Reidar Jönsson – sjöman, författare, socialist

Ur Avsikter nr 16


Med böcker som "En borgares död", "Emilia Emilia!" och "Mitt liv som hund" har Reidar Jönsson gjort sig känd för den breda publiken. Den senare blev en internationell succé som filmades och nära nog gav honom en Oscar i Hollywood. Men den före detta sjömannen från Malmö har många strängar på sin lyra. Just nu arbetar han med ett nytt filmprojekt på Kuba, där fartyg och sjömän står i fokus.

Reidar Jönsson föddes 1944 i Malmö, men kom att växa upp i Kristianstad på den skånska slätten. En barndom som präglades av moderns sjukdom i TBC och faderns arbete som sjöman. Reidar trivdes inte i skolan. Särskilt historieämnet handlade mycket om korvstoppning och det fanns inte plats för eftertanke eller att sätta in historiska händelser i ett historiskt sammanhang. I stället handlade det om att kunna rabbla upp årtal och kungar. Reidars skoltrötthet ledde bland annat till dåligt betyg i svenska:

– När jag senare började skriva brukade jag lägga min berättelse i byrålådan. Ett år senare kunde jag ta fram den och konstatera: "Oj, vad dåligt det här var". Sen var det bara att börja bearbeta texten igen. Allt skrivande handlar ju om att skriva om ända tills man hittar en ton.

När modern dog i TBC levde Reidar ett år ensam, bortglömd av de sociala myndigheterna, innan han 14 år gammal lämnade skolan och gick till sjöss som obefaren jungman.

Han reste över hela världen 1960-68. Törnarna var långa och det dröjde ofta upp till ett år, innan han kom tillbaka till Sverige. Reidar avancerade från jungman till andre styrman. Det var under sin tid på sjön som han började skriva. Fast intresset för litteraturen har han haft med sig sen barndomen. I mycket präglades han av sin mor, som på grund av sin TBC tillbringade långa tider på sanatorium. Dåtidens behandlingshem var ett slags universitet i sig med bibliotek och gott om tid till läsning, handarbete och konst.

– Min mor hade sängen full av böcker när hon var hemma. Jag började läsa tidigt, eftersom jag inte förstod varför böckerna var mer intressanta för henne än jag var. Så jag läste igenom världslitteraturen i samma takt som hon gjorde utan att begripa någonting!

Reidar understryker att det också fanns en påverkan från mormodern, som var en ovanlig människa. Hon ägde en stor berättartalang och skrämde slag på barnbarnen när hon ville.

Vid 16 års ålder bestämde han sig för att skriva en bok om hennes liv. Men det skulle dröja många år, innan tankarna kom på pränt.

Skrivandet tog med tiden fart och som poet debuterade Reidar Jönsson 1962 med några japanska haikudikter i tidningen Vi.

I slutet av 60-talet beslutade sig Reidar för att satsa på skrivandet fullt ut. Han insåg att det inte skulle gå ihop med att vara sjöman på heltid så 1968 mönstrade han av för sista gången och bosatte sig i Norrköping. Han bildade familj, skrev på lediga stunder och arbetade extra som bogserbåtskapten i Norrköpings hamn. 1969 kom den första boken "Endast för vita", som följdes av "En väldig borg", året efter. Men det kom att dröja till 1972, innan genombrottet kom med "Emilia! Emilia!", en bok om mormoderns liv. Den följdes av bland andra "Hemmahamn" och "Levande livet". Den senare är ett nedslag i folks vardag med arbetslöshet och besvikelser. Böckerna gjorde honom känd för en större publik. Men det stora genombrottet – inte minst internationellt – blev "Mitt liv som hund" 1983.

Boken blev en succe och filmades 1987 av Lasse Hallström. Med tiden översattes den till ett 20-tal språk, och filmen öppnade dörrarna till Hollywood för både Hallström och Jönsson.

En stor del av 90-talet tillbringade Reidar Jönsson i Los Angeles, där han arbetade med att skriva filmmanus för de stora filmbolagen: New Line Cinema, Warner Brothers m.fl. Det gav honom miljoninkomster men han tröttnade med tiden och beslöt sig för att återvända till Sverige.

