Det roligaste på flera år

Intervjun med skygge musikern och producenten Björn Olsson är lätt det roligaste jag läst i år, kanske det roligaste på flera år. Det är när samtalen springer i väg och hamnar utanför det egentliga ämnet som tidningen visar sin verkliga styrka, det är då den, som det stod i motivationen till kulturtidskriftsutmärkelsen, "befinner sig i ett intressant gränsland som förnyar kulturjournalistiken och fördjupar nöjesjournalistiken". Just Björn Olsson-intervjun är ett lysande exempel på det.

I oktobernumret av tidskriften Axess fanns en intressant artikel av Aje Carlbom (bekant för denna sidas läsare) om muslimer i Sverige och Malmö. Det finns många schatteringar av islam, och att integrera sig i det svenska samhället är inte lätt. Carlbom beskriver hur en arabisk livsvärld skapats samtidigt som den svenska statens ideologi varit pluralistisk och mångkulturell. Vi har fått segregerade enklaver, trots att vi förväntat något annat. Radikala islamister får tala för alla muslimer och man relaterar sig till grupper och stater i Mellanöstern. Enklaverna är en följd av globaliseringen och nationalstatens försvagning, menar Carlbom.

Ulrich Beck manar oss i sin nya bok Den kosmopolitiska blicken eller: krig är fred att höja blicken. Samtiden kan bara förstås om man försöker betrakta världen ur ett globalt perspektiv.

Elis Eriksson föddes 1906 i Stockholm som son till möbelsnickaren Elis Eriksson och brorson till skulptören Christian Eriksson. Enligt sin egen biografi, uttolkad av Rönnells förläggaren Pekka Särkiniemi i det massiva Elis Erikssonnumret av tidskriften OEI (9-10.2002), överlämnades han som "oäkting i paket" till Algot och Christina på Kungsholmen där han fick "krubb åkk god vård". För tidskriftens redaktörer berättar han med ymnig uppriktighet om sin usla skolgång och slingriga vägar genom målar-, guldsmeds- och sjömansyrket. Tills målarmästarens krav på kunskaper i seccoteknik förde honom först till Konstfack och sedan till Konstakademin.

En omvälvande förändring pågår i världen, utan att de akademiska ekonomerna inser det. Det nya är att låglöneländerna Kina och Indien, med sina stora befolkningar, får tillträde till den globala ekonomin på alla nivåer. De nöjer sig inte längre med att ta över enkla uppgifter, utan konkurrerar snart lika mycket på marknaden för högutbildade.

Etablerade industriländer som Sverige ställs därmed inför en jättelik ekonomisk utmaning, framhåller Mats Persson och Marian Radetzki i ett kommande nummer av tidskriften Ekonomisk Debatt.

Med senaste numret i hand har jag just, när julen ändå snart körs ut av Knut, sist och slutligen sjungit den mättade och av Ludoviko Hagwaldo till transpiranto omklädda psalmen Det strålar en stjärna - Un astra briljeras par Jeanna Oterdahlo. Därmed inföll en stämning som uppfordrade till en smått antikverad stil - en hommage, simpelt talat, till det alster som, när det väl (hyggligen månadsvis) infinner sig, föranleder de flesta skratten och de mest befrämjande tittarna i samtidens backspegel. Så är jag i skrivande stund övertygad om att det sannaste som kommer att sägas om Kungliga Huvudstadens trängselskatter, det kommer att sägas i nästa nummer av GV.
GV är aldrig, eller låt oss säga så gott som, först med någonting men när saker och ting väl skall sägas sägs de inte sällan och inte sällan bäst just i GV.

Sen hissar redaktörerna mammatidningen Mama och Linda Skugge skriver att hon gillar att baka paj. Liksom lite emot och lite för. Ängsligt? Ja, rätt rejält, och jag förstår inte riktigt varför.

Som vanligt väcker många artiklar associationer. Det är ofrånkomligt när man som jag är uppväxt med kooperationen. När Nina Jarlbäck, kär bekant sedan min kvinnoförbundstid, speglas i ett reportage svämmar minnena över.

Det betyder naturligtvis inte att allt var dåligt, men nog kan det ses som ett tecken i tiden att tidskriften Visslingar & rop ägnade sitt sommarnummer (# 18) åt temat Dålig teater. Syftet var förstås att provocera och hotta upp debatten. Att vitalisera diskussionen om kvalitet och kvalitetsbegrepp, och i förlängningen jaga fram en teater som vill något ur kulisserna.

Andersson och Bachner: det handlar inte om Ordfront! Med samma analysverktyg kunde Arbetaren fördömas med exempel ur Andreas Malms antisionistiska tirader, garnerade med citat från en och annan kultur- och debattartikel av andra antiimperialister, eller palestinaaktivister. Men det vägrar jag som mångårig frilansmedarbetare i Arbetaren att acceptera: en tidskrift kan inte fördömas utifrån en skribent eller en handfull artiklar.