Frågorna är många

På det stora hela framstår SKAM:s temanummer som en lekstuga alltför trång för att ha plats för utomstående. Och jag börjar fundera på om det nödvändigtvis är så fel med den där uppdelningen mellan personligt och privat, om man med det förra menar sådant som tar avstamp i de egna erfarenheterna men fortfarande har ett allmänintresse. För visst verkar de ha haft kul tillsammans, gästredaktörerna, men läsaren står allt som oftast utanför stugvärmen och känner sig överflödig.

Frågorna är många, de enkla svaren få och dubbelnumret alldeles lysande i förverkligandet av ambitionen att cirkla kring begreppet utifrån såväl etnologiska och psykoanalytiska teorier som litterära, feministiska och bildkonstnärliga praktiker.

Om TV-mediets förhållande till konst och vice versa handlar det nyutkomna dubbelnumret av konsttidskriften.
Den presenterar både äldre och nyskrivna texter kring ämnet konst och television. Till exempel kan man ta del av den franske poeten Paul Valérys nästan rörande entusiasm när han i en essä från 1928 förutspår televisionen och dess underbara möjligheter att kunna omvandla en tom timme, en evig afton, en oändlig söndag, till en meningsfull och behaglig intellektuell upplevelse.

Man har även upptäckt en hittills okänd svensk essä om författaren, men frågan är om man inte kommer Honza Jensen närmast i Catharina Gripenbergs diktsvit om honom, särskilt som hon skriver om honom från en existentiell och geografisk rotlöshet liknande Honzas egen.

Paletten redovisar öppet en ambition och en vilja att faktiskt åstadkomma någonting, vilket är berömvärt. Samtidigt efterlyser jag en tydligare redaktionell hållning, en mer uttalat journalistisk ambition och framförallt ett mer kritiskt förhållningssätt. Jag skulle hellre läsa en tidning som problematiserar konsten och dess världsförbättrarambitioner, samt funderar en stund över samtidskonstens omättliga behov av att ständigt exploatera nya arenor.

Idén att göra tidskrift av en universitetskurs är lysande, men resultatet är dessvärre blandat. Essäerna pendlar mellan bisarrt teoretiskt mummel och spännande klarsynta analyser.

Denna förmenta välgörenhetsinrättning för den klassiska musiken ägnar sig tyvärr mer åt blomsterspråk än substans.

Aris Fioretos står för urvalet, samman med nyligen bortgångne poeten Thomas Kling. Inte mindre än 26 författare (och nästan lika många översättare) ryms på de 100 sidorna, med en handfull dikter vardera. Bredd i stället för djup, således, och det på gott och ont.

Palettens dubbelnummer hade gärna fått vara ännu dubblare med glimtar av den diskussion och forskning som samlats i till exempel antologin Channels of Discourse, Reassembled. Men här finns en hel del att begrunda i bidrag allt ifrån Paul Valéry till Nam June Paik och Roy Andersson. Och missa inte Peter Ecchers studie av tv:s roll bland spiritistiska och ockulta grupper, som ett medium för alla andar som vill påkalla vår uppmärksamhet i det allmänna mediebruset.