Kontakter – så funkar det!

När man var liten frågade de vad man skulle bli när man blev stor. När man blivit större frågade de vad man skulle bli efter gymnasiet. När man gått ut gymnasiet frågade de vad man skulle göra efter att man läst den där kursen/gjort den där resan/tröttnat på det där kneget.

Och till en början var vi ärliga. Vi sa: författare/redaktör/journalist/serietecknare/fotograf/illustratör/jobbamedmedia. Och de smilade och sa "ja, då får du se till att lära känna rätt personer, det är ju bara kontakter som gäller i de där kretsarna". Och vi trodde på dem. Och vi blev äldre och de frågade vad vi skulle bli och vi lärde oss att lägga till ett "eller, det är vad jag vill, men det är inte det lättaste, alla vill ju bli det och det är ju bara kontakter som gäller i de där kretsarna" så ingen skulle tro att vi trodde att vi var något.

Jaha. Nu är jag stor och kan svara "jag jobbar med kulturtidskrifter" när de frågar vad jag är, och de säger "jaha, kan man försörja sig på det?" och jag säger "egentligen inte, men" och de ser sådär tvivlande på en och säger "ja, har man bara rätt kontakter så – för det är väl sånt som gäller i de där kretsarna?" och man vill slå dem. Hårt.

Och jag skulle kunna skriva/skrika hur mycket som helst om jantelagar och konspirationsteorier och "klart det är lätt för dig som är ung söt tjej", men istället tänkte jag säga: såhär har det funkat för mig. (För det funkar för mig nu, det här med kontakter. Eller, jag gick på en tidskriftsfest på bokmässan, fann att det fanns många där jag kunde mingla med, kände "jaha, då har man blivit en av de andra ankorna i dammen då". Och tro mig, jag är ändå ingen social person. På fester blir jag oftast hon i ett hörn med en bok.)

OK. Kontakter - så funkar de. Första regeln:

Kontakter är inte något man får. Kontakter är något man tar.

Och då syftar jag inte på mingel. Jag syftar på mail eller telefonsamtal i den här stilen: "Hej kollega redaktör, kunde inte våra tidningar gå ihop och ordna en fest eller ett manifest eller en festival?" eller "Hej författaren, vi är ett fattigt fanzine som gillar det du gör, skulle du vilja skriva något för oss?" eller "Hej litteraturkritikern, du säger att det inte finns några roliga poesitidskrifter – du kan inte ha läst våra senaste nummer, så jag bifogar dem" eller "Hej småförlaget, ni har inte några recensionsex att skicka oss?" Tro mig, jag har testat. Det är så man lär känna folk.

Så snälla, sluta dra den där "Alla känner alla, utom jag, så jag kommer aldrig få vara med. Man måste gå på rätt fester och känna rätt personer, allt hänger på det." Jag har testat fester. Det fungerade inte, kan jag säga. Folk vill helst inte prata arbete på fester, de vill festa. Dessutom tenderar de att glömma bort sånt de lovat på fyllan. Och jag har testat att känna rätt personer. Det fungerade inte heller. Eller, man vill ju bli sedd för det man gör, inte som X:s bästis eller Y:s inneboende. Vilket leder mig till regel nummer två:

Kontakter är något man arbetar sig till. Något man får för att man gör saker.

Som att driva tidningar eller skriva för dem eller slita på förlag eller teckna/fota eller vad som helst egentligen. För att man "har något att visa upp", som det heter. En packe dikter, ett e-zine, en portfolio med foton eller något annat, bara det är bra. Har du inget att visa? Nähä, då vore jag glad om jag slapp höra "jag skulle kunna göra en mycket bättre tidning än hon den där" från dig en gång till. Har du något att visa? Och ändå har ingen redaktör ringt och tiggt om det? Stackars dig. Du kanske till och med har skickat ut ett sånt där snälla-publicera-mig-massmail till alla landets kulturtidskriftsredaktioner? Gör inte det. Vi hatar såna. Lägg ned lite tid på att leta upp tidskrifter som kan vara intresserade istället, och hör av dig till dem.

Eller börja i en annan ände – om det nu är kontakter och erfarenhet du är ute efter, snarare än uppmärksamhet. Istället för "Publicera det här, hörni!" eller "Skulle ni eventuellt kanske möjligen kunna vara lite, lite intresserade av mina essäer...", testa "Hej, behöver ni en praktikant?" eller "Fin tidning ni har, den skulle bli ännu bättre med en korrläsare – behöver ni hjälp med det?".

Vägrar du lägga ned tid på sånt? Förståeligt. Men ta ett tips: visa dig intresserad av tidningen och se den som mer än en plattform för dig själv. Typ såhär: "Skulle gärna skicka in något till er – vilka teman kommer ni ha framöver?". Annars är väl underbyggd kritik bland det som brukar gå hem bäst. "Saknade de här vinklarna i ert reportage – nu råkar det vara så att jag har en text i ämnet liggande..." Så funkar det, enligt min erfarenhet.

OK, och nu har jag talat om vår värld, den lilla kulturtidskriftsvärlden och alternativförlagssfären. Vår idealistiska värld av gratisarbete och 999-kronorsavlöningar. Jag ska inte låtsas att jag vet något om dagstidningar, storförlag, kvällstidningar, etc – där är det säkert tvärtom, visst, det är väl bara kontakter som gäller i de kretsarna, frisyrer, rimming, smör (även om social fobi verkar vara rätt vanligt åtminstone bland författare). Säkert är det så. Å andra sidan – två vänner till mig har debuterat på Bonniers det senaste året, ett par andra har börjat skriva krönikor i dagspressen eller fått jobb på större förlag. Och seriöst, de är ingen mingelelit, bara bra på att skriva. Kunde de, kan väl jag. Kan jag, kan du. Det behöver inte vara svårare än så.

Martina Lowden

Publicerad: 2005-10-19


Läs mer om O- (nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till O- (nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA