Coniunctio om hur svaghet förvandlas till styrka

Utan kärlek är inget möjligt
Av Jacqueline Dürmüller


”Analysen är en lång diskussion med den stora människan - ett ointelligent försök att förstå henne.”
CG Jung1

Med anledning av ett samtal med Miguel Serrano, svarade Jung på frågan om det var rätt att analysera sina egna drömmar:
”…men för att få reda på vad människan egentligen är, måste man gå till naturen själv och endast den, och man måste vara öppen för det oförutsedda. Men utan kärlek är inget möjligt, inte ens den alkemiska processen, för kärleken vågar allt och satsar allt.”2
Någon har bokat in sig för en första analystimma hos mig - vi sitter mittemot varandra och jag vet att bakom denna för mig ännu främmande människa slumrar en hemlighet, i obekanta djup lever en själ som längtar efter att bli igenkänd.
Theophrastus Paracelsus säger:
”Den som inte vet något, den älskar inget. Den som inte kan något, den förstår inget, den som inte är bra på något, duger inte. Men den som älskar, den erfar, den ser. Ju mer insikt som ligger i ett ting, desto större är kärleken. Allt ligger i insikten. Ur detta kommer varje frukt. Insikten förlänar tron; den som känner igen Gud, tror på honom. Den som inte känner honom, tror inte på honom. Var och en tror på vad hon känner igen.”3
Jag anar att min uppgift är att följa denna människas vandring till insikt, och därigenom, så hoppas jag, ska kärleken till själen kunna väckas till nytt liv.
Den respektfulla kärleken till min egen själ är vägvisaren, hon ställer krav och utmanar mig att obönhörligt ösa ur hennes obekanta djup. Så får jag den näring jag behöver på min egen och min analysands långa väg och smärtsamma väg till individuation. Det är det egna mödosamma sökandet efter de eviga och giltiga visheterna som ligger gömda i det kollektivt omedvetnas mörker som håller min egen själ levande. Endast genom detta inre liv kan det lyckas mig att med ansvar utöva mitt yrke som analytiker tillsammans med mina analysander och deras själars sanningar.
Som analytiker känner jag mig ställd inför den stora uppgiften att oavbrutet gräva i jordens djup efter glömda och förlorade arketypiska strukturer för att på detta vis komma i kontakt med naturens evigt giltiga kunskap.
Det är denna kunskap som ger mig fast mark att stå på och med vilken jag och mina analysander kan bli helade.
Också genom mina egna drömmar upplever jag att jag blir buren och ledd inifrån.
Respektfull hängivenhet gentemot min egen själs manifestationer och ett oeftergivligt förtroendet till de sanningar som tänder ett ljus i det omedvetnas mörker, det är ur denna och endast denna jord ur vilken ett nytt sätt att förhålla mig till medvetandet kan födas.
Gång på gång har jag upplevt hur min själs bilder har ställt in mig vid mötet med mina analysander, också helt bokstavligt. Varje gång har det uppstått en objektiv mening efter det att jag noga och subjektivt betraktat min dröm. En gång drömde jag t ex att min uppgift skulle bli att se till att min analysand, som var döende i en svår sjukdom, fick god näring före hennes resa över det stora vattnet!
En annan gång fick jag i en dröm reda på att ett bestämt hexagram i I Ching, nr 23 ”Splittringen”4, skulle visa vägen till mötet med en analysand som jag skulle träffa första gången nästa morgon.
Faktum är att jag några timmar senare stod mittemot en kvinna vars själ led i högsta grad och hennes personlighet hotades att sakta bli förstörd (så som i I Ching) av dunkla och onda makter. Tack vare min dröm förstod jag att jag måste möta min analysands lidande själ med försiktighet; det var min uppgift att hjälpa henne att bära sitt lidande (I Ching) och förmedla vissheten om att hon inte var ensam. Denna säkerhet kunde jag ge henne endast därför att jag visste att jag inte var ensam utan i sällskap.
Dessutom vill jag berätta om de djupa intryck jag fick under en resa för några år sedan till en grupp medicinmän hos det sydafrikanska folket Venda. Då hade jag ingen aning om vad som väntade mig och med vilka metoder dessa människor utförde sitt yrke. Men till min stora förvåning fick jag redan vid det första mötet med en gammal medicinman höra följande ord som ristade sig djupt i mig: ”Det absolut viktigaste är drömmen! Utan drömmar är du förlorad, om Gud inte skickar några fler drömmar, då är allt förlorat. Det är Gud som skickar drömmarna, han välsignar dem.”