– Det fanns flera skäl till mitt beslut. Ett var att jag höll på att förlora mitt svenska språk, eftersom jag arbetat så länge på engelska. Ett annat var att jag inte trivdes med det amerikanska samhället. USA är ett knivskarpt samhälle där pengarna styr. Den svenska modellen med en mer solidarisk skattepolitik passar mig bättre.

Jönssons böcker är inte politiska i ordets vanliga bemärkelse. Men i dem finns ständigt ett perspektiv underifrån och en kritik av det klassamhälle som formar och vanställer så många av dess medlemmar.

Han benämner sig själv socialist, men tar bestämt avstånd från de avarter som framträtt under 1900-talet. Även ifrågasätter han mycket av den intellektuella vänstern och dess metoder.

– Jag är väldigt misstänksam mot alla intellektuella och alla som gapar och skriker. Sen min tid till sjöss är jag van vid handling och man kan väl säga att jag gjort min värnplikt i det sociala livet genom att bland annat jobba med skrivarkurser på kvinnofängelset Hinseberg. Det var oerhört meningsfullt att ge röst åt kvinnorna där. Jag har också varit fackligt aktiv i dramatikerförbundet och författarförbundet och även suttit i Kulturrådet. Så det är inte så, att jag gått och gömt mig.

Reidar Jönsson är en varm förespråkare för det solidariska samhället och lyfter gärna fram den svenska modellen som föredöme:

– Det finns i Sverige ett utrymme att andas och utvecklas som inte finns överallt. Mycket tack vare den goda infrastruktur och den fördelningspolitik, som har präglat landet.

– Idag börjar man se sprickorna i samhället, menar Reidar Jönsson. En nedmontering av Folkhemmet pågår och med tiden riskerar vi att få samma kollaps av delar av infrastrukturen som skett i Storbritannien.

– Den absolut största händelse som inträffat historiskt är att arbetarrörelsen erövrade demokratin. Efter 1960 har istället en avveckling av demokratin tagit fart. Ett av problemen är att arbetarrörelsen inte har
fått den nya generationen att förstå vad som fanns på bordet. Reidar Jönsson menar att massmedia, inte minst de intellektuella, bidrar till ett fördummande av allmänheten. För inte så länge sen satt folk i studiecirklar för att lära sig hur de skulle bygga det här samhället. Idag accepterar man, utan att reflektera, att allt man har byggt upp under ett helt århundrade raseras på några tiotal år.

– Man har mage att komma till mig och säga: "Vill du köpa aktier i televerket?" Då undrar jag varför. Jag äger ju det redan – min morfar och mormor, farfar och farmor byggde det. Det är ett exempel på hur fördummade vi kan bli. Att inte svenska folket ställer sig upp och säger. "Vad fan, ska jag köpa aktier i något som jag redan äger!?"

Just nu arbetar Reidar med att filmatisera uppföljaren till "Mitt liv som hund", "En hund begraven". Filmen spelas in på Kuba med en grupp internationella skådespelare. I den återvänder han till sitt liv till sjöss och knyter an till där "Mitt liv som hund" slutade. Reidar medger villigt, att hans tid till sjöss har inspirerat honom som författare och att han äger en uppsjö av mer eller mindre galna historier som han återberättar. Det är lätt att tro, att han skarvar. Men det gör han inte.

– Det är få människor som jag kan berätta för om alla mina upplevelser som sjöman därför att folk tror att man hittar på. Men bakom det mesta jag skriver finns en sann historia, även om jag omarbetat mycket.

Förutom den kommande filmen väntar långt borta i fjärran nya bokprojekt. Tanken är att skriva en romansvit om makt och omakt. Men Reidar har inte bråttom.

– Jag är bara i början av mitt författarskap. Processen är långsam för en författare; vi är som ömtåliga gamla sköldpaddor.

Richard Jändel

Publicerad: 2005-09-12


Läs mer om Avsikter (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Avsikter (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA