”Kuba: en ny synonym för kärlek”

Tariq Ali om kubanska läkares insats i Pakistan

Ur Kuba nr 1/06


Den pakistanske författaren, filmaren och fredsaktivisten Tariq Ali råkade befinna sig i sitt hemland i höstas när den stora jordbävningskatastrofen inträffade. Till det pakistanska Kashmir anlände snabbt en grupp kubanska läkare och sjukvårdare som verkade under mycket svåra förhållanden. ”De kubanska läkarnas insats har en given plats i internationalismens historia”, säger Tariq Ali i en intervju med Granma, på besök i Havanna. ”Mina landsmän har fått lära sig en ny synonym för kärlek: Kuba”.

Tariq Ali hör tillsammans med Noam Chomsky och Howard Zinn till det fåtal internationellt kända samhällsengagerade författare som är kritiska till USA-imperialismen och dess anspråk på världsherravälde och samtidigt pekar på en alternativ världsordning.

Han föddes i Lahore för 63 år sedan, är historiker och akademiker vid Oxford-universitet, liksom redaktör på den berömda engelska tidskriften New Left Review. I november gästade han Kuba på inbjudan av kubanska bokinstitutet för att delta i hyllningen till Jean Paul Sartre och själv föreläsa på Havannas universitet.

”Jordbävningen drabbade främst de fattigaste samhällena. Det finns fina sjukhus i Pakistan men de ligger inte i det otillgängliga katastrofområdet. Där finns flera kubanska läkare, sjuksköterskor och tekniker än samtliga läkare från hela västvärlden i området. Men det är inte bara en fråga om kvantitet, utan om lyhördhet och hängivenhet. Bland alla människor som fick hjälp av kubanerna visste de flesta inte ens var Kuba ligger på kartan. Det har blivit ändring på det, och kubanerna har lämnat outplånliga spår efter sig bland pakistanerna.”

I ett samtal med tidningen Juventud Rebelde berättar han: ”Hjälpen vi fick från väst var mycket begränsad. Landet behövde helikoptrar för att undsätta de tusentals människor som blivit fast i bergen där jordbävningen inträffade, men det kom aldrig några, trots att Afghanistan är fullproppat med NATO-helikoptrar, som man använder till att döda människor. Jag ställde mig då frågan varför de inte tar några veckors paus i dödandet och hjälper katastrofens offer. Den tyske ambassadören ringde upp mig och sa: ’Nu är du för tuff’. ’Men det är ju rena ramma sanningen’, svarade jag. Två veckor efter jordbävningen erbjöd USA 15 helikoptrar. Dessa länder som brukar mobilisera sanslösa krafter när det är fråga om krig, struntar i de levande människorna, om de är fattiga som drabbats av vredgade naturkrafter. De sträckte sig inte längre än till att skicka mat och tält till en enda flygplats.”

”En stor del av sändningen hamnade på svarta marknaden, där priserna sköt i höjden. Vad det drabbade folket behövde var direkt vård från läkare, sjuksköterskor och kirurger, plus läkemedel. Detta anlände med kubanerna.”

”Enligt min åsikt var den effektivaste hjälpen de tre fältsjukhus som kubanerna inrättade på de hårdast drabbade platserna. Folk har fått helt klart för sig vem som hjälper och vem som inte hjälper. Både regeringen och befolkningen känner djup tacksamhet.”

På Juventud Rebeldes fråga om det varit några problem med att så många läkare är kvinnor, svarar Tariq Ali: ”Jordbävningen inträffade i de socialt mest eftersatta områdena i landet med en stor andel analfabeter. Där ser man sällan yrkesarbetande kvinnor. Att bli hjälpta av kubanska kvinnor är snudd på ett underverk för dessa män. Innan kubanerna kom dit, var det många män som inte tillät kvinnorna att ens titta på dem. Men i det här desperata läget gick de med på att tas om hand av de kvinnliga läkarna. De hade att välja mellan att ta emot läkarvård eller förlora ett ben eller en arm. Och dessa kvinnliga läkare visade respekt för deras traditioner och klädde sig som de pakistanska kvinnorna. Kanske bidrar detta till en ökad respekt för kvinnan i det pakistanska samhället.”

Om Irak-kriget har Tariq Ali skrivit två böcker som beskrivs som klassiker av kritiker världen över: ”Fundamentalisternas kamp”, som inom kort ges ut på Kuba, och nu senast en bok med den talande titeln ”Bush i Babylon”. Där granskar han imperialismens geopolitiska strävan att återkolonisera tredje världen, en plan som enligt hans mening är dömd att misslyckas: ”Bush har förlorat enormt mycket prestige i sitt eget land. USA kommer aldrig att kunna kontrollera Irak. De kontrollerar inte ens gröna zonen i Bagdad. USAs underrättelsetjänst hade ingen aning om att motståndsrörelsen var organiserad redan före invasionen, att militärerna hade förskansat sig i sina hemtrakter för att därifrån föra motståndskampen mot angriparna och deras lakejer,” säger Tariq Ali i Granma-intervjun. ”Jag reser ofta till USA och märker hur folk mer och mer tar avstånd från kriget.”

På en fråga om hur det har gått med det förslag han fört fram i ”Bush i Babylonien” om att använda erfarenheten från Socialt Världsforum till att skapa en antiimperialistisk front svarar han: ”Det har ännu inte tagit fast form. Vad jag föreslog under Socialt Världsforums senaste samling i Porto Alegre är en kampanj mot alla militärbaser världen över. Det ställer folk upp på i princip. En betydande del av denna rörelse utgörs av frivilligorganisationer, som är icke-statliga i sina hemländer, men som får pengar från regeringar i väst. Många sådana vill inte göra några politiska ställningstaganden av rädsla för att bli av med pengarna.”

”Den verkliga förtruppen finns i Latinamerika, där Venezuela och Kuba står sida vid sida som förebild för ett motstånd över hela kontinenten, som andra länder ansluter sig till och som blir allt starkare. Detta motstånd kan bli en viktig hjälp till utveckling och bidra till att dämpa de fruktansvärda sociala spänningar som finns i Latinamerika. USA kan ju intervenera i Irak, men man kan inte intervenera på samma gång i Irak, Iran, Syrien, Venezuela, Bolivia och Kuba. Dessutom har Irak-kriget redan splittrat folket i USA. Det finns alltså möjligheter, som vi inte får överskatta, men de finns dock.”

Vad gäller den Sociala Världsforum-rörelsen tror han inte att den av egen kraft kan förändra världen. ”Till det behövs regelrätta sociala rörelser i våra länder, som får en egen röst och tar sig politiska uttryck. Detta har inträffat i Venezuela med Chávez. Om Evo Morales vinner valet i december, skulle det bli en stor seger för den sociala rörelsen. Så långt har dock inte de jordlösa böndernas rörelse i Brasilien nått ännu, och det är den största sociala rörelsen i Latinamerika. Dessutom är inte alla latinamerikanska rörelser eniga vad gäller hur viktigt det är att ta den politiska makten. Inom en del rörelser heter det att ’det går att förändra världen utan att ta makten’. För mig är det bara tomma ord. Latinamerikas historia lär oss att man skall göra raka motsatsen. Kanske vi inte kan ta makten på samma sätt som skedde på Kuba 1959, men vi måste söka andra vägar att ta över den.”

Till sist berättar Tariq Ali att han vill skriva en bok om Venezuela och Kuba, ”närmare bestämt hur de revolutionära projekten i dessa länder sammanfaller. Bush kallar de länder han inte gillar för ’ondskans axelmakter’. Min bok skall heta ’Hoppets axel’.”

översättning Eva Sjöblom

Publicerad: 2006-02-01

Köp Kuba
Läs mer om Kuba i katalogen
Fler artiklar knutna till Kuba
Fler tidskrifter i kategori GLOBALT