Vingel, vördnad och hittepå

Enastående nog finns Rimbauds samlade verk på svenska sedan drygt ett år, på Alastor Press, i översättning av Elias Wraak.
Denna höst kommer en fortsättning i tidskriften Res Publica mycket ambitiösa temanummer kallat "Rimbauds nej". Här skriver nämnde Wraak en mycket tät revidering av alla schablonerna kring Rimbaud.

Sveriges kanske bästa litterära tidskrift

Tidskriften för klassisk musik, Opus, har nu kommit med sitt första nummer. Och startar lite yrvaket med en felstavning på omslaget (den intervjuade violinisten visar sig heta Jansen och inte Jensen!). Samt med ett vingligt försök att återigen väcka liv i frågan kring vad som är en svensk/nordisk ton och engagera läsarna i att rösta fram en svensk nationaltonsättare á la Grieg, Sibelius eller Nielsen.

Den mest utmärkande kulturstudien är Kia Hedells redogörelse för kungens musikaliska intressen. Artikelförfattarinnan visar på hur Erikbådemusicerade, på stränginstrument, och komponerade.

Men jag håller nog med Per Falk om att ABF:s Fönstret inte bör sprida new age. Kunskap och förnuft, fakta och argument är den aktiva demokratins - och arbetarnas bildningsförbunds - förutsättning; det andliga är något annat, inte totalitärt; men kan bli det. Hade inte kyrka och religion fått politisk makt skulle häxprocesserna aldrig blivit av.

Att texterna dessutom är välskrivna och att bilderna och illustrationerna är riktigt, riktigt bra gör att jag vill skrika ut ett "hurra!" och ringa till Odds redaktion och tjata på dem att genast göra nästa nummer.

Tidskriften Expo fyller tio och är alltjämt Sveriges viktigaste publikation med sitt enträgna granskande av antidemokratiska organisationer. Senaste numret kröns av det geniala tilltaget att låta Andres Lokko analysera den nazistiska Vit Makt-musiken.

Så välskrivet att man får ont i magen.

Svensk samtidslitteratur är temat för det senaste numret av den norska tidskriften Bøygen. Jag läser det i hopp om att hitta en övergripande bild, en frisk iakttagelse av något vi själva inte kan se, men slås mer av attityden än av det sagda: de är synnerligen vördnadsfulla norrmännen. Till sist känns det som om varenda artikel slutar med ett "anbefales!".

Jo, jag tackar jag, för när det gäller Honza Jensen, så kan man verkligen tala om existentiell och geografisk rotlöshet. En minuts googlande på Internet ger vid handen att någon Honza Jensen aldrig har funnits. Och ett snabbt telefonsamtal till Pequods redaktion slår den sista spiken i Honzas tomma kista. Det var bara ”hittepå” alltihopa.

Speciellt en artikel bör vara av intresse för alla som idag arbetar politiskt inom den något svårfångade ”vänstern”, nämligen ”Mot en spännande politik. Om politikens två dimensioner och dess förändrade landskap”, av Stefan Svallfors professor i sociologi vid Umeå universitet. Den sätter nämligen fingret på åtskilliga ömma punkter i dagens vänster, på sättet att prioritera vilka frågor man väljer att arbeta med.

Tidningens form var på en gång trashig och stilren, ibland tycktes den skrika högre än vad innehållet ville. Streetkuturen som avhandlades hade fått smitta av sig på formen.