”Jag ångrar ingenting”
Märkligt vad tiden går snabbt. Det känns som det var förra veckan jag – i ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring – började leka med tanken på att ge ut en egen tidning.
Men när jag så här i slutet av året stoppar in 2006 års systemkalendrar i filofaxen inser jag att tiden spelat mig ett elakt spratt: nästa år fyller Close-Up femton år.
Femton år!
Herregud, jag har jämngamla vänner som har barn i den åldern. Själv har jag hår ned till anklarna (kalufsen mäter etthundrasextiofyra centimeter) och fördriver dagarna med att lyssna på hårdrock. Det ger nog inte så många vuxenpoäng.
Visserligen har jag sjuttionio avkommor prydligt uppradade i bokhyllan, men det tycker mina barnbarnsträngtande föräldrar inte räknas.
De fattar ingenting.
Det gör ingen som inte är en del av scenen. Att ge ut en tidning på ett oberoende förlag är verkligen som att ha egna telningar – eller snarare som att ha ett helt dagis i familjen. Glöm ditt gamla liv, här krävs konstant uppmärksamhet och uppsyn. Biobesök? I dina drömmar. Fredagsöla på Kvarnen med grabbarna? Hinner inte. Simning eller spinning på Eriksdalsbadet? Kanske nästa vecka, eller veckan därefter. Kvällskurs i koreanska på ABF? Oj, vad spännande, men jag är upptagen måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar och lördagar. Söndagar är inte heller någon bra dag när jag tänker efter.
Sedan tar det inte lång tid innan man helt avskärmar sig från omvärlden och får slå upp ord som ”vänner”, ”fika på stan” och ”semester” i SAOL.
Som egenföretagare i förlagsbranschen/småbarnsförälder är ekonomiska frågor ett ständigt huvudbry. Själv är jag löjligt återhållsam, så till den grad att jag fortfarande återanvänder ostämplade frimärken på all inkommande post. Folk på Bonnier och Hachette må skratta, men det brukar i runda slängar röra sig om femhundra kronor i månaden: uppskattningsvis sextusen kronor per år.
På tal om att skratta, här bjuder jag på ett hångarv till:
Jag inte köpt en enda penna under Close-Ups femtonåriga historia.
Det är sant!
Vi har uteslutande använt oss av reklampennor från olika skivbolag eller läkemedelsföretag som mamma doktor Becirovic tagit hem från Riksstämman.
Under ett och ett halvt decennium har vi heller inte köpt ett enda anteckningsblock (vi gör våra noteringar på baksidan av diverse reklamutskick eller gamla utskrifter och är samtidigt miljömedvetna till max) eller ens en postitlapp (läkemedelsindustrin är inte alls lika ond som John le Carré målar upp i ”Den trägne odlaren”).
Många bäckar små, som det brukar heta.
Men att man får en allt annat än välfylld plånbok av att göra en kulturtidskrift gör egentligen ingenting. Man har ändå inte tid att göra av med några pengar.
Själv är jag tjugofem fyllda (för tionde året i rad…) men bor med min sambo i en lägenhet om tjugosju kvadrat. I bekantskapskretsen är Madde och jag det enda par som fortfarande håller till i en frimärksstor lya. Men eftersom vi (jag) aldrig är hemma finns det heller inget behov av större boyta.
Kanske borde jag i stället fundera på att skaffa ett större kontor…
Egentligen planerade jag att göra något vettigt av mitt liv, bli gymnasielärare i svenska och engelska eller något liknande. I alla fall akademiker av något slag, som doktor mamma Becirovic eller civilekonom pappa Becirovic. I stället blev jag långhårig hårdrockare på heltid.
Jag har inte ångrat det i ens en sekund.
Robban Becirovic, chefredaktör Close-Up Magazine
Publicerad: 2005-12-08
Läs mer om Close-Up (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Close-Up (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
