Skarpa analyser och eftertänksam läsning

Den norrländska litterära tidskriften Provins har givit ut ett dubbelnummer, där temat är Norr- och Västerbotten.
Temat är visserligen lagom flytande, men tillfällige redaktören Kerstin Hillström filosoferar i sina inledande ord kring det geografiskas betydelse för litteraturen, och de fördomar som finns, för att klargöra tankegångarna.

Komma har vässat pennorna och bjuder på ett material där urvalet känns mer genomtänkt än tidigare. Materialet känns också som en välavvägd och fräsch blandning mellan skarpa analyser och eftertänksam läsning.

Det senaste numret av Tidningen Vi innehåller en bilaga om litterära utmärkelser. Den heter Pris & Ära och tar bland annat upp nackdelarna med att belönas. Ofta krävs det ju till exempel att man håller tacktal.

Sidorna sprakar, vissa ingredienser liknar freakshow men kan i själva verket vara små scoop som berättar om sådant som aldrig annars skymtar i svensk press.

Majgull Axelsson är intervjuad av Erika Hedenström i det nya numret av tidskriften Trots allt som ges ut av det kristna förlaget Cordia. Det är en utmärkt intervju där den sekulariserade men högst andliga Majgull Axelsson resonerar om vår existens.

För den som missade Dan Josefssons tv-dokumentär Novemberrevolutionen ges nu en ny chans. I senaste numret av Ordfront berättas på nytt historien om hur nyliberalismen trängde in i socialdemokratins högkvarter och på närmast kuppartat manér förmådde genomdriva den kreditavreglering som idag försvaras av få.

Ute är höstluften hög och klar och tankarna när jag läste Komma for fritt. Några dröjer sig kvar lite längre. Behövs verkligen alla dessa kulturtidskrifter? Skulle det inte räcka med en plats i cyberrymden?

Senaste numret av Res Publica ägnas mestadels åt Rimbaud. Flera av skribenterna påpekar att varje text om Rimbaud hotar att bli till ett monument rest över en som hade avskytt varje form av hyllning. Dessutom var Rimbaud i ständig rörelse, evigt rastlös, brinnande, alltid på väg: Marschen, bördan, öknen, ledan och raseriet. Det är en kompromisslös dynamik som inte låter sig fixeras. Rimbaud var alltid en annan.

”Om icke Elsa hadde eksistert så hadde det været tvang att uppfinde henne” utbrast den unge Willy Brandt en gång om Elsa Grave, då han träffat henne i Lund. Uttalandet stämmer lika bra på författaren Helga Henschen, och de båda kvinnorna är centralfigurer i nya numret av Parnass, De litterära sällskapens tidskrift om skönlitterära klassiker (3/2005).

I nya numret har redaktören Johan Berggren svabbat ut resterna av den gamla form som hyste den ryktbara artikeln om Diana Johnstone: en välbehövlig uppmoppning som sprider en doft av rödsåpa över sidorna, där bland annat Lena Andersson läser lusen av Jesus.

Så där. Klappat och klart. Det jag väntat på länge har äntligen inträffat. Bon har gjort ett nummer som från första till sista sida känns som en helhet. Som en perfekt helhet därtill.

Med eller utan bidrag hoppas jag att Komma inte sätter punkt på länge, trots att tidskriftsdöden är en farlig farsot. Punkt. Komma, menar jag,

"Är det inte, paradoxalt nog, först i det ögonblick litteraturen tar sig friheten att tystna, att upphöra, som den blir ett verkligt fritt, oavhängigt uttryck?"

Den frågan ställer Anders Johansson i det senaste numret av tidskriften Res Publica som till större delen ägnas Arthur Rimbaud. Johanssons artikel heter "Att inte bli författare" och driver, som många av de andra bidragen, tesen att Rimbauds avsked till poesin, hans "litterära självmord", nog inte alls bör ses som en gåta, utan snarare som den lika självklara som radikala konsekvensen av Rimbauds upptäckt: litteraturen var inhägnad och förbrukad och dess utövare inskränkta och specialiserade yrkesmän som vilka som helst i det borgerliga nyttosamhället.