Du grabbar – vad har vi gjort?

Stormen kring TV:s Skäggprogram 1963

MARTIN KRISTENSON


I november 1963 utbröt en av de största tittarstormarna i svensk TV:s historia. Det var de s k ”Skäggen” – sex herrar och en dam som rökte, drack och rapade på bästa sändningstid – som satte folkets känslor i svallning. Sveriges Radios telefonväxlar blockerades av ilskna tittare, tidningarna fylldes med rasande insändare, och krav höjdes på TV-ledningens avgång. Landet delades i två läger: för eller emot. Vad hände egentligen? Varför denna uppståndelse? Vi har tittat närmare på underhållningsprogrammet som skakade Sverige. Här är hela dramat – dag för dag.

Våren – hösten 1963

Det började helt oskyldigt med TV:s nya satsning Söndagsbilagan, som skulle få sin premiär under hösten. Tanken var att låta nöjesredaktionerna i Malmö, Stockholm och Göteborg turas om att stå för söndagsunderhållningen, och i Stockholm samlade underhållningschefen Åke Söderqvist sex medarbetare omkring sig för att lägga upp riktlinjerna. Där fanns producenten Karl Haskel, som hade flera populära program på sin meritlista, Vem är vem och Monopolets blandning för att bara nämna några. Där fanns också de folkkära artisterna Yngve Gamlin och Beppe Wolgers, liksom Lasse O´Månsson, som med tidningarna Svenska MAD och HJäLP varit med om att introducera den sjuka humorn i Sverige. Till gruppen hörde också docenten i nordisk och jämförande folklivsforskning Jan-Öjvind Swahn som gjort sig känd för svenska folket genom Fråga Lund och som skivpratare i melodiradion. Den minst kände av de sju var f d Expressenjournalisten Edvard Matz, som gått över till TV och bl a arbetat med frågesportprogrammet Kvitt eller dubbelt. Vid första mötet noterade man att alla i septetten bar skägg, utom Haskel och Matz, som följaktligen fick order att låta skägget växa för att passa in i gänget.

Malmö fick i uppdrag att inleda programserien. Det gjorde man med Alltid på en söndag under ledning av Lasse Holmqvist, som bjöd på blandad underhållning med sång och musik och med satiriska inslag signerade Ulf Thorén. Serien pågick i åtta veckor, och blev mycket uppskattad.
Förväntningarna var därför höga när det blev dags för Stockholm att ta över stafettpinnen.

I tidningen Röster i Radio-TV (1963:44) skrev Edvard Matz en programförklaring för den nya serien, vars första avsnitt fått titeln Fasad. Den är avsiktligt vagt formulerad, och avslöjar inte mycket av vad tittarna har att vänta sig. Ironiskt strör Matz de vanligaste honnörsorden omkring sig, och utlovar en ”dynamisk” serie, ett ”annorlunda” och ”meningsfullt” program som har ett ”ärende”, ett program vars ”underhållande” syfte inte utesluter ”allvar” och ”samling”. Han antyder också att serien kan bli en smula kontroversiell, men vill ändå lugna tittarna: ”Även om ingenting kommer att anses alltför brännbart att tas upp i detta sammanhang kommer man givetvis att undvika allt sådant som kan tänkas stöta bort eller oroa skilda mäktiga grupper i samhället. Inte heller andra, mindre mäktiga grupper, kommer att behöva känna sig strukna mothårs.” Efter denna helgardering avslöjar Matz att programmet kommer att bjuda på sång och musik, sketcher och ”talade inslag av skilda sorter”. Dessutom har man för avsikt att utlysa en tävling med 50 000 kronor i första pris, ”den största summa som nånsin utsatts som tävlingspris i en tävling i svensk TV. Självfallet kommer den som ska vinna en så stor summa att få utföra en prestation av ett eller annat slag.” I Aftonbladet samma dag som premiären spädde producenten Haskel på med att utlova ”en underhållning med tanke – för vuxna”, mindre av glam och stoj, och mer av ”nyttiga informationer och nöjsamma kunskaper”.

Det var alltså en intet ont anande allmänhet som bänkade sig framför TV:n den 3 november 1963 klockan 20.00 för en stunds "relativt aktuell underhållning”, som det hette i programtablån.

Söndagen den 3 november 1963

Det första programmet i serien kallades Fasad. De följande avsnittenkallades i tur och ordning Segment, Modul, Relief och Fundament. Titlarna var en parodi på den tidens samhälls- och debattprogram som ofta hette saker i stil med Horisont, Prisma och Fokus.

När man ser Fasad i dag slås man av att det inte innehåller något av allt det som gjort skäggprogrammen så beryktade. Inga rapningar eller spolande toaletter, tvärtom har programmet en trivsam och föga provokativ ton, och är – åtminstone med dagens mått mätt – ganska harmlöst.

Programmet inleds på ett skenbart gravallvarligt sätt med Åke Söderqvist på kortsidan av ett stort konferensbord:

”God afton mina damer och herrar och välkomna till första programmet i vår nya söndagsserie Fasad. Radions och televisionens uppgift är ju inte bara att roa och underhålla, utan också att fostra, värna och informera.”

Därefter presenteras Jan-Öjvind Swahn, som håller en kort, men knastertorr föreläsning om en gåtfull och isolerad folkgrupp, de s k barjetcherna, som lär utgöra resterna av ”en länge sen svunnen bronsålderskultur, ja kanske rentav ett pre-indoeuropeiskt populationsstratum”. Swahns utläggning följs av en fiktiv dokumentärfilm av Yngve Gamlin, som handlar om denna märkliga folkspillra, och som gör ett nästan kusligt autentiskt intryck. Gamlin gör här en av sina berömda språkimitationer – filmens berättare talar på en fejkad, men mycket övertygande ryska – och inslaget bör rimligen ha satt åtskilliga myror i huvudet på TV-publiken. Den form av genrepastisch som det här är fråga om är mycket vanlig nu för tiden (tänk på Eric Idles Rutles-film eller Woody Allens Zelig), men var då någonting alldeles nytt. Gamlins kortfilm (Allt är nära fastän långtifrån) är numera TV-historia, och i Hylands hörna några år senare lät han historien få en fortsättning i ett antal inslag om jakten på ”hjolbänningarna”.

Efteråt var hela gänget samlat kring konferensbordet för att kommentera filmen. Det var först nu som det blev tydligt för tittarna vilken inramning Skäggprogrammen skulle få: ett fiktivt planeringsmöte där sex TV-producenter diskuterar vilka inslag som ska visas i det program vi just ser. Alla kommer med sina förslag, men nästan alla avvisas av mötet. Ett av de få förslag som går igenom denna första gång är Edvard Matz idé om inrättandet av en Bitterhetsakademi, där ledamöterna kan få lufta sitt missnöje med tillvaron i stort. Akademin blir ett återkommande inslag i serien, och används för satiriska kommentarer till aktuella händelser. Redan i detta första avsnitt lanserades också det uttryck som för alltid skulle komma att förknippas med Skäggen. Var och varannan mening inleds med orden: -Du grabbar…

Fasad avslutades med ett filmat inslag som uppgavs ge oss sanningen om hjältekonungen Gustav II Adolf, påpassligt visat tre dagar före Gustav Adolfsdagen. Kungen framställs här som en feg stackare som med hjälp av rökmaskiner själv sprider dimman över Lützen för att fienden inte ska få syn på honom. Han faller dock på eget grepp: när han försöker rida hem till Sverige förirrar han sig i dimman, rider rakt in i kokvagnen och drunknar. ”Ja, detta var alltså sanningen om Gustav II Adolf och slaget vid Lützen”, konstaterar Edvard Matz. ”Gustav Adolf blev inte med tiden tämligen fet, som vi har fått lära oss i våra historieböcker, det beror på ett tryckfel, han blev med tiden tämligen feg.”

Programmet, som vid det här laget överskridit sin sändningstid med fem minuter och inkräktat på Sportspegeln, slutar med att redaktionen dukar upp en brakmiddag i studion, äter med fingrarna och ropar på brudar. Första Skäggprogrammet var till ända.

Måndagen den 4 november

Åke Söderqvist såg programmet i sitt fritidshus utanför Sala. Han var ganska nöjd med resultatet, även om han tyckte att satiren borde vässas något till nästa avsnitt. Programmet hade varit roligt, men inte tillräckligt skarpt. På måndag morgon anlände han till Stockholm Central. Ett stadsbud fick syn på honom och stelnade till, lyfte händerna i luften och skrek: ”Titta på fan! Dra åt helvete! Jävla skägg, jävla skägg! Skitjävel!”.

Söderqvist skulle snart bli varse att stadsbudet inte var ensam om sin reaktion. Föregående kväll hade rasande tittare ringt till Sveriges Radio och tidningsredaktioner och skällt och gormat. Det hade redan hunnit bli den värsta folkstormen i televisionens korta historia.
Tidigare tittarstormar hade mest gällt tekniska missar, med undantag för Åke Falcks formmässigt avancerade underhållningsprogram som hade haft en förmåga att reta folk till vansinne. 1959 blev TV nedringda av arga tittare efter att Kalle Anka strukits ur programtablån, 1960 vållade Bengt Bedrup folkstorm för ett enligt tittarna dåligt sportreferat. Med Fasad var det annorlunda. Skäggen hade utmanat den offentliga smaken.

Det var sketchen med Gustav II Adolf som hade retat upp tittarna mest. Hälften av de som ringt till Sveriges Radios programupplysning – den s k Klagomuren – var göteborgare som ville försvara minnet av stadens grundare. Åke Söderqvist hävdade att satiren mera riktat sig emot de många historiska omvärderingar, som var vanliga vid den här tiden, än mot kungen. I Aftonbladet kallade Börje Heed Fasad för en ”fadäs” – ett ord som skulle återkomma gång på gång i kommentarerna kring programmet. Flera skribenter talade om misslyckade försök till ”sjuk humor”, som vanligt folk inte förstod. ”Men de lama replikerna och de lytta skämten hade inte med ´sick´ att göra", skrev Heed. ”De led på sin höjd av blodbrist.”

Onsdagen den 6 november

Expressen publicerade en stor bild på Åke Söderqvist i färd med att äta en Gustav Adolf-bakelse. ”I dag får Åke Söderqvist äta upp Gustav II Adolf. De trogna göteborgarna firar hjältekonungen med bakelser i skär och ljusgrön marsipan. –Man får väl inte skämta med en som är död, sade en upprörd kålle. Stående på själva platsen för brottet, dvs Fasads eget fönster, tvingades programchefen Söderqvist att nya historiska omvärderare till varnagel äta upp ett av dessa bakverk, ett skärt. Vad säger Gustavianska sällskapet?”.

7 – 8 november

Nu började tidningarnas insändarsidor fyllas av rasande angrepp på Skäggen. Signaturen ”Ingenjör, 62 år” var inte nådig i sin kritik:

”För oss äldre som lärt oss att Gustav II Adolf var en av Sveriges mest ansedda konungar, som under århundraden firats som vår hjältekonung, var det mycket upprörande att höra att han var en feg gammal gubbe… Denna förvanskning borde medföra åtal för majestätsbrott. Mest upprörande och chockerande var emellertid att individen med solglasögon, som kallades ´Lasse´ utan minsta blygsel använde ett sexuellt svärord, som man ej kan skriva på papper. Att sitta i sällskap med tre äldre kultiverade damer och höra dylika snuskiga ord var upprörande. Måste anse att det bör beivras av allmänna åklagaren som sedlighetssårande, varför jag om denna insändare införs kommer att sända den till riksåklagaren för undersökning om åtal bör väckas mot Sveriges Radio.”

I en redaktionell not meddelade Expressen att det fula ordet som insändarskribenten inte velat använda på förfrågan uppgavs vara ”taskigt”. Flera andra insändare hade reagerat på det ordet, liksom Beppe Wolgers fråga om han fick lov att öppna "käften”.

Många insändare var särskilt upprörda över docent Jan-Öjvind Swahns närvaro i skäggpanelen. Hur kan en akademiker låna sig till något så tarvligt? ”Hur trivdes ni i detta språkliga nerbusningsgäng, som använde glosor och slanguttryck av lägsta klass? Ni besitter ju akademisk bildning!”, skrev ”F Eriksson”. ”Må det dröja innerligt länge innan han får en professur”, hette det på ett annat ställe.

Signaturen ”Profilen” skrev upprört att ”vi vanliga normal-människor baxnade” inför TV:s Fasad, och protesterade över att man skämtat om en avliden kung: ”Mig veterligen har det i svensk press, svensk historia och normal-människor emellan aldrig förekommit att man skämtat om en människas död. Även hr Haskel och hans kolleger vid ´Fasads´ konferensbord kommer förmodligen att dö. Vill Beppe Wolgers gå till historien med ett besked om att han snubblade och drunknade i en punsch-hink?”.

”Hur patologisk kan ´humor´ tillåtas att bli innan den kommer under klinisk behandling?” frågade sig ”OAH”. ”Det glädjedödande mischmasch, som en uppsättning skepparkransar under högst ömsesidig uppskattning visade upp i Fasad, tyder på att en omfattande sjukvård är oroande påkallad.”

Som ofta är fallet med insändare noterar man dock snarlika formuleringar i flera insändare med olika signaturer. Många skribenter har uppenbarligen skickat samma insändare till olika tidningar för att på så sätt bättra på folkstormen.

Den 8 november efter lunch samlas Skäggen till ett planeringsmöte inför det andra avsnittet av programserien, denna gång kallat Segment. I tidningen Se (1963:46) finns en livfull skildring av detta möte. Ny i sällskapet är skådespelerskan Gunnel Broström, som blivit ett slags hedersskägg, en skarp kontrast till det övriga gänget. Stämningen i redaktionen är nervös. Söderqvist berättar om sin upplevelse på Stockholm Central, och de andra har liknande erfarenheter. En kötthandlare hade i vredesmod slängt köttförspaketet i disken framför Yngve Gamlin. Beppe Wolgers hade mött en man på Systembolaget som med sorg i ögonen vänt sig till honom och sagt: -Men Beppe, snälla rara Beppe, vad gör du nu då? Det kunde han stå ut med; värre var det med ”den rena ondskan i vissa insändare i pressen”.

Manuskriptet till det nya programmet är redan klart, och de filmade inslagen hade färdigställts på tisdagen. Alla i redaktionen vill att man ska ha riktig champagne i glasen den här gången, men producenten Haskel är tveksam. Sveriges Radio vägrar att inköpa champagne för licenspengar, men redaktionen kan själva samla ihop till en flaska. Jan-Öjvind Swahn ifrågasätter om man ska använda ordet ”kattskit”, folk kan bli ledsna, menar han. ”Va? Ska vi börja bry oss om, om folk blir ledsna nu också?” (Söderqvist). När kvällstidningarna kommer samlas alla runt redaktionsbordet för att läsa insändare.

-Grabbar, dom skäller på att vi röker i programmet, säger Yngve Gamlin. Vad ska dom säja nästa gång då, när vi super också!
-Rökte i första, söp i andra… vad ska vi göra i tredje programmet? undrar Edvard Matz.
-Hu då, nu börjar jag ana vad jag ska i det här programmet att göra, säger Gunnel Broström oroligt.

Lördagen den 9 november

Repetitioner och bandning av Segment. Klockan nio på kvällen såg Skäggen och Gunnel Broström igenom det färdiga programmet. Efteråt sa Edvard Matz:
-Grabbar, va i helvitte har vi egentligen gjort för nåt? Åke Söderqvist meddelade att han var tvungen att åka till Oslo morgonen därpå, och oroade sig för att det skulle tolkas som en flykt undan folkets vrede. Alla var dock eniga om att Segment blivit bättre än Fasad. Spänningen steg inför morgondagen…


Söndagen den 10 november

Inför kvällens sändning meddelade Åke Söderqvist i Aftonbladet att man struntar i folkopinionen, och kör på som vanligt. Någon 50 000-kronorstävling, som tidigare aviserats och många hoppats på, sa han sig dock inte känna till.
–Men det kanske kommer…

I Segment är vi tillbaka vid konferensbordet efter en inledande swingversion av gamla ”Aftonklockors spröda ljud”. Programmet börjar med en utvärdering av förra avsnittet. Matz och Swahn klagar över att deras kostymer blev förstörda av all mat.
-Jag ska se till att ni båda får licenspengar för att köpa nya kostymer, svarar Söderqvist lugnande.

Lasse O´Månsson föreslår lite skicka in-uppgifter för tittarna: ”Ni som inte har någonting att komma med; gör det, och märk kuvertet Bara blaj.” (Är det tidningarnas insändare han tänker på?). Så utlyser Edvard Matz äntligen den hett efterlängtade 50 000-kronorstävlingen. Priset går till den som skickar in en ritning till en fungerande perpetum mobile (evighetsmaskin) – märk kuvertet ”Sveriges Radios hittills största tävling”.

Yngve Gamlins bidrag denna gång var en kortfilm kallad Idyll som försvinner, en dold kamera där Moltas Eriksson med fler utklädda till lantmätare försöker lura i invånarna i Trosa att staden ska rivas för att ge plats åt en motorväg. Filmen visas i två versioner, en där
Trosaborna är negativa till förslaget, en där de förefaller välkomna en motorväg genom staden. Avsikten är att visa hur lätt man kan manipulera en dokumentär; ytterligare en Gamlinfilm som var långt före sin tid. Efter filminslaget får Gamlin kritik av de övriga, och han spolar därför sin egen film genom att dra i ett toalettsnöre som hänger ner från taket. Här hör vi för första gången Skäggens berömda spolning.

