Vi sysslar med konst – inte med kvotering!

Ett drama i en akt. Utan paus.

Ur Visslingar & Rop nr 19-20


Det är mörkt på scen. En vit heterosexuell kvinna i fyrtioårsåldern kommer in från höger, en strålkastare tänds. Mitt på scenen står en hög stol, liknar en barstol och framför ser vi en mikrofon. Kvinnan går fram till mikrofonen, kopplar loss den från stativet. Hon går fram ytterligare ett par steg och ser utöver publikhavet.

Kvinnan:

Många är arga idag. De tycker att genus och mångfaldsfrågor har fått för stor plats. Det är en generell tendens i samhället, och samma irritation finns inom teatern. Chefer slänger ur sig klichéer som att vi kan ju inte vara politiskt korrekta hur länge som helst, vi sysslar faktiskt med konst. Vissa politiker tycker att det är skrämmande att andra politiker försöker fylla tomrummen med genus- och mångfaldsfrågor. Jag blir också arg ibland, men av helt andra anledningar, av helt motsatta anledningar vill jag påstå.

Kvinnan går fram till stolen, sätter sig.

Kvinnan:

1896 skrev Frida Stéenhoff dramat Lejonets unge. Stéenhoff för i sitt drama fram en ny sexualmoral. Bland annat handlar dramat om att en kvinna ska ha rätt till en jämnårig sexualpartner och inte behöva hålla tillgodo med en dubbelt så gammal make (vilket vid denna tid var rådande praxis.) Vidare att en kvinna ska tillerkännas precis samma rättigheter som en man. Orädd för Stéenhoff fram en ny etik där hon varierar temat fri kärlek. En etik som ska passa bägge könen. I denna nya etik ingår också barnets rätt. Det är en utopisk text där hon sammanfattar det sena 1800-talets sedlighetsdebatt, samtidigt som hon för debatten framåt ett steg. Ett drama om den Nya kvinnan som kräver äkta kärlek, rätten till sin sexualitet, och rätten till att både arbeta och älska. Stéenhoff var en av de första i sin tid som inte bara skrev samhällskritiskt utan även försökte skriva fram något nydanande. Hon sökte se framtiden och även formmässigt var hon nyskapande.

Jag undrar varför inte det dramat är en klassiker?

En vit heterosexuell man, litteraturhistoriker kommer in på scenen, stannar i fonden till vänster, en ljusspot tänds. Han harklar sig.

Litteraturhistorikern:

Ursäkta, men var har du hittat henne?!

Kvinnan (oberörd, mot publiken):

Under samma period som Stéenhoff verkade, fanns också flera andra kvinnor som skrev dramatik. En av dem var Anne-Charlotte Leffler. Hon var den dramatiker som spelades flitigast under den här perioden. Inte Strindberg.

Tänk om vi valt fel kulturarv? HUH!

Musik tonar upp i bakgrunden. Kvinnan kommer ner från stolen, rör sig över scenen. Hon stannar upp vid scenkanten, riktar sig ut mot sin publik. Musiken ackompanjerar lågt följande text.

Kvinnan:

Lite historik som lett fram till hur både vår repertoar ser ut, och till hur vår kulturpolitik fungerar. Vår teaterhistoriska kanon, det fina teaterarvet med tillhörande klassiker, har ensidigt gallrats efter författarnas kön och etnicitet. Kanske är det inget nytt för de flesta idag att vår historia, såväl som vår litteraturhistoria, konsthistoria och teaterhistoria har skrivits av män. Främst vita heterosexuella västerländska män. Det är de som har bestämt vad som är en klassiker och vem som är genialisk och vad som är riktig konst.

En svartklädd okönad kör sveper in på scenen. Musiken bort.

Kören:

Men var de här kvinnorna något bra då? (frågan som alla ställer)

Kvinnan (fortfarande mot publik):

Det är klart att de var! Anledningen till att dessa dramatiker har blivit förpassade till magasin och in i glömskans korridorer är på grund av att vår historieskrivning är en ensidigt manlig historia. I stort sett all konstnärlig verksamhet har blivit (och blir fortfarande) bedömd efter regler som redan för längesen sattes upp för den egentligen ganska smala genre, av mestadels vita män. Följderna av det blir att allt, utom den redan bekräftade konsten, inte passar in i kanon. Det är därför ofta män som är konstnärer jämför sig med tidigare genier, och helt naturligt hänvisar sin storhet till tidigare förebilder. Det är därför en man som är chef kan säga att på hans teater sysslar de faktiskt med konst och inte jämställdhetspolitik, och tro på det. Dessutom upprättas en dikotomi mellan populära verk och riktiga verk, och där de kvinnliga författare/dramatiker ofta varit verksamma i den förra kategorin. En dramatiker som blivit uppskattad, läst och sedd av flertalet i sin samtid är inget som herrarna i sitt flitiga historieskrivande har lagt märke till.

Litteraturhistorikern (funderar):

Nu ska vi se här. Ibsen, han är bra och han var feminist så han representerar förutom sin genialitet också kvinnor. Då kan vi skippa kvinnor i kanon, vi har en bättre representant i Ibsen. Ibsen är ett geni, precis som Strindberg. (mot publik) August Strindberg – vilken kille!

Kvinnan (mot litteraturkritikern):

Jaha. Under just den här perioden, i början av förra seklet skrevs mängder av böcker och dramer av kvinnor. Vilka kvinnor! Beror osynliggörandet av kvinnors verk på något annat? Makt? Och vad får det för konsekvenser för teatern idag?

Litteraturhistorikern ut.

Kören:

Makt! Osynliggörande! BLÄ! BLÄ! GRRRR!

Kvinnan fortsätter (mot publik):

Allt hör samman. Vems kulturarv är det egentligen som förvaltas? Var representeras kulturarvet främst? Vems kulturpolitik pratar vi om?

Kören:

VART VILL DU KOMMA?!

Kvinnan (något upphetsat):

Å ena sidan en lång tradition av vita manliga dramatiker och andra konstnärliga genier, som om och om igen tar plats på våra stora teaterfabriker. Å andra sidan en majoritet av vita män som chefer på våra teaterfabriker och huvudsakligen vita män som regissörer på våra stora scener. Det är klart att det har betydelse och får konsekvenser för teatern idag! För både kvinnor och män. Det är här maktaspekten kommer in. Teaterfabriken är en stor institution. Inom institutionen skapas en strukturell ordning som sedan upprätthålls och reproduceras om och om igen. Den strukturella ordningen på en teaterfabrik är ojämlik.

Ännu en vit man, en chef kommer in på scenen. Går fram till stolen, sätter sig.

Chefen:

Vi sysslar med konst inte med kvotering eller jämställdhetspolitik!

Mannen reser sig och går raskt ut.

Kvinnan:

Okej. Teaterfabriken signalerar ut till oss åskådare att vi har en rad klassiker skrivna av män, som är genier. Det finns inga klassiker skrivna av kvinnor. Kvinnor kan inte vara genier. Det finns intressanta konstnärer som är kvinnor på teatern, både som skriver, spelar och regisserar, men genier, nej! Kvinnor på våra teaterfabriker regisserar ofta på våra små scener där också kvinnors dramatik till övervägande del sätts upp. Det sägs till oss, att kvinnor skriver i en genre som passar bättre på mindre scener. Män däremot skriver dramer/verk för stora scenen, och idag kan vi glädjas över några nya unga genier, män, som tar plats på vår scen. Stora scen. Det finns några undantag, men de är få. Vi har Suzanne Osten, konstnärlig ledare och professor, och så har vi till exempel Kristina Lugn som vi väljer att sätta upp på Stora scen. Och nu kommer Anna Takanen som snart ska bli chef för Göteborgs stadsteater. Men som sagt, det är faktiskt så att vi sysslar med konst och då kan vi inte vara politiskt korrekta hur länge och hur mycket som helst. Ungefär så.

Kvinnan backar, fortfarande med publikkontakt. En arm med ett glas vatten sträcks ut i fonden. Kvinnan tar glaset, dricker. Överlämnar glaset till armen som försvinner ut från scen. Hon går sedan tillbaka till stolen, sätter sig.

Kvinnan:

Intersektionalitet är ett kulturteoretiskt begrepp. Det fungerar som ett redskap för att synliggöra och problematisera olika sammanlänkningar som är konstitutiva för maktutövande och bevarande av ojämlikhet. Begreppet används för att beskriva en analys som innebär samverkan mellan olika maktasymmetrier, baserade på kategorier såsom genus, sexuell preferens, klass, profession, ålder, nationalitet etc. Intersektionalitet hjälper oss att se hur maktasymmetriernas olika dimensioner är oupplösligt förbundna med varandra, genom en dynamisk interaktion.

En person ur kören frigör sig, undrar:

Kulturteori? Makt? Teaterfabriker? Teatermakt? Vart vill du komma?

Kvinnan:

Såhär. En teoretiker vid namn Charles Tilly, menar att ojämlikhet reproduceras med hjälp av, bland annat, ett begrepp som han benämner möjlighetsansamling. Möjlighetsansamling uppstår när en kategoriell grupp ( läs här: vita män) vinner tillträde till en värdefull resurs (läs här: teaterfabriken) som kan monopoliseras i syfte att förstärka gruppens position. En utestängning för andra kategorier från värdefulla materiella och symboliska resurser uppstår, och ojämlikhet skapas i relationen mellan olika grupper. Det sker i ständiga processer av dels berövandet av resurser och dels exkludering från makt och inflytande. En viktig fråga är hur de här ojämlika processerna institutionaliseras och blir accepterade i vårt samhälle.

Ännu en person frigör sig ur kören, ropar:

Ja, just det, det undrar jag!

Tilly använder två begrepp: efterlikning och anpassning, för att förklara hur underordnade grupper blir en del av en ojämlikhetsstruktur som skapar dess underordning. Efterlikning liknar begreppet hegemoni (Gramsci), som handlar om att dominansförhållande inte bygger på våld och tvång utan istället på kulturell och ideologisk acceptans av maktordningen. Alltså att underordnade grupper reproducerar dominansförhållandet, och att det inte är säkert att en underordnad position medför en emancipatorisk ideologi. Förtryck leder inte per automatik till motstånd. Anpassning och efterlikning visar att underordnade är aktiva aktörer som genom sina strategier snarare förstärker maktordningen och multiplicerar dess effekter. Tilly menar vidare att det inte är förekomsten av patriarkala och rasistiska värderingar som kan förklara ojämlika förhållanden mellan grupper. Det är istället strukturella relationer som möjliggör exploatering och marginalisering av etniska minoriteter, och av kvinnor, som bildar grunden för en ojämlik ordning.

Ännu en vit man dyker upp på scenen, ett geni.

Geniet:

Vart vill du komma?

Kvinnan (fortfarande mot sin publik):

Det går att applicera dessa tankegångar på en institution som teaterfabriken. Där finns en maktordning som ständigt reproduceras, och dessutom försvaras. Dominansen av vita manliga heterosexuella regissörer och dramatiker försvaras också ofta med att det inte finns så många kvinnliga dito, vilket förstås inte är sant. Kanske är det här inte alltid medvetna makthandlingar, vi är alla produkter av den manliga hegemoni som vi sorteras in under. Vi handlar som vi brukar. Vi ser det vi brukar se. Men ändå.

Geniet:

Vad hon tjatar! Det enda jag vill är att få arbeta. I lugn och ro.

Geniet går ut.

Kvinnan (som följer geniet med blicken):

Hmmm.

Kvinnan (åter till publiken):

Teaterfabriken upprätthåller en konservativ syn på manligt och kvinnligt. Teaterfabriken som den ser ut idag är till viss del sexistisk. Acceptansen för den rådande maktordningen är här större än på många andra institutioner. Och kanske är det inte så konstigt. Jag tror att det finns ett samband mellan vilken repertoar man spelar och den syn som präglar ens arbetsplats. Kanske är det så att om förvaltandet och värdesättandet av klassiker (läs: manliga klassiker) är så starkt, så blir också det tongivande för hur man ser på sin roll, och sin plats i/på teatern. Och den klassiska kvinnobilden i många av våra klassiker är väl inte så uppmuntrande. Den feministiska teatervetaren Sue Ellen Case hävdar att varje kultur som betraktar det som värdefullt att återuppliva klassiska pjäser deltar aktivt i en patriarkal undertext som skapat ‘kvinnans’ roller.

Kören (nu mer aggressiv):

Sue Ellen Case! Sue Ellen Case! BLÄÄ, BLÄÄ och GRRR!

Kvinnan:

Teaterfabrikerna har kulturell makt i samhället och om det ska kunna ske en verklig förändring på teaterfabrikerna, en förändring som betyder att teatern, på riktigt, är för alla, så måste genus- och mångfaldsfrågor stå i centrum. Det handlar om för vem vi spelar, vilket arv vi förvaltar, vad vi reproducerar genom att inte ställa oss alla de viktiga frågorna. Vad vi som skattebetalare betalar för. Frågor kring genus, såväl som mångfald måste snarare fördjupas.

Kören (fortsatt aggressiv):

GENUS BLÄÄ! GENUS OCH KÖN BLÄÄ BLÄÄ BLÄÄ!

Kvinnan (ignorerar kören):

Än så länge rör sig dessa frågor på ett ganska ytligt plan, i och för sig en god början. Det behövs fokusera på kulturella grundstrukturer och dess kvardröjande och seglivade drag, och förstå hur upprepandets makt i alla våra kulturella uttryck leder till accepterande av gällande diskurser.

Kören suckar och grymtar. Mumlar. Tappar stinget. Rör sig i klump ut från scen, vänster fond.

Kören (olika röster, halvt mumlande):

1:Vi är väl jämställda

2: Ja, vi är väl bäst i världen

3. Kvinnor är aldrig nöjda

4. jag såg en pjäs igår skriven av en kvinna, den var bra

5. fast män är ofta lite bättre

6. mer på riktigt.

Kvinnan (som nu står vid scenkant):

Viktigt att poängtera är att vi inte bara ska lägga till en rad kvinnliga dramatiker och konstnärer, för det är knappast de enda som fattas i nuvarande kanon. Dessutom skulle det innebära att vi fortsätter ett patriarkalt tankesätt kring konst och drama och dess utveckling, vilket endast skulle leda till utestängning av många författare/dramatiker/konstnärer, och många genrer.

Kvinnan vänder sig, går ut från scenen, höger i fonden.

En röst voiceoff går på:

Teaterhistoria är inte en historia, men inte heller två, snarare en makalös mängd historier i det förflutna såväl som i nuet som bara väntar på att få ta plats på scen. Om teaterfabrikerna överhuvudtaget ska finnas kvar, måste det teaterhistoriska arvet brytas sönder. Det arv som bygger på att vita män har bestämt vad som är bra teater, bra dramatik och vad som är och bör vara klassiker. Vi måste sluta att vara marionetter och passivt fortsätta värna om ett så ensidigt teaterarv. Teatern som den konservativa miljö det är behöver sprängas och dekonstrueras för att på nytt byggas upp till ett ställe där teatern blir angelägen för alla.

Blackout.


Källor.
Margareta Wirmark. Noras systrar - Nordisk dramatik och teater 1879-1899.
Nina Lykke. KVT Nr1.2003.
Paulina de los Reyes och Diana Mulinari. Intersektionalitet: Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. 2005.

Åsa Sarachu, teatervetare

Publicerad: 2006-02-06

Köp Visslingar & Rop (nedlagd)
Läs mer om Visslingar & Rop (nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Visslingar & Rop (nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA