Peppar och salt, mos och modd

Chefredaktören Sofia Nerbrand bjuder inte in till ett upphetsat gräl på torget utan till ett civiliserat lunchsamtal i salongen som vetter åt trädgården.
Och varför inte? Att samtala i stället för att domdera kan gott ses som ett utslag av självförtroende. Och som framgår av Jan Söderqvists läsvärda
artikel om den borgerliga renässansen i Sverige är denna till stor del en fråga om livsstil och attityder snarare än om en mer grundläggande omprövning av välfärdsstaten. I alla fall hittills.
Men lite mer kryddning av kommande luncher, om man får be. Då blir den här nya bekantskapen ännu mer attraktiv.

Det ligger förstås i tidningens blå natur att utstråla en viss självgodhet. Men Neo är nästan gränslöst nöjd med livet. Den skulle ha kunnat dra sig tillbaka och idkat rävjakt på godset, men i sin storsinthet valde den att i stället sprida sin enorma kunskap till oss dödliga. Neo står inte i tidningshyllan för att någon verkligen var tvungen att göra den – snarare bara för att någon kunde.

Värmlandsbördiga tidningsägaren Yvonne Ihmels ser fortlöpande till att hennes kulturtidskrift Cora innehåller artiklar om och med värmländska konstnärer.
I förra årets fjärde och sista nummer är det Ransäterfotografen Kay Cuthbert som porträtteras - med sina porträtt av vardagsmadonnor, det vill säga värmländska kvinnor med späda barn.

Efter en första genombläddring: Ser snyggt ut. Verkar klokt. Men kanske ligger krämighetsnivån lite högre än adrenalinhalten.

Den här gången är temat ”Ung i norr”, och fastän åldersspektrat av författare rör sig från ung debutant till gammal i den litterära gården, så filosoferar samtliga texter just kring hur det är att vara ung och bo i norr. Och det är ett intressant grepp av Provins. Man förstår att ungdomar för trettio år sedan resonerade ungefär likadant som dagens unga.

Cora är en kulturtidskrift som inte i första hand är litterär. Den påminner till form och ton om insomnade Allt om Böcker eller finlandssvenska Astra Nova, men rymmer allt från teater till fotografi, från allmänreportage till litteratur. Den är vackert formgiven och personlig på ett uppfordrande sätt.

Värdet med dessa, ska vi säga kulturkonservativa, tidskrifter är att de opererar från en suverän position i det att de slipper vara vindflöjlar, att deras räckvidd, både i tid och hållbarhet, är så omfattande. Just det kulturkonservativa draget utgör ju en radikalitet som garanteras därför att tidskiften inte behöver leva upp till kravet att vara aktuell, och att den därför breddar det vi lite högtidligt brukar kalla "offentliga samtalet".

Tidskriften Ariel är saltet i den svenska snömodden. Med fjolårets sista nummer gör man ett kraftfullt avslut på temat Europeiska skrivelser.

– Hela tidningen är till salu. Nuvarande ägaren Ordfront vill sälja och det finns minst en seriös spekulant, men inget är klart ännu.