Övriga inslag i Segment var en sketch om Statens institut för folkhumor som varukontrollerar skämtartiklar och bl a analyserar vomeringsatrappers kräkriktighet, och en konsumentupplysning där Gunnel Broström avslöjar mördarna i höstens alla deckare (fejkat givetvis). Till ny ledamot i Bitterhetsakademin utsågs Ulla Lindström, som veckan innan anklagats för ministerstyre. Segment innehöll också ett skämt där den till synes oavsättlige statsminister Erlander jämfördes med indianhövdingen Sitting Bull som regerat i 57 år, samt en kort sekvens där Beppe Wolgers pratade med korv i munnen. Programmet avslutades med att skäggen under Gunnel Broströms ledning sjöng ”Ekorrn satt i granen” med sista raden utbytt: ”…och då blev han störtförbannad”.

Segment hade bara pågått i fyra minuter när den första arga tittaren ringde till Sveriges Radio: ”Vet ni inte hut? Ska vi betala licens för sånt? Nu har vi verkligen fått nog av dom där fläsktunnorna!” (förmodligen var det Söderqvists löfte om att köpa nya kostymer för licenspengar som fick just denna tittare att gå i taket).

Övriga klagomål var lika hätska:
”Säg åt de där herrarna att de drar i snöret och spolar bort sig själva.”
”Jag bor i ett hyreshus där man ideligen hör toaletterna spola hos grannarna. Ska man nu också sitta och se och höra det i TV?”
”Hur kan Swahn tillåta sig detta?”
”Skicka hem den där Swahn till docentjobbet i Lund och sänd dom andra skäggmopsarna till Söders ungdomsgårdar. Det är Söderkultur de sprider, och Gud bevare svenska folket för den kulturen.”
”Har det brunnit på Beckomberga? Eller hur har de här skäggiga gamla gubbarna annars kommit lösa?”
”Det är rena kräkmedlet att se de där skäggiga ansiktena – särskilt den där Beppe Wolbers, eller vad han nu heter.”
”Kan ni inte stänga av skiten? Hör ni inte vad jag säger? Stäng av skiten genast!”
”Jag fick lära mig i skolan att inte prata med korv i munnen. Ska inte TV lära det uppväxande släktet hyfs?”
”Det är ingen humor när man dumt och grovt driver med Erlander.”
”Det är ohyggligt, lågt, tarvligt, oanständigt, fantasilöst! Tio gånger värre än Bergmans filmer!"
TV:s telefonväxel hade förstärkt personalen och öppnat åtta linjer som alla var överlastade.

Måndagen den 11 november

Pressreaktionerna nästa dag var mördande. Inte bara vanliga tittare var arga. Alla recensenter (utom Stockholmstidningens) var negativa. ”Segment ny fadäs” förkunnade Aftonbladet i en stor rubrik, och Börje Heed talade om Kejsarens nya kläder. Vad tittarna reagerat mot denna gång var främst toalettsnöret, skämtet med Erlander och Sitting Bull, champagnen och cigarrerna, Trosafilmen – det sistnämnda inslaget väckte enorm uppmärksamhet i Trosa (”de drog löje över Trosa”, ”en chock för invånarna”). Många tittare hade också tagit Gunnel Broströms avslöjande av mördarna i ett antal deckare på fullaste allvar, och var djupt upprörda. Expressens TV-kritiker Hemming Sten talade säkert också för många när han (den 13 november) skrev: ”Jag har sen dess uppkomst varit svag för s k sjuk humor, för Lasse O´Månsson, Mort Sahl, Lenny Bruce. Men jag har aldrig, inte ens när jag gjorde rekryten, uppskattat skämt om brakare, klosettspolningar, kräkriktiga spyor.”

Tisdagen den 12 november

Nu började dock nya röster göra sig hörda i Skäggdebatten. Expressen gjorde en enkät bland tonåringar och upptäckte att många av dem faktiskt gillade skämten. Tidningarnas insändarspalter delades mer och mer in i två avdelningar: för och emot. Samtidigt dök ett nytt och oväntat hot mot Skäggprogrammen upp. På tisdagsförmiddagen varslade Teaterförbundet om strejk för skådespelare och artister vid TV. Arbetet skulle läggas ner fr o m den 1 december om inte Sveriges Radio gick med på att höja gagerna. I Skäggetredaktionen skulle i så fall Yngve Gamlin och Gunnel Broström drabbas.

13 – 16 november

De positiva kommentarerna blev allt vanligare. ”Så härligt när hela familjen får skratta ut”, skrev signaturen ”Mor i huset”. ”Vi är i åldern 15 – 53 år, men har lika roligt allihop… Man ville be alla surpuppiga insändarförfattare dra åt skogen. Tack alla skäggisar!”. Tydligen hade nu många människor tröttnat på de hatiska insändare som talade i hela svenska folkets namn. ”Varför kritiseras tittar- och lyssnarmentaliteten så ringa? Fram med karbasen åt det hållet”, föreslog Walter Blomkvist i Aftonbladet.

Fortfarande var dock den kritiska falangen högljuddast: ”Enfaldiga vardagsmänniska”, skrev signaturen Kloker ironiskt. ”Förstår ni inte att sjuk humor är rolig, att grishoar är stor konst, att ölburkar kastade i ett piano är ljuvlig musik.”

Söndagen den 17 november

Nu var det dags för det tredje Skäggprogrammet, nu döpt till Modul. Stämningen i Sverige hade växt till ren hysteri, vare sig man var positiv eller negativ till Skäggens provokationer. Aftonbladet fyllde hela sin förstasida med en bild på Åke Söderqvist (i bildtexten kallad
folkfiende) och rubriken: ”Han ger sig inte! Hr Fadäs lovar ny skräll i kväll”. I tidningens söndagsbilaga ställdes Söderqvist mot väggen, och fick förklara sin syn på sjuk humor: ”Vår humor är fullkomligt frisk, anser jag. Riktigt sjuk humor tycker jag inte alls om. Hjärtat måste liksom vara med i sammanhanget. Skämtas det bara med hjärnan, cyniskt
och kallt, blir det inte alls roligt.”

Modul hade, åtminstone till en början, samma vänliga, lätt disträa, ton som de tidigare avsnitten. Jan-Öjvind Swahn var dock frånvarande denna gång. Programmet öppnade med cancan-dans på det numera riksbekanta konferensbordet. Lasse O´ följde upp med en svensk version av Cole Porters ”Let´s fall in love”, och Gunnel Broström fortsatte med ”Småsaker jag diggar mest” (Rodgers/Hammersteins ”My favourite things”) i duett med Åke Söderqvist:

Raggmunkar, lingon,
De ska vara goda
Sova på morgon
Och whisky och soda
Sätta sin lön på en vinnande häst
Det är såna småsaker jag diggar mest

I övrigt skämtar man denna gång om tidningen Ny Tids nedläggning, Wennerströmaffären, och med sig själva. Till ny ledamot i Bitterhetsakademin utsågs avgående kommunistledaren Hilding Hagberg.

I det sista inslaget har Skäggen bestämt sig för att följa rådet från den insändarskribent som velat ”vända karbasen” mot TV-tittarna. Plötsligt stormas TV-studion av upprörda tittare som fördriver de förhatliga Skäggen och bränner ner allt i sin väg. En TV-hallåa kommer
in och förklarar att Sveriges Radio lagts ner och ersatts av Sveriges Revolutionära Radio-TV. I ett filmat inslag, ovanligt fränt för att vara Skäggen, får vi sedan följa hur Sveriges regering störtas och makten övertas av landets alla kverulanter: systembolagsgnällare, konsthatare, danskhatare, anonyma insändarskribenter, skattekverulanter och lapplisemotståndare. Under den nya TV-ledningen tillåts bara snälla nyhetstelegram om Hyland och Thore Skogman. ”Regeringen är störtad, folket styr och vi skiter i utlandet”, rapporterar en belåten revolutionär.

Efter två veckors oavbrutna angrepp hade Skäggen till slut förlorat tålamodet.

Måndagen den 18 november

Vid det här laget hade det gått så långt att Skäggen blivit en fråga för liberala Dagens Nyheters ledarsida: "Får man verkligen bära sig åt hur som helst i TV? Ja, det får man, gudskelov. Tack Åke Söderqvist & Co… Vet ni inte hut? Det är bra – fortsätt med det!”.

Annars verkade det som om folkstormen nu börjat lägga sig. Sveriges Radio hade bara tagit emot ett 30-tal samtal under söndagskvällen, