ALLT OM BÖCKER

Kerstin Ekman

Drivkrafter
Lust. Jag känner igen den från när jag var barn: leklust. Den är också förvillande lik sexuell lust. Lika otålig och imperativ. Liksom leken rinner skrivandet ofta ut i förströddhet och då måste det bli en ny lek. Nya påhitt. En fullbordad bok tillfredsställer förstås den flitiga kamrern i mig; jag känner mig duktig och ordentlig. Men det gör jag ju när jag har tvättat fönster också. Lusten att skriva söker egentligen ingen direkt tillfredsställelse. Den är tillfredsställelsen. En gång kommer den att upphöra tvärt för mig, som bofinkssång. Hos bofinkarna sägs den bero på hormoner. Men jag misstänker att det är någonting mer. Ett tillägg i skapelsen som vi inte kan spåra i genomet eller genom analyser av hjärnans blodförsörjning. Någonting som blir över. En lekfullhet som när uttrar åker kana utför snöiga branter. Ibland blir jag så glad: någon har läst vad jag skrivit på ett intensivt sätt som jag känner igen. Då förstår jag att jag kanske också skriver i tacksamhet för vad jag läst. Fast från början såg nog den tacksamheten ut som en enkel lust att härma. I den första bok jag skrev härmade jag några som jag beundrade. Jag tänkte inte ens på att man måste vara vara originell. Det kanske inte heller är så viktigt. Vad jag vill med mitt skrivande vet jag faktiskt inte. Jag vill att det jag skriver ska bli bra. Det skulle räcka tycker jag.

Tendenser
Jag ser många ting uppenbarade som förr förtegs. En stor del av dem gäller kvinnor och barn. Jag ser också krav resas som inte uttalades förr. För varje otäckt avslöjande tänker jag: det avslöjas i alla fall. Vi får veta det. Jag har växt upp i ett samhälle där ytan var mycket slät och där man hade bestämt att det som låg utanför Sveriges gränser egentligen inte angick oss. Vem brydde sig år 1952, det år jag slutade gymnasiet, om yttrandefriheten i Kina eller om politiska fångar i Turkiet? Vem hade tänkt en tanke på slakterier och djurtransporter? Nu talar jag om det mentala klimatet. Litteraturen hade andra klimatiska förhållanden. Men några särskilt skarpa observationer av omvärlden gjorde den inte. Vi behövde se världen. Författare som Göran Palm kom på det.
Nu har det förhållningssättet länge varit deprecierat och enbart förbundits med vänstersekterismen. Men det är faktiskt fel. Det var en stor erfarenhet, en vinst för oss som levde då. Den vidgade vårt sätt att se på ansvar. Den här tiden är svårare och mycket farligare än den jag var ung i. Men den är inte så självbelåten.

Författarrollen
Roll? Det här är ingen roll. Jag skriver. Det är allvar. Men i omvärldens ögon har författare förstås haft många roller – och gärna tagit dem på sig! Som profeter. Som inspirerade genier. Just nu ska författaren vara samhällskritisk. Så jag antar att ni tänker på den samhällskritiska rollen. Egentligen tycker jag inte att en författare har någon annan plikt att påtala missförhållanden än den som varje vuxen människa har. Men människor med lönearbeten får inte som författare beröm för att de är kritiska och avslöjande. De kan få svårigheter att avancera, bli utfrysta och få sparken.. Det händer till och med att politiker i vår utmärkta demokrati försöker ta reda på vem som gett offentlighet åt missnöje. För en författare är det däremot en merit att avslöja och kritisera. Man säger sig stå på det rättas och godas sida. Där brukar det vara många som trängs. Författaren riskerar sällan någonting genom att delta i debatter. Turerna är formaliserade och man får betalt för sina inlägg. Är författaren elak och lagd för generaliseringar har det underhållningsvärde och då får han en egen krönika. Även om man tycker att samhället är uselt och människorna småttiga, är det förstås svårt att varje vecka eller dag få ihop någonting riktigt kritiskt. Då får det bli personangrepp. Det har ännu större underhållningsvärde. Det finns genuina samhällskritiker som genom hela sitt författarskap drar ett tungt lass. De undersöker och gräver. Det är inte alls säkert att någon tackar dem för det. Sådana författare beundrar jag.

Den svenska prosan
Jag saknar ingenting i den svenska prosan. Men det beror förstås på att jag har en läsares perspektiv och inte en kritikers. Jag väljer mina samtida. Ibland föredrar jag att vara samtida med dem som skrev den barrskogsfriska prosan de sista årtiondena av sjuttonhundratalet. Man ylar ofta i högan sky över att något fattas i samtidslitteraturen. Ett tag var det samhällsskildring. Pojkarna satt på krogen och skrev bara om den. Sen var det landsbygden. Nu har det kommit så mycket vasst om förorterna och så mycket vemodigt och vackert om avkrokarna att saken är avhjälpt. Antagligen är något annat som fattas nu. Jag undrar om man överhuvutaget kan önska fram litteratur. Då får man nog skriva den själv.

Litteraturens villkor
Om jag ska jämföra med den tid då jag började skriva (jag debuterade 1959) så dominerade jättarna Bonniers och Norstedts. Wahlström och Widstrand var stort. Det fanns också förlag som hade speciell inriktning, politisk eller på grupper. Exempelvis LT och Tiden. Men i stort sett var Oomkullrunkeligheten påfallande. (Det var den i hela samhället.) Inga småförlag med speciell utgivning. Ingenting som var särskilt kul eller udda.. Det fanns inte något som hette litterturstöd nämligen. Media var inte så dominerande. De 38 tevekanaler som står i en vanlig programtidning fanns inte. Tidningar var billigare. Man köpte självklart både Aftonbladet och Expressen.
Litteraturens marginalisering har jag inte sett någonting av. Jag undrar om inte folk läser mer nu. Men jag vet inte. Vi har gudskelov inte alltid koll på vad folk gör. De kan göra saker i hemlighet. Kulturpolitik: inte ens ordet fanns.

Litterär kvalitet
Kvalitet kan bara kan urskiljas om man har något annat att jämföra med. Litterär kvalitet är inte svår att upptäcka om man har stor läserfarenhet. Den avslöjar sig framförallt genom språket. Ett språk med oförutsägbara bilder och ett ordval bortom normalprosans ger en rik och komplicerad verklighetsbild. Ett torftigt språk fullt av klichéer bekräftar bara en
redan nernött uppfattning om världen. Man får ett lyft inombords av text med hög språklig kvalitet. Man vill skriva själv (till en början kanske härma...). Språkligt likgiltig text ger inget lyft, pressar bara fram en inre suck i stil med Predikarens: det är ingen ände på det myckna bokskrivandet.

Ulf Eriksson

Drivkrafter
Frågan kunde ställas till vem som helst. Det är emellertid en särskilt försåtlig fråga när den ställs till en konstutövare, eftersom all estetisk verksamhet alstrar ett "utanmäte" som ger sken av självreflexiv kunskap: den konstutövande tycks, av verket att döma, känna sig själv väl, eller ha något slags ovanlig tillgång till sådant som inre drivkrafter. Men texten är ju inte författaren. Ändå har jag ingen annanstans att vända mig om jag vill förstå mina drivkrafter som författare. (Den icke skrivande UE har, säger han, ingenting att meddela om varför den skrivande UE skriver.) Om jag erinrar mig mina motiv, scener och återkommande teman under tjugo år, så kanske det som tonar fram skulle kunna kallas ett eller ett par erfarenhetslandskap. Där, i en barndom som bara delvis har huvudperson (barndomen är för mig något ganska opersonligt) skulle det kanske vara möjligt att identifiera drivkrafter i bemärkelsen orsaker till mina texter. Men om jag i stället väljer att tolka "drivkrafter" teleologiskt, i bemärkelsen ändamål, så blir det lättare. Då kan jag säga: det som driver mig är en längtan efter två tillstånd: fridens och lekens. Den stilla upprördhet jag känner när skrivandet lever, går inte att byta ut mot någonting, och jag tror att det jag då håller på med är att härma minnen som är glömda och just därför kan ta emot min längtan efter närvaro i tiden. Det finns med andra ord föga av plikt bland mina drivkrafter, desto mer av lust.. En gång skrev jag att litteraturens funktion i ett vidare socialt och historiskt sammanhang kunde sammanfattas under tre rubriker: litteraturen lindrar ensamheten, ledan och vanmakten, detta genom att kommunicera, väcka till medskapande och uppfordra till moralisk reflexion. Det är förstås ingen uttömmande summering, men jag tror på den. Likväl tänker jag aldrig på den
när jag skriver. Slutsatsen blir att det (för mig) finns ett glapp mellan drivkrafterna
och idéerna om litteraturens funktion. Detta glapp måste finnas för att litteraturen skall kunna 2fungera2 i nämnda mening, annars är den bara en tillämpning av en moralisk och pedagogisk manual.