En kvinnlig medicinman sade utan omsvep: ”I vår kultur drömmer vi! Drömmarna visar vad som skall göras, allt ryms i dem.”
Eftertrycklig betonade hon: ”Jag drömmer rätlinjiga drömmar, jag får exakta anvisningar!”
För dessa medicinmän var det klart, att drömmen allena skulle stå vid deras sida vid helandet av de hjälpsökande. Om det kom patienter till dem utan att ha med sig en dröm, så bad de dem att komma igen senare, först måste de sova och drömma för att erfara vad som fanns att göra.
Att medicinmän får sin kunskap till skänks från visheten i naturens själ verkar vara en arketypisk sanning - vilken vi nutida analytiker på djupaste måste vara förbundna med!
Så erinrar jag mig också Naskapifolket - indianer från Labradorhalvön - som utgår från att var och en äger ”The Great Man” inom sig själv, alltså den store inre människan. Det är han som sänder drömmarna till dem, det är han som är vägvisare i deras ytterst svåra liv, ja, som säkrar deras överlevnad.5
Marie Louise von Franz skriver om Naskapifolket6: ”Drömmarna ger naskapimänniskan full möjlighet att finna rätt väg i livet, inte bara i den inre världen utan också i naturens yttre värld. De hjälper honom att förutsäga vädret och är honom till ovärderlig vägledning i jakten, som han är mycket beroende av för sitt liv.”
Även Naskapifolket menar jag drömmer rätlinjiga drömmar. Drömmar, inre själsbilder som har kontakt med det kollektivt omedvetna, verkar göra liv och överlevnad möjliga hos så kallade primitiva kulturer.
Och vi? Var står vi i vår kultur?
Theophrastus Paracelsus manar oss: ”Hur ofta förekommer det dock att någon på morgonen när han stiger upp säger att han haft en underlig dröm, men att den sen försvunnit och att han inte kan erinra sig den. -Den som händer detta, borde inte lämna sin kammare när han stigit upp, han borde inte prata med någon utan förbli ensam och nykter tills han åter minns allt och förstår innebörden av sin dröm.”7
På frågan om hur det är hos oss skulle jag svara: I vår kultur har drömmarnas kunskap och vishet i stor utsträckning försvunnit i själens djup. Det är den enskilde som måste ta på sig mödan att vandra den farofyllda vägen, att dyka ner i djupet och där ösa ur den kunskap som gått förlorad. Då konfronteras vi med den sanning som kan göra oss levande. Det betyder att vi själsligen och kanske också kroppsligen kan överleva om vi lyckas att få kontakt med våra själsbilders eviga kunskap.
Ett djupt intryck har min upplevelse med en kvinnlig analysand efterlämnat, hon hade bara gått några timmar i analys hos mig. I en av mina egna drömmar fick jag reda på att den arketypiska kraften från den stora gudinnan verkade bakom denna kvinna; full av frågor bar jag den här drömmen i mitt hjärta och när få veckor senare samma analysand kom med sin första uttrycksfulla bild under analysen, kom jag ihåg drömmen och började ana meningen i den. Bilden var upptakten i hennes liv som konstnärinna och målare, ett liv som till dags datum är präglat av lidelsefulla motsatser vilka hon bara kommer att kunna bära om hon helt kan ställa sig i själens tjänst, den stora inre människan som blir synlig som den stora gudinnan, och som vill förverkliga sig genom analysanden.
Vid ett senare tillfälle drömde hon att hon satt vid en bred flod och när hon tittade ner i dess vatten såg hon otaliga redan målade bilder. Senare fick hon veta att hennes livsuppgift skulle bli att fiska upp dessa bilder ur flodens djup.
Med denna dröm blev kvinnan knuten till den omfattande uppgift som läggs på den skapande människan, nämligen att oryggligt ösa bilder ur det kollektivt omedvetnas källor som alltid funnits där. Det förefaller vara en arketypisk sanning att själen behöver ljuset från det mänskliga medvetande för att tack vare detta kunna lära känna sitt själv.
De ser ut som om all kunskap redan finns i det omedvetna, men ändå måste lyftas in i rum och tid av den skapande människan. Först så kan den utvecklas till helande kraft genom denna nyvunna verklighet, såväl för människan här och nu liksom för det omedvetna själv.
Jung skriver i sina ”Minnen”:
”Människan är oumbärlig för skapelsens fulländning, ja, hon är den andra skaparen, först hon ger världen det objektiva varat; utan det skulle världen ohörd, osedd, ljudlöst ätande, födande, döende, nickande vandra genom icke-varats djupaste natt till ett ovisst slut. Först det mänskliga medvetandet har skapat objektivt vara och mening, och därigenom har människan funnit sin ofrånkomliga plats i den stora varande-processen.”8
I mitt liv och tack vare mina egna skapande arbeten, liksom i arbetet med mina analysander, har jag erfarit hur starkt själen är intresserad av att vi vänder oss till henne. Det är naturen själv som längtar efter medvetande, hon vill veta och törstar efter insikt. Det är vår uppgift att dyka ner i djupet av vår själ och med hjälp av det mänskliga medvetandet ösa ur de dyrbara innehåll som strävar mot ljuset och vill bli sedda och förstådda.
Och åter vill jag påminna om Jung, som säger:
”Såvitt vi kan förstå, är det den mänskliga existensens mening att tända ett ljus i det blotta varats mörker. Det finns till och med skäl att anta att liksom det omedvetna påverkar oss, så återverkar även stegringen av vårt medvetande det omedvetna.”9
Jag drömde en gång att det handlar om Guds kontinuerliga medvetande och därmed förstår jag Gud som den hemlighetsfulla, outgrundliga och numinösa naturkraft som kommer oss till mötes och ställer frågor genom våra själsbilder och söker våra svar. Här möter vi en kraft som är starkare än jaget, något vi inte gör eller vill, något som ligger utom oss. Det är ett skeende som vi är underlägsna.
Till detta säger Jung:
”Så länge jag vill, och så länge jag kan vilja och genomföra vad jag vill, är jag det psykiska skeendets översta instans. Men när jag inte kan detta längre och något annat kommer i mitt ställe – då är det Gud.”10
Och just i denna av Jung beskrivna situation känner jag mig som analytiker i mötet med mina analysander. I mötet med dessa för mig främmande människor kommer frågan inom mig om det gudomliga: Vad vill ”det” av mig, av oss? Här upplever jag hela mitt ansvar, ett ansvar som jag bara kan ta på mig i en respektfull och kärleksfull hållning gentemot det helt andra som döljer sig bakom denna människa, det som vi i den jungianska psykologin kallar Självet, eller som Jung i den ovan nämnda uppsatsen beskriver som Den Stora Människan. Jung säger där:
”Om detta handlar det: Hur ställer vi oss själva till Den stora människan? Då är man helt och hållet hänvisad till sig själv, ser sig själv oundvikligen ställd alldeles ensam mot de etiska grundsatserna.”11
Det är denna ensamhet, detta att bli hänvisad helt till sig själv som utmanar mig som analytiker i högsta grad och där upplever jag mitt stora ansvar; det är att vända ryggen åt kollektivt giltiga normer och föreställningar och att lyssna in och vända sig till de bilder och manifestationer som dyker upp ur den själsliga naturens outgrundliga djup.
Om detta skriver Jung:
”Etiken är ingen överenskommelse överhuvudtaget, etiken uppstår mellan mig och den Stora Människan. Under denna process lär man känna skillnaden mellan etik och moral.”12
Det är detta att lämna alla yttre kollektivt förankrade säkerheter som kräver allt vårt mod och ett förtroende som endast kan växa ur kärleken till själen. Inte för inte säger Jung på sitt uttrycksfulla sätt i ett av sina stora verk: ”Att ha en själ är livets vågspel.”
Själen fodrar allt av oss, förmår vi följa henne, kommer detta att föra oss till vår helhet! Denna sanning har jag på ett oförglömligt sätt upplevt i mötet med den i början nämnda kvinnan som jag med hjälp av hennes oförglömliga drömmar fick följa på hennes väg till döden.14
Jag har upplevt och vet sedan dess hur mycket den gudomliga naturen längtar efter att bli förstådd av människorna, en förståelse som föds i hjärtat. Då växer det som vi i vår kristna religion upplever som Guds kärlek, en kärlek som vi känner oss burna av i livets svåraste stunder. Här i konfrontationen med döendet har jag med all konsekvens upplevt vad det innebär att som analytiker ta livets sista sanningar på allvar. Ur den annalkande dödens oövervinneliga mörker och kyla har jag med hjälp av drömmarna mött ljus och värme och en nästan oförstörbar kärlek till den människa som i förtroende vänt sig till sin själ och dess arketypiska bilder.
Också jag har blivit indragen i döendets djupa arketypiska skeende, då jag (när min analysand kort före sin död blev förd till sjukhuset) blev uppfodrad i drömmen att utan dröjsmål berätta om ” Spåren i sanden”15 för henne. Detta är en saga om hur den döde tillsammans med Gud ser tillbaka på sitt liv och upplever hur han haft sällskap med honom. Detta syns i en bild av två parallella fotspår i sanden. När den döde ser tillbaka på sin svåraste tid i livet ser han till sin förfäran bara ett spår! Men då han förebrående vänder sig till Gud med orden att här har han ju övergivit honom, får han höra hur han just vid denna tidpunkt blev buren av honom.
Det var just rätt tidpunkt för mig att berätta denna tröstande historia för min analysand, en tid, då hon med ångest blev konfronterad med vad som nu skulle ske med henne på sjukhuset.
I mitt eget liv och i de erfarenheter jag gör i mötet med de människor som lever i en djup förbundenhet med sitt hjärta och själens värld, upplever jag alltid på nytt det omedvetnas kärleksfulla närvaro i vår mänskliga verklighet i smått som i stort. Här möter vi den verklighet som Bibeln gör oss uppmärksam på när vi läser:
”Gud är kärlek och den som förblir i kärleken, förblir i Gud och Gud i honom.”16
På detta sätt upplever jag kärleken som den kraft som står bakom i mitt arbete som analytiker och som visar vägen för mig och den människa som sitter sökande framför mig. Det är hon ensam som måste förmå att bära och kanske till och med sammanfoga motsatserna i den nyskapande och ovillkorliga process som leder till att nytt liv kan födas.
Kärleken verkar också så att det kan lyckas mig att i öppenhet och respekt möta den andres öde. Så kan jag göra mitt bästa och den andres själ kan hörsamma och förverkliga sig i detta mänskliga liv. Med denna hållning kan analysen bli det kärl i vilket de själsliga bilder dyker upp ur det omedvetnas hittills okända och misskändas djup och blir till stora dyrbarheter. I kärlek till dessa kan det som helar manifestera sig, kan naturens ljus, som Theophrastus Paracelsus kallar det, visa vägen till helhet.
Denna respektfulla samhörighet med den som söker sig till min praktik, skapar redan efter några timmars möte en relation där det manifesterar sig, som Jung på en fråga om överföringen i analysen, kallade det analytiska samtalet mellan två stora människor.17
Det handlar inte om vad mitt medvetna jag eller om vad min motpart vet om vad som bör göras. Det är den högre instansen, Självet, Gud, den årmiljoner gamle inre människan, Naskapifolkets Stora Människa, som visar sig i varje seriös analys och som med vist förutseende leder skeendet. Detta måste jag veta som analytiker och ha erfarit i mitt eget liv, eftersom det först är ur denna hållning - som i en omfattade mening just är en religiös hållning – som det kan lyckas mig att väcka den äkta hänförelse i analysandens egen själ som ensam kan visa henne vägen. På detta sätt upplever jag tillsammans med mina analysander det vi kallar ödet, det som beskrivs som ”anspråkslöshet”i I Ching i hexagram 15.
”Ödet följer fasta lagar som med nödvändighet har sin verkan, men människan har möjlighet att skapa sitt eget öde, genom på vilket sätt hon utsätter sig för inflytande av välsignande eller ödeläggande krafter.”18
Detta är en ödesdiger insikt och därför är det min villkorslösa uppgift att jag som analytiker ställer mig på de välsignade krafternas sida när en människa söker stöd hos mig. Det är de hjälpande och skapande krafter som visar vägen bakom varje individuation. I I Ching heter det:
”Att välsigna betyder hjälpa”19
Och längre ner erfar vi:
”Himlen hjälper den hängivne.”20
Lyckas det mig som analytiker att ta mitt ansvar med kärlek och hängivenhet gentemot de himmelska krafterna, så erfar jag deras välsignelse, en välsignelse som i de svåraste tider står hjälpande vid min sida och förmår förmedla mening gentemot tvivel och oförståelse.
Om och om igen står jag i mitt yrke i en situation då jag måste acceptera att mycket inte sker så som jag gärna skulle vilja och önska. Därför skonas jag inte heller från svåra känslor och sårande upplevelser!
Detta upplevde jag starkt då jag med hela mitt hjärta försökte bistå en analysand som kom till mig i djupaste livskris och som jag med hela min kraft från hjärtat försökte att bistå. Några år efter en skilsmässa hade hon förlorat den man hon förälskat sig i, han gick bort i en dödlig sjukdom bara efter några månader. Hennes vuxne 25-årige son, som hon älskade över allt på jorden, hittade hon en morgon död i sängen. Nu var hon besviken på psykiatrin eftersom hon inte kände att hennes lidande togs på allvar.
Full av förväntningar kom hon redan efter några analystimmar med två drömmar och kom som gjorde henne mycket uppskakad. I den första drömmen skred hon vid sidan av en för henne okänd man i en stor kyrka fram mot vigselaltaret, vände dock i sista minuten och lämnade kyrkan igen tillsammans med mannen.
I den andra drömmen trädde en okänd man en dyrbar ring på hennes finger. Till hennes stora förvåning passade den.
När kvinnan få veckor senare uteblev från analysen utan att höra av sig, visste jag att något i henne hade fått henne att besluta sig för den första av de två möjligheter som ödet erbjöd henne, nämligen att inte säga ja och därmed inte ingå någon bindande själsrelation. Vad som sen skulle hända, fick jag inte reda på vid det tillfället.
Jag var ledsen, besviken, även sårad och måste acceptera. Åter var det drömmarna som gav mening åt skeendet, de gav mig hjälp och stöd gentemot de tvivel och frågor som uppstod om vad jag kan ha gjort för fel.
Avskedet från den förstnämnda kvinnan som jag fick följa till hennes död, var svårt och blev en upplevelse av mycket speciellt djup. Natten före hennes död kom hon till mig i drömmen för att ta farväl och säga mig att hon hade det bra. Jag vaknade ledsen men samtidigt varm om hjärtat då jag förstod att hon nu skulle börja sin resa till andra sidan, den resa som hon hade förberett sig för med mig i vårt gemensamma arbete.
Även henne måste jag släppa för en annan värld, en värld i vilken mitt medvetna jag inte kunde få tillträde.
Några dagar efter min mors smärtsamma död visade hon sig för mig i drömmen. På min förtvivlade fråga om vår förbindelse nu var bruten svarade hon mig: ”Vår kontakt fortsätter, drömmen är bron.”
Tröstad i hjärtat vaknade jag.
Med detta vill jag komma till slutet på min berättelse och ställa frågan om vi som analytiker har till uppgift att hjälpa till att bygga dessa broar på vilka vi kan gå för att med hjälp av våra drömmar ska kunna förbli i kontakt med världen på andra sidan, det kollektivt omedvetnas värld. Eller är det så att det omedvetnas värld bygger broar för oss i längtan efter att vi skall gå på dem så att dessa båda världar, där och här, medvetet och omedvetet finner varandra så att de kan växa mot varandra? Jung formulerar sig så här om dessa båda världars möte och de uppgifter som blivit oss pålagda med följande ord:
”Döden är två världars dragning till varandra, inte slutet. Det är vi som är bron.” 21
Översättning Gerlinde Krüger och Otto von Friesen

1 CG Jung, Ein grosser Psychologe im Gespräch, Herder, Freiburg 1994, s.200
2 ibid. s.261
3 Theophrastus Paracelsus, „Lebendiges Erbe\", Rascher Zürich und Leipzig, 1942, s.176
4 Richard Wilhelm, I Ging, Das Buch der Wandlungen, Diederichs, 1989, s.101
5 Mer om Naskapifolket, se Hansueli F. Etter, Mista\'peo ﷓ der grosse innere Mensch der Naskapi ﷓ Indianer, Jungiana Reihe A, Bd. 12, Küsnacht, 2003
6 Marie﷓Louise von Franz: Individuationsprocessen. I CG Jung: Människan och hennes symboler, Forum 1974, s.161 f.
7 Theophrastus Paracelsus, Lebendiges Erbe, s.146
8 CG Jung, Mitt liv. Minnen, drömmar, tankar, Wahlström & Widstrand, 1994 s. 242
9 ibid. s.320
10 CG Jung, Ein grosser Psychologe im Gespräch, s. 320
11 ibid. s. 200.
12 ibid s. 200.
13 CG Jung, GW 911, Walter﷓Verlag AG, Olten 1976, §56
14 Mitt diplomarbete „Leben und Sterben ﷓ Sterben und Leben\", för Das Forschungs- und Ausbildungszentrum für Tiefenpsychologie nach M-L v. Franz und CG Jung, Zürich, 2001
15 Denna historia fick jag berättad för mig under en svår tid i mitt liv och har än i denna dag inte lyckats få reda på varifrån den är hämtad.
16 Bibeln, Första Johannesbrevet 4:7-21
17 CGJung, Ein grosser Psychologe im Gespräch, s.203
18 R. Wilhelm, l Ging, Berghs Förlag, Stockhom1995,s.77
19 ibid s.293
20 ibid s.293
21 CG Jung, Emma Jung and Toni Wolf: A Collection of remembrances, San Francisco, 1982, s.95

Jacqueline Dürmüller

Publicerad: 2005-12-29

Köp CONIUNCTIO (Nerlagd)
Läs mer om CONIUNCTIO (Nerlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till CONIUNCTIO (Nerlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA