Det finns gränser

Ur Motiv nr 2/05 – denna text nominerades till essäpriset 2005


Gränsen skiljer områden men också seder och tänkesätt. Den utstakar egendom men också påbud och förbud.

Jag slår upp i Olof Östergrens stora ordbok. “Utvidga rikets gränser.” Avlägsen betydelse. “Bolsjeviker som kommit över gränsen och företagit röverier.” Också avlägset. “Var ska man sätta gränsen”, helt aktuellt, ingår i dagens maktspråk. “Det måste finnas gränser”, nyckelreplik i gräl med ojämna maktförhållanden, till exempel mellan barn och vuxna. Betydelsen varieras i uttryck som “gränsen för det passande”, “det tillåtnas gräns”, “inom behöriga gränser”, “det tillbörligas gräns”, rent av “vansinnets gräns”.

Skönhetens och moralens gräns tycks bättre bevakad än områdets, men sträckningen sammanfaller ibland, varvid laddningen kan bli farlig. Det är i olika bemärkelser en gräns för vad man får göra. Gör man det ändå hamnar man utanför gränsen. Gränsen stänger inne, men vid närmare eftertanke också ute: det är någon som inte får komma in. På så sätt tecknas bilden av “den andre”

Det är alltså fråga om regelverk av olika slag. Därmed också underförstådda straffsatser, ibland ringa eller rent av inbjudande. I konsten hyllas ofta överträdelse av regeln som en förnyelse. Grammatiken kan flyga och fara. Hätila ragulpr på fåtskliaben, för att tala med Öyvind Fahlström. Problemet är att dikten måste ligga nära den regel som överträds, nästan på själva brottstället, annars förstår man ingenting. Ord utan gränser betyder ingenting. Konsten lever på måttliga gränsfejder.

Nästan av sig själv, oemotståndligt, tycks gräns övergå i regel. Varför den än är dragen får den snart moralisk och estetisk mening. Det gäller också den mest berömda av alla gränser, den romerska, limes, lassokastet runt imperiet. Det var en geografisk och militär linje som visade var framryckningen stoppats, men den anrikades med efter hand tunga betydelser. Limes var eller blev gränsen mot barbarerna. En avgrund öppnade sig. De bildade betraktade de obildbara.
Denna än idag vanliga idé om civilisationens yttersta utpost (alla känner sig i någon mening som civilisationens yttersta utpost) skapade problem. För att få en försvarbar gräns i norr, mellan Rhen och Donau ungefär, var romarna tvungna att ta med vita fläckar, dvs barbarer, i sitt rike. Då var det ju inte så lätt att se ned på de andra.

Limes är en kulturgräns. Innanför måste alla i någon mening vara lika.
En kulturrevolution, syftande till sådan likhet, igångsattes genast. Den svenske historikern Martin P:son Nilsson beskriver den med inlevelse i sitt verk om den romerska kejsartiden. “Erövringarna voro ur säkerhetssynpunkt nödvändiga, men de försvårade rikets kulturproblem. Ty det romerska rikets nästa stora uppgift var att utplåna de vita fläckarna från sin karta genom att överlägga dem med kultur.” (I:164) Civilisatorisk mission skulle det senare kallas, nämligen under erövringen av Afrika.

Där folket ej lät sig civiliseras, som salasserna ovanför Monaco, lät kejsar Augustus infånga det och sälja det som slavar. Där barbarerna hotade att bryta in, som i England, byggde kejsar Hadrianus en 11 mil lång mur, 1,5 m bred och 5 m hög, med en 4 meters vallgrav utanför, för att.sätta gränsen. Han satte gränsen.

Vilka är gränserna idag, hur delas vår värld och vilka är de utestängda?

Svaret är att just nu är det inte så olikt. Det finns en växande likhet med Rom.

När det gäller Sverige ska man kanske komma ihåg att läget är speciellt. Gamla mönster styr världsbilden här. Överklassen har hållit på den aktuella stormakten på kontinenten, eller England, medan folket varit Amerikavänt, på grund av utvandringen (en kista med Amerikabrev i varje röd stuga) och tidvis Afrikavänt, på grund av missionärerna. Det är den gamla gränsdragningen. Det förklarar tex misstron mot EU idag.

Efter kriget sa man att gränserna öppnades. Det var en sanning med modifikation. Mycket snart drogs nämligen det kalla krigets gränser. De reste sig på vissa ställen till en mur, vilket gränser gör när de inte är tillräckligt förankrade i sinnet. Något liknande sker i Palestina idag.

Järnridån, som man sa, inneslöt den sovjetiska despotin (man tänkte sig, med Churchills ord i Fulton, Mo, 1946, att öst sänkte ridån runt om sig) och uteslöt lite av varje, de gamla demokratierna, nya och gamla diktaturer. Den fascistiska diktaturen Portugal var sålunda grundande medlem av frihetens allians, Atlantpakten. Det var inte så klart som det borde vara, men denna gräns styrde alla dåtida konflikter. Den var starkt betydelsebärande, men entydig bara på en punkt: det fanns inte en enda demokrati på den östra sidan, men som sagt lite av varje här.

För att förstå dagens läge, då Rom kommer tillbaka, kanske man ska erinra sig något positivt med denna manikeiska världsbild. På ett oväntat sätt vände den blickarna utåt mot det som då började kallas Tredje världen. Det berodde just på fixeringen vid den centrala konflikten och det möjliga kärnvapenkriget. En statskupp i Sierra Leone tilldrog sig stort intresse, eftersom den tänktes inkopplad på nätet: den kunde eskalera som uttrycket löd (ett ord som lämnat det politiska språket), varvid allt stod på spel, återigen. Båda sidor fingranskade periferin för att se om motståndaren hade något för sig där, och trodde man det begav man sig själv dit, varvid misstanken efter hand bekräftades.

Det var på många sätt en olycka för de fattiga länderna. Supermakterna stödde hemska tyranner (Mobutu, Mengistu) när de trodde det gynnade dem i det stora spelet. Samtidigt var det en lycka: den rika världen började upptäcka den fattiga. Av säkerhetsskäl tvingades den till helt seriösa analyser av de sociala och ekonomiska förhållandena i Tredje världen. Den ansåg sig numera inte ha råd med det koloniala härskandets fördomar (kolonialmakterna tänkte ungefär som Rom om barbarerna).

Sålunda uppfanns biståndet som ett vapen i det kalla kriget. Det är uttryckligen så. “Nationernas frihet hotas inte bara av kanoner utan också av den fattigdom som kommunismen kan utnyttja”, sade president Eisenhower 1957. Mota Olle i grind var det tidiga biståndets filosofi. Avlägsna konflikter lystes upp av misstanken att Olle var där.

Det fanns på så sätt en paradoxal likhet mellan solidaritetsrörelsernas världsbild, och de kalla krigarnas.

Idag, när Olle inte finns, behöver man inte mota honom i grind. Då dras gränserna om.

Det som hänt efter det kalla kriget är att horisonten ryckt närmare. Intresset för avlägsna konflikter är, som vi varje dag kan se i medierna, minimalt. En statskupp i Sierra Leone tilldrar sig inget som helst intresse, då landet inte längre är uppkopplat.

En fransk författare, Jean-Christophe Rufin, ger en träffande bild av förändringen i en debattbok som kom ungefär samtidigt, “L´empire et les nouveaux barbares”, Imperiet och de nya barbarerna (1992). Tredje världen, säger han, omdefinieras från ett slagfält, där öst och väst möts, till en barbarernas främmande värld, där nord och syd skiljs. Det betyder att en jämlikhetens moral, som ändå fanns, ersätts med en ojämlikhtens.

Idag då fienden är borta (Olle) har den rika världen förlorat sitt intresse för den fattiga världen. Det finns en limes nu som på romartiden, och den är dragen på ungefär samma sätt i söder. Bevakningen är sträng men intresset för vad som händer på andra sidan ringa. Det viktiga är att barbarerna håller sig där nere och inte försöker smyga in här och sprida sina sjukdomar. De måste vara aktsamma om naturen, men annars bryr sig det nya Rom, alltså EU, inte om vad som händer där nere.

Likheten med det gamla Rom är en provinsialism som tycks uppstå i allt för stora stater.

Det finns gränser. De styr tänkandet om vi inte ser dem. Ser vi dem behöver de inte styra tänkandet.

Anders Ehnmark

Publicerad: 2005-10-20

Köp Motiv (Nedlagd)
Läs mer om Motiv (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Motiv (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA