller Staffan eller Birgitta? Det finns inte så många. Det är det som är det stora problemet när sju delar på 65 %.

DS Det samtal som du är ute efter om helheten, vi som sitter i olika styrelser, vi värnar om en god utveckling av vår egen teater, man blir som en fackombudsman för den teatern. Hur kan jag som ordförande se att teatern mår bra: Håller man budgeten? Är teatern full med folk, är det justa recensioner? Och är de föreställningar jag själv ser och det jag hör, tycker jag att det är bra? Just nu tycker jag att allt är bra. Om du har rätt i din analys, vilket jag till viss del tror, skulle vi inom Stadsteatern inte kunna göra någonting åt det. Om jag skulle göra det du vill, då skulle jag förstöra för Stadsteatern.

Publicerad: 2006-02-09

Köp Visslingar & Rop (nedlagd)
Läs mer om Visslingar & Rop (nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Visslingar & Rop (nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA