Gud i Europa

Ur bang nr 2/05 - denna text nominerades till essäpriset 2005


Så avpolitiseras en rättighetsfråga. Nina Lekander ser våta moralfiltar sänkas över det mest politiska och undrar varför moral oftare har med aborterade fosters och hbt-människors liv att göra än med ekonomisk demokrati och försvarspolitik.

När jag var praktikant på Expressen i Jönköping 1980 ville jag för det första åka hem och för det andra göra något vettigt, det vill säga feministiskt. En vikarierande kollega och jag fick tillstånd att under två Stockholmsveckor göra en artikelserie om den då femårsfyllande abortlagstiftningen.

Naturligtvis, det var ju den viktigaste landvinningen för svenska kvinnor under hela 70-talet! Vi fick riktigt anstränga oss för att hitta någon däremot. Åkte landsorten runt på jakt efter motståndare av typen gamla excentriker till läkare eller knaskristna. Kvinnor som kunde berätta om Polenresor och som lovprisade "fri abort" (på något vis reglerad är den ju alltid) kryllade det av.

Jag vill minnas att Magnus och jag var stolta över vår serie, men att vi kände det som om vi konsoliderade en seger snarare än utkämpade en strid.

I början av 90-talet blev det skakigare: Livets ord bussade folk till jättedemos mot abort. Kristdemokraterna hade kommit in i riksdagen och raggade upp ledamöter ur andra partier för att motionera om att sänka  artonveckorsgränsen till tolv. Alf Svensson tyckte att gratis p-piller till tonåringar "sände fel signaler". Polen och det återförenade Tyskland stiftade förbudslagar, påven uppmanade våldtagna kvinnor på Balkan att föda i stället för att göra abort. I USA sköt abortmotståndare ihjäl läkare, och i Latinamerika, Asien och Afrika dog fortfarande kvinnor som flugor efter illegala, osäkra aborter - över hela världen dör en kvinna ungefär var sjunde minut.

Så när Maria Hede, Mian Lodalen, Nina Yderberg och jag skrev Det svåra valet. En bok om abort upplevde vi det som om vi var del i en tyvärr inte alls avgjord kamp. Vi höll ögonen på framför allt USA och Sverige, kanske borde vi ha spanat in Europa mera. Idag måste vi hur som helst göra det. EU har 25 medlemsländer och 450 miljoner invånare. Och it´s a jungle out there.

Religionens inflytande växer i världen, heter det. Religionen smittar politiken, vet man. Liksom att EU blir mer federalistiskt, alltså överstatligt, och mer tvingande för de enskilda länderna - i vissa frågor mer än i andra. Dessutom är det omoraliskt att vara egoistisk och nationalchauvinistisk - vad polskorna utsätts för angår oss.

I Polen, Malta, Irland och Portugal är abort kriminaliserat under i princip alla omständigheter. Trots att FN-dokument från kvinnokonferenserna i Kairo 1994 och Beijing 1995 definierar sexuell och reproduktiv hälsa som en mänsklig rättighet har ingen press om legalisering satts på dessa länder. Majoriteten bland EU:s makthavare har - kanske delvis av feghet och bekvämlighet - sett aborträtten som en hälsofråga, och medlemsländernas sjukvårdspolitik anses stå fri under subsidaritetsprincipen (som innebär att alla beslut ska, så långt det är möjligt, fattas nära de människor som berörs av dem). Problem som trafficking och prostitution verkar ha varit enklare och ädlare att diskutera.

Vår egen Laila Freivalds slingrade sig i riksdagen i höstas. Visserligen var det "en mänsklig rättighet att fatta beslut över den egna kroppen", men samtidigt "en nationell angelägenhet att avgöra var gränsen för den egna kroppen går". I ett försök att räta på ryggen lovade hon att regeringen "aktivt" skulle driva abortfrågan i alla internationella forum. Det betyder i praktiken att man lämnar Polen, Malta, Irland och Portugal i fred men ställer hårda biståndskrav på reproduktiv hälsa och preventivmedelstillgång i fattiga utvecklingsländer. Slicka uppåt, sparka neråt, what else is new?

Europeiska kvinnor med plånbok kan få abort i Storbritannien, Italien, Frankrike och Holland. Sverige har emellertid helt låtit undanta abort från den sjukvård som annars kan komma även utländska medborgare till del. Var det inte moral, kanske till och med solidaritet, det här skulle handla om?

Moral är fint och vad konservativa religiösa krafter åberopar och tar till ursäkt för att politiskt organisera sig omkring. Moral och "samvetsfrågor" föreställs gå djupare i människan än dit partipiskan når. Moral har av någon anledning oftare med kvinnors och hbt-människors personliga liv att göra än med till exempel ekonomisk demokrati, vapenproduktion eller försvars- och kriminalpolitik. Rättighetsfrågor med bäring på människors livsstil och livsval sjanghajas – piratiseras, privatiseras – under etikflaggan och hamnar i kraft av "moraliska dilemman" eller "family values" utanför de gängse politiska strömningarna.

Abort är den tydligaste och kanske viktigaste frågan. Andra är hbt-personers villkor, preventivmedel, fosterdiagnostik, assisterad befruktning (insemination och IVF-behandling), stamcellsforskning och dödshjälp.

I alla dessa spörsmål har katolska kyrkan i form av Vatikanen, tillika många ortodoxa och muslimska församlingar, ytterst bestämda åsikter. Fast de religiösa frågorna kan också påverka anställningsförhållanden och diskrimineringsmönster.

De flesta minns nog att förre påven lobbade för att få in en hänvisning till kristna värden i inledningen till den nya EU-konstitutionen, men att han faktiskt misslyckades. Mindre känd i Sverige är grundlagsförslagets artikel 52, som kan få större konsekvenser. Detta trots att Catholics for a free choice (CFFC) larmar för fullt och att RFSU:s tidning Ottar publicerat grundliga artiklar i ämnet.

Artikel 52 garanterar de religiösa samfunden i Europa en särskild, konsultativ status som andra civila aktörer i samhället inte har (eller som endast katolska kyrkan traditionellt haft i Tyskland).

Redan idag är den heliga stolen representerad i Bryssel på samma sätt som utländska ambassader. Katolska välgörenhets- och ibland rena propagandaprojekt får en hel tiondel av EU:s bidragspengar till ideella organisationer.

Artikel 52 innebär en cementering av Vatikanens gräddfil in i EU-toppen. Till exempel kan katolska kyrkan som arbetsgivare på sjukhus, skolor och vårdhem strunta i EU:s diskrimineringslagar. I namn av institutionell religionsfrihet och subsidaritetsprincipen kommer kyrkligt anknutna arbetsgivare att "vägra anställa eller avskeda homosexuella, bisexuella och transgenderpersoner, liksom skilda och omgifta personer", varnar CFFC.

Är då EU på väg mot en situation liknande den i USA, där en familjekonservativ, självutnämnt moralisk hardcore-elit har tagit över Vita huset och Högsta domstolen för att ställa till med jävelskap för vanligt folk vare sig de är ofrivilligt gravida, queera på ett eller annat sätt, eller helt enkelt bara vill ha en sanningsenlig sexual- och naturkunskapsundervisning i skolan? Är artikel 52 något att verkligen oroa sig för? Nej, svarade de flesta svenskar som journalisten Ylva Bergman frågade i ett omfattande reportage i Ottar. En av dem var Göran Perssons egen statssekreterare som förhandlat om EU-konstitutionen för Sveriges räkning, Lars Danielsson:

– Jag ser inte att katolska kyrkan har något gehör i förhandlingarna och ser ingen anledning till oro.

Nähä. Men trots lugnet i Rosenbad verkar det nu som om känslan av att något är på gång har spritt sig. P1:s God morgon, världen! ställde frågan om huruvida "upplysningstiden är förbi" i Europa. I samma kanals Gender hördes flera oroliga röster från Bryssel och Strasbourg:

Moderaternas Charlotte Cederschiöld noterade att EU-utvidgningen (med kyrkliga fästen som Polen, Slovakien, Slovenien, Lettland och Litauen) stärkt de konservativa krafterna, och sa sig ha slagits för att hejda "de moralkonservativa katolikernas" försök att få EU-konstitutionen skriven så att abort kan tolkas som grundlagsstridig. Den belgiska socialistledamoten Anne van Lancker konstaterade att parlamentets kvinno- och jämställdhetsutskott akterseglats totalt sedan slovakiskan Anna Zaborska blev ordförande. Abortmotståndaren och avhållsamhetsprofeten Zaborska menar att sexualupplysning, preventivmedel och abort inte har med jämställdhet att göra utan är "etiska och kulturella" frågor. Samt att Aids är "guds hämnd på homosexualiteten".

Elfriede Hart, Europaansvarig inom CFFC, spekulerade tänkvärt i samma program:

– Än så länge har de här krafterna ett rätt godtyckligt inflytande. Problemet är att Europa är så sekulariserat och tolerant att folk inte bryr sig när konservativa katoliker flyttar fram sina positioner. De kanske inte håller med, men om de inte ser upp kan det bli farligt.

Vänsterpartisten och parlamentsledamoten Eva-Britt Svensson är vice ordförande i EU-parlamentets kvinnoutskott. Hon bekräftar i ett mejl att de religiösa krafterna utgör "ett växande problem" och att Anna Zaborskas inställning leder till att "arbetet blockeras mycket" även i bagatellartade frågor, både på grund av "oöverstigliga ideologiska skillnader" och av ren och skär prestige. Hon understryker också betydelsen av att José Manuel Barrosos nya kommission överlag är mer konservativ än den förra (trots att Rocco Buttiglionis kandidatur ju stoppades).

Eva-Britt Svensson tillägger att det jämte katolska kyrkan finns åtskilliga kristdemokrater och allmänt konservativa ledmöter som "har en kvinnosyn som inte jag vill ha. Exvis har vi ledamöter som när vi diskuterar sysselsättning och försörjning tycker att vi ska stödja nannys i hemmet, alltså barnomsorg ska bort ... "

Det är således ej blott Vatikanen (och förslaget till ny EU-konstitution – please Göran, kan inte vi också få rösta om det?) som feminister och progressiva krafter i Europa bör vara på sin vakt mot. Många menar dessutom att fundamentalister från flera håll – främst då högerkristna och islamister – hetsar och triggar varandra med "underlivsperspektivet" i centrum. Tidskriften Newsweek citerar en fransk präst som menar att Europas omkring 30 miljoner muslimer givit nytt hopp till världsdelens kristna:

– När ungdomar hör någon säga "Jag är stolt över att vara muslim", får de lättare att säga "Jag är kristen".

Författaren och religionssociologen vid Sorbonne Jean-Paul Williaime uttrycker detsamma:

– Islam har återupplivat det folkliga deltagandet i de kristna kyrkorna. Det är en del av en ny religiös konfiguration.

Klart står att högerkristna, katoliker och muslimer ofta lobbar och röstar sida vid sida under FN-konferenser som i Kairo, Beijing och mer nyligen människorätts- och hbt-konferensen i Genève förra året (som dock slog fast att diskriminering på grund av sexuell läggning stred mot mänskliga rättigheter). Förre påven Johannes Paulus öppnade tydligt dörren för en kristen dialog med judar och muslimer. På ortodoxa och islamiska hemsidor trängs sedan dess förhoppningar om att Benedictus ska fortsätta på den vägen.

På Orthodox Europes sajt skriver exempelvis Wiens rysk-ortodoxa biskop Hilarion Alfeyev – efter att ha utdömt protestanter som homokramande anpasslingar och avfällingar – att såväl katolska och ortodoxa kyrkan som judar, buddhister och muslimer med hjälp av just artikel 52 måste bekämpa humanismen, "den totalitära liberalismen och den militanta sekularismen". Han kunde ha tillagt "hyperfeminismen", ett av Opus Dei uppfunnet ord för ungefär samtliga företeelser och beteenden utanför det monogama heteroäktenskapet.

"Eftersom kvinnor som grupp förändrats mest under moderniteten blir de bärare av allt förhatligt med den", skriver Ulrika Milles i tidskriften Arena. Hon refererar där till författaren och lingvisten George Lakoff, som i The Nation uppmanat amerikanska liberaler och demokrater att börja tala om sina moraliska värderingar: "omsorg och ansvarstagande, rättvisa och jämlikhet, frihet och mod, självförverkligande, möjligheter och gemenskap, samarbete och förtroende, ärlighet och öppenhet". Lakoff liknar högerns och de radikalreligiösas moral vid den idealiserade – läs patriarkala – familjens. Progressiva värderingar tänker han sig att de utgår från den jämlika familjen.

Den jämlika flocken tycker jag nog att vi i Europa skulle våga säga, gärna med fotnoter till upplysningsarvet och franska revolutionen. Vad som gäller är hur som helst att sno tillbaka moralformuleringsprivilegiet från hymlarna i templen och göra en inte alltför toktolerant och mångkulturell politik av det. Och inse att organisationer som RFSU, RFSL, CFFC, Sveriges kvinnolobby, European Women's Lobby, Women on Waves och Q-sam (ett nytt samarbetsorgan för riksdagspartiernas kvinnoförbund) lär behöva all hjälp underifrån de kan få.

Så i stället för den "civilisationernas kamp" mellan västvärlden och islam som statsvetaren Samuel Huntington har lanserat och Washington anammat ser det ut som om striden står mellan liberaler och socialister i alla samfund, troende eller ej, å ena sidan – och auktoritetsstyrda reaktionärer å den andra. Räkna med att könet, sexualiteten och livmodern blir huvudarenor.


Publicerad: 2005-10-13

Köp Bang (Vilande eller nedlagd)
Läs mer om Bang (Vilande eller nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Bang (Vilande eller nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori GENUS
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA


Annons:

Senaste nummer:

2024-05-17
Opera 2 2024

2024-05-14
Med andra ord 118 2024

2024-05-13
OEI 102-103 2024

2024-05-10
Haimdagar 1-2 2024

2024-05-02
Fjärde Världen 1 2024
Glänta 3-4 2023
Amnesty Press 1 2024

2024-04-29
Konstperspektiv 2
Tidig Musik 1 2024

2024-04-26
Signum 3
Nio-Fem 1 2024

2024-04-05
Populär Astronomi 1 2024

2024-03-17
Medusa 1 2024

2024-03-16
Hjärnstorm 154-155 2023

2024-03-09
Akvarellen 1 2024

2024-03-08
Signum 2

2024-03-07
Opera 1 2024

2024-03-03
Parnass 1 2024

2024-02-19
Konstperspektiv 1

2024-02-05
Amnesty Press 4 2023

2024-01-27
Divan 3-4 2023

2024-01-26
Signum 1

2024-01-25
Haimdagar 1-2 2024
Karavan 4 2023
Med andra ord 117 2023

2024-01-20
Tidig Musik 4 2023

2024-01-15
Hjärnstorm 152-153 2023

2024-01-10
Utställningskritik 5 2023

2024-01-03
Medusa 4 2023

2024-01-02
Parnass 4 2023

2023-12-29
Akvarellen 4 2023

2023-12-13
Fjärde Världen 4 2023

2023-12-12
Populär Astronomi 4 2023

2023-12-08
Signum 8

2023-11-29
Opera 5 2023

2023-11-18
Amnesty Press 3 2023

2023-11-16
Teatertidningen 4 2023

2023-11-12
Med andra ord 116 2023

2023-11-08
20TAL 9 2023

2023-11-01
Utställningskritik 4 2023

2023-10-27
Signum 7
Karavan 3 2023

2023-10-25
Nio-Fem 2 2023

2023-10-24
Konstperspektiv 4

2023-10-16
Lyrikvännen 4-5 2023

2023-10-12
Populär Astronomi 3 2023

2023-10-11
Divan 1-2 2023

2023-10-10
Glänta 2 2023

2023-10-09
Haimdagar 3-4 2023
Akvarellen 3 2023

Äldre resuméer