Tendenser
Liksom vi har en nonfigurativ bildkonst och en figurativ, har vi en textlitteratur och en fiktionslitteratur. Den förra har sin tyngdpunkt i det poetiska, den senare i berättandet. Hybrider finns, också mellan dokumentär och fabulering. Det verkar för många vara möjligt att röra sig mellan dessa ytterligheter, och det är nog ett hälsotecken. Förlagssituationen har tvingat fram små, seriösa aktörer som Lejd, Vertigo och Ink. Så länge dessa orkar sörja för successionen, det vill säga enrollera nya gratisarbetande eldsjälar, är risken för likriktning inte så stor. Till detta måste man emellertid lägga det hårdnade massmediala greppet om föreställningsmöjligheterna inom hela kulturområdet. Jag har i samtal märkt att de unga känner sig föregripna, så att säga i förväg sedda av media på ett helt annat sätt än min generation gjorde, vilket styr deras uppfattning om produktivt litterärt handlande. Å andra sidan har Nätet öppnat en differentierad, rhizomaktig offentlighet av ny art, vars litterära potential är svår att värdera eftersom feed-backen är oöverblickbar. Sedan finns ett flertal nya författarutbildningar, exempelvis Skrivarakademin i Stockholm och Litterär gestaltning i Göteborg. Dessa och andra har utvidgat det område där Biskops-Arnö tidigare var i stort sett ensam som kvalitativt respektabel litteraturpedagogisk miljö. Kanske pågår det också ett närmande mellan den frikonstnärliga litterära världen och den akademiska. På Stockholms universitet skall en kritikerutbildning startas i höst, dit man säger sig vilja bjuda in författare. En bekymmersam sak är frånvaron av en riktigt bra poesitidskrift och en
kritikdito. Lyrikvännen har med sin folkbildande tradition ett självklart värde, men jag fruktar att varje försök att höja nivån på detessäistiskt materialet där kommer att visa sig i sjunkande prenumerantsiffror. (Hoppas jag har fel!) Ord & Bild har försökt med en kritikdossier vars brist är dess låga täckningsgrad. Glänta är utmärkt, men huvudsakligen filosofiskt orienterad, och OEI en poetikideologisk publikation som behövligt har erinrat om att dikt görs av ord, inte av känslor, och att det lyriska registret inte är det enda legitima ? men jag undrar hur länge den redaktionen orkar. Nu återuppstår snart BLM, med ambitionen att vara både litteratur- och filmtidskrift ? en underlig markering: dels därför att det alltid tidigare varit möjligt att skriva i BLM om film, dels därför att den intressanta litteraturen sedan länge inte närmar sig utan fjärmar sig från filmen. Men detta är inte redaktörernas idé, och deras tidskrift kan mycket väl bli en riktigt glad överraskning när den kommer i början av nästa år.

Författarrollen
Min roll förgrenade sig tidigt. Jag skriver poesi, prosa och kritik i olika medier. Dessutom har jag börjat översätta från kastiljanska. Det vardagliga textflödet underkastas olika matriser och är mer eller mindre anpassat till pragmatiska överväganden. Ändå finns det en gemensam energi i allt jag skriver. Jag kan i en recension citera mig själv ur en dikt. Jag kan i en dikt använda ett filosofiskt läsarbete jag gjort. En novell kan inventera och med skeenden fylla bilder som mina dikter tidigare manat fram. Jag är alltså oförstående till den fråga man ofta får: hur kan du skriva både kritik och skönlitteratur? Kanske beror det på att jag är
ointresserad av makt (vilket säkert är klandervärt). Vore rollen som bedömare viktig för mig, så skulle jag kanske djupare känna motsättningen mellan poetens och kritikerns roller. I förhållande till de människor som läser mig och som jag möter ute på bibliotek och skolor försöker jag vara meddelsam och lyssnande. Jag bedriver som professionell språkodlare en extrem verksamhet som ibland mår väl av att direkta frågor ställs: vad vill du egentligen?, varför skall jag läsa detta?, vad lär jag mig av detta? När jag får sådana frågor brukar jag
svara att det finns en sak man lär sig av att skriva, och det är hur det är att skriva. Och det finns en sak som man lär sig av att läsa, och det är hur det är att läsa. Bakom frivoliteten i sådana svar finns en utopi om ett annat samhälle än vårt: ett ställe där fler hade modet och möjligheterna att leka, och kraften att låta sig själva och sina erfarenheter finnas som material i leken. En plats där vi inte alltid behövde motivera oss genom hänvisning till en utbyteslogik. Men det finns ett fält där jag tror att författarens roll är särskilt viktig i dag: det historiska minnets fält. Den som arbetar med språket kan inte hålla till godo med samtiden. Man måste göra sig underkunnig om vad orden själva minns, vilka frågor som eldade själarna för ett, två, fem sekler sedan. Såtillvida är författarrollen ytterst märklig: en person som leker med sitt liv och i den leken erinrar sig liv han själv aldrig levat.

Den svenska prosan
Om man granskar den yngre prosan kan man med vissa undantag förnimma en språklig kraftlöshet. Satserna är korta (man hör furiren: skriv KLART!), presens dominerar, fiktionen struktureras enligt filmmediets konventioner (seendet dominerar över hörandet, nuet över erinringen, också i så kallade minneslöpor). Storformerna är ofta tröttande enkla, som om det hade ägt rum en katastrof som gjorde stil- och formexperiment etiskt stötande. Och kanske har det ägt rum en sådan katastrof: realhistoriens skeende under 90-talet (framför allt balkankriget) och hyperkapitalismens inflytande på medborgarrollen i våra rika, konforma samhällen ? har krympt det utopiska manöverutrymmet och därmed inbillningens betydelse för verklighetsskildringen. Min överblick är emellertid långtifrån fullständig, och svepande klagovisor är meningslösa. Det finns solklara ljuspunkter i den någotsånär "unga" prosan: Maja Lundgrens Pompeji med sin kongenialt romerska stilnivåblandning; Lars Jakobsons djupt personliga utveckling av arvet från Sundman och den mogna SF-romanen; Lotta Lotass materialistiskt gnistrande vördnad inför individens kamp för värdighet; den nya novelltrenden, där en rad talangfulla författare i trettioårsåldern har öppnat en ny, tätare dimension åt berättandet, närmat fiktion till text och skapat en situation där den bokklubbsmässiga normalskrönans hegemoni på sikt kan komma att undergrävas, vilket vore en underbar sak. Jag bedömer alltså ändå tillståndet som gott, mycket bättre än inom kritiken.

Litteraturens villkor
Delvis har jag redan förhållit mig till denna fråga ovan, men följande kan tilläggas. Vi har en nymornad men växande medvetenhet om att litteraturen inte kan bytas ut mot något annat. Det tal om litteraturens
marginalisering som hördes från kulturjournalistiskt håll i början av förra decenniet slog inte in. Det var inte ens någon fara att det skulle göra det, eftersom själva idén om "marginalisering" så tydligt förutsatte en
kulturjournalistisk diktatur över det skrivna ordet, i förhållande till vilken allt språk som inte gick att sälja i massmedia skulle kallas marginellt eftersom dess bristande massverkan identifierades med
politisk betydelselöshet. Samhällets utveckling har skapat en helt annan situation i dag. Målgruppsspecifika meddelanden dränker folk i styrande och dömande diskurser som förlamar deras egen erfarenhet. Litteraturens tilltal bygger tvärtom på att adressaten är okänd, och att hans eller hennes erfarenhet skall tas emot
och väckas till liv, inte manipuleras med identifikationsretorik och livsstilsorienterad regi av drömmarna om lyckan. De materiella villkoren för en icke bästsäljande författare i Sverige är inte så dåliga. Det finns ett rikt utbud av bisysslor (pressen, skirvarkurser, uppläsningar) och ett hyggligt fungerande stipendiesystem som
gör det möjligt att leva kontinuerligt skrivande. Det är ett kulturellt adelsmärke att vi har det så, och det går inte ut över dem som säljer bra. Basen är alltså stabil. Däremot är det en gammal sanning om vårt land att den språkliga förmågan är torftig. Politiker och företagsledare och företrädare för stora organisationer kan ofta inte uttrycka den enklaste tankegång på ett behagligt och begripligt sätt. Man syftar fel, man beaktar
inte tempuskongruensen, man har en spillra till ordförråd, man kan inte abstrahera utan att låta som en byråkrat, och inte uttrycka känslor utan att bli sentimental eller brutal. I en sådan kultur har litteraturen det
kanske svårare att engagera än i mer verbala kulturer. Å andra sidan har den ett kritiskt uppdrag av största vikt: vården av våra språkmänskliga uttrycksmöjligheter.

Litterär kvalitet
Jag har nyligen besvarat den frågan utförligt i tidskriften Artes nummer 1 /2001. Så jag nöjer mig med att svara mycket kort och spontant. Litterär kvalitet är en stil som tvingar oss att minnas och lär oss att dö.

Gabriella Håkansson

Att skriva är ett sätt att leva. Det är en legitim väg att på det mest perverst egocentriska sätt få lov
att ägna sig åt sitt eget tänkade och sin egen existens i förhållande till världen, litteraturen och andra människor. Kanske handlar det på ett djupare plan om en önskan om att kommunicera och göra sin röst hörd, men lika mycket – och det hänger förstås samman med detta – så skänker det en oöverträffad njutning. För mig har skrivandet samma funktion som alla andra stimulantia – det slår upp en brygga till de inre gränsland där fantasin och tanken skapar de mest märkliga dramer, och där känslor, minnen och erfarenheter bearbetas
och transformeras till levande figurer på ett papper. Jag har också en närmast religiös tilltro till min egen skaparförmåga – att den långt bortom överjaget och det medvetnas kontroll arbetar för mitt eget bästa. På sitt
eget sätt. Det är därför jag premierar romanen framför novellen och kortprosan. I romanens kaotiska universa får fantasin fritt spelrum och kan gå sina egna vägar. Den ställer mig en mängd frågor som jag tvingas försöka besvara efter bästa förmåga. Skrivandet blir på så vis ett slags njutningsfylld och lekfull växelverkan mellan fantasi och intellekt, mellan mig och mig själv, och i slutändan också mellan mig och mina läsare. Ivar-Lo Johansson berättar i sin självbiografi Analfabeten om när han av misstag råkar använda ordet fantasifull om en grannes väst. Grannen blir rosenrasande och menar att fantasi är ett ogudaktigt uttryck. Det passar sig
helt enkelt inte. Och är det inte den där snålt, lutheranska gammelarbetarmoraliska inställningen till det fantastiska som fortfarande vilar som en sur yllestrumpa över den svenska litteraturen? Så även idag. Jag anar ofta i dagens prosa en rädsla för att blotta sig, för att bryta mot konventionerna. Det kan handla om att gömma obekväma känslor under en alltför överarbetad stil, och det kan handla om att inte våga öppna sig tillräckligt mycket. Allt inbäddat i en välskriven men oengagerad normalsvenska. Jag tänker att realismen i motsats till fantasin ? som inte går att kontrollera och som ständigt hotar att kompromettera sin människa ?
erbjuder en uppsjö av välbekanta, trygga miljöer och händelser som inte sätter särskilt mycket på spel. Men jag tänker också att den realistiska romanen när den är som bäst kan vara helt fantastiskt, och att det egentligen är mellantingen ? de halvdana ansatserna, de räddhågsna novellerna, de ljumma berättelserna och de intetsägande stilisterna som irriterar mig mest. Jag är ingen varm anhängare av den karga kortprosa som dominerat så mycket av den svenska prosan under nittiotalet, inte heller gillar jag att läsa romaner som på ett poänglöst och snålt sätt ältar personliga problem, men jag kan inte på något sätt svartmåla en hel genre. Att kritiskt tala om den nya prosan i form av kort eller lång, kvinnlig eller manlig, realistisk eller fantastisk är poänglöst. Litteratur handlar inte om genrer utan om mod. Författarens uppgift, oavsett var i historien vi befinner oss, är att uppbåda mod. Oavsett om det handlar om att avslöja, upptäcka, anklaga, omstörta, underhålla eller viska fram hemligheter ur det allra innersta så krävs det mod. Av detta ser jag alltför lite i den samtida prosan.
Litteratur ska med Strindbergs berömda ord handla om att hänga ut sitt blödande hjärta till allmän beskådan, annars är det inte litteratur. I litteraturen söker jag efter den röst som berättar något för mig om sitt innersta. Något jag inte annars kan se och höra eller ana mig till. Jag vill läsa någon som berättar för mig om sin skam och sin längtan, om sina rädslor och lustar. Inte minst vill jag se allt det irrationella och existentiella som så sällan avhandlas i den verkliga världen. När jag läser vill jag helt enkelt ha en bit blodigt kött och inte en hög torra prasslande papper. Så hur uppbådar man mod? Det kan tyckas långt bort från enkätfrågan om litteraturens villkor, men för mig hänger personligt mod intimt samman med det litterära klimatet. Man föds som bekant inte till författare, man blir det. Det är inte lätt att säga vilka faktorer som skapar ett bra litterärt klimat, men jag tror att den litterära tidskriften är en av de allra viktigaste. Om tidskrifternas katastrofala situation under nittiotalet har många utslitna redaktörer och gratisarbetande skribenter vittnat. Tidskrifter har gått omkull, lagts ner, inte kunnat distribueras eller brottats med problem av ekonomisk art. Sådant märks. Finns det inga
naturliga samlingspunkter för författare och kritiker in spe skapas heller inga kreativa samtal, ingen omstörtande intellektuell verksamhet och inga nya kretsar. De unga eller mindre unga författarna får sitta ensamma på sina kammare med sin weltsmertz och sina ofödda litterära mästerverk. På lång sikt utarmar det hela klimatet. Förlagens roll är förstås viktig, men deras insatser kommer på ett långt senare stadium, då författaren så att säga blir författare. Faktum är att jag tror att de stora förlagens roll i skapandet av författare är mycket mindre än vad man tror. Det har klagats över att debutantutgivningen minskat, men samtidigt har det växt upp en hel uppsjö av små förlag som publicerar ny svensk litteratur. Och medan de stora förlagen kan betraktas som det litterära klimatets universitet, så är det just de mer eller mindre kortlivade småförlagen, tidskrifterna, kultursidorna, uppläsningsscenerna, fanzinen och kotterierna som är de platser där viljan och kompetensen att skriva grundläggs. Det är dit pengarna och det kulturpolitiska engagemanget bör riktas. Resten sköter sig självt. Och slutligen - den hopplösa frågan om vad som är litterär kvalitet. Tja, så länge vi har Stig Larsson så är väl det problemet ur världen?

aobeva@algonet.se

Publicerad: 2001-11-25


Läs mer om Allt om Böcker (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Allt om Böcker (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA