Kulturtidskriften som provokation

Den franske sångaren Serge Gainsbourg lär i något sammanhang ha hävdat att ”provocation is my oxygen”. Om man för ett ögonblick betänker vad en sådan tillspetsad formulering uttrycker, att provokationen kan vara sig själv nog, inser man att perspektivet ifråga saknas bland svenska kulturtidskrifter. Varken redaktioner eller enskilda skribenter riktar längre sina angrepp mot vad man förr kallade ”den borgerliga sedlighetsmoralen”, det vill säga låtsad frispråkighet som ofta döljer konservativa påbud och förstockande hierarkier. Istället ägnar man sig åt interna käbbel – medvetna om den egna tidskriftens begränsade spridning – och förstärker därmed den på tok för omhuldade uppfattningen att kulturen bara angår en liten och hemtam skara av väldresserade ordjonglörer som tillägnat sig språket och den exkluderande jargongen bakom lyckta dörrar. Devisen ”ingenting provocerar längre” är en bland många kulturskribenter livaktig övertygelse, vars falskhet blottläggs varje gång en utmanande författare eller konstnär diskuteras. Det senaste och högst illustrativa exemplet är Harold Pinter, som bara genom att indirekt ifrågasätta Haag-tribunalens opartiskhet lyckades dela såväl kulturetablissemanget som representanter för de mindre tidskrifterna i två läger. ”Diktaturkramare” blev tillmälet på de flesta håll, ”maktkritiker” på några få andra. Men i själva verket finns det väl bara en moral, en demokratisyn och en Sanning som accepteras – den bekväma konventionens? Ingen vill riskera att uppfattas som alltför provokativ, ingen vill gå helt på tvären med den gängse opinionen. Inte sant?

Det behöver med andra ord röras om ordentligt i grytan. Inte minst för att locka nya läsarskaror till de teoretiska diskussionerna och på allvar sätta kulturtidskriften på kartan igen. Nedläggningshot vilar ju i dagsläget som en blöt matta över snart sagt varenda en av dem. Och just här blir frågan trängande: varför finns det bland svenska kulturtidskrifter ingen som – likt bokförlaget Vertigo – inte önskar vända sitt ansikte bort från ”vår tids katastrof” och därigenom tala utan hänsyn till vare sig ”god” smak eller ”rätt” åsikt. Kort sagt djupdyka i och frilägga nya perspektiv kring det som i svepande ordalag brukar sorteras in under kategorin ”det mörka i människan”: våld, hat, perversioner och psykotiska tillstånd. Det är inte omöjligt att dessa och närliggande ämnen skulle kunna intressera en och annan oinvigd. Det jag avser är naturligtvis inte mentaliteten hos en studentikos grabbtidskrift, utan att en seriös publikation förmår ta ett samlat grepp om det som förtigs i den borgerliga kulturen – med kontinuitet producera en textkropp som är tung nog att rucka en smula på fundamentet Kulturtidskrift och samtidigt blanda korten lite grand med förbundna ögon: diskutera pedofili med Judith Butlers texter, politiskt våld med Robert Nozicks, existentiell ångest med Karl Marx’ och polygami med Joseph Ratzingers – för att bara ta några av alla de otaliga perspektiv som mig veterligen ännu inte avhandlats i svenska kulturartiklar.

Det råder skymning i kulturtidskriftland. Men det riskerar för den skull inte att bli helt becksvart. Ett flertal publikationer lyfter gång efter annan fram texter som har udden riktad mot de förhärskande strukturer som ryms både inom och utom människan. OO-tals senaste nummer (20-21/2005) på temat självförakt, med en lysande essä av Aase Berg, är ett bra exempel. Lyrikvännens SKAM-nummer (5/05) (”det är höst i patriarkatet som vi bor i och som bor i oss”) ett annat. Glänta och OEI, icke att förglömma, är ständigt provocerande genom att vara så exklusivt bortvända från kulturens gängse farleder. Den kulturella irrfärden upphöjs också till norm i Ryska huset, vars uttalade syfte är att vara ”kulturomstörtande”, och att döma av de nummer som hittills publicerats finns definitivt potentialen att erbjuda något nytt. Det är med andra ord inte helt ute med provokationens återväxt i svenska kulturtidskrifter. Men en sak är säker: en verkligt subversiv ambition saknas alltjämt.

Så i väntan på fler (och nya) Aase Bergs, Carl-Michael Edenborgs och Sara Stridsbergs håller jag till godo med några rader ur ledmotivet till filmerna om den allt annat än provocerande Pelle Svanslös: ”Ingen kan ha allting / men alltid har man något / Alltid kan man vifta med det lilla man har fått”.

Och vem vet: en dag kanske jag lyfter mitt vita medelklassarsel från den bekväma kritikerns position och gör något själv.

Roberth Ericsson, medarbetare i Horisont och nybliven medlem i redaktionsrådet för Ryska Huset

Publicerad: 2005-12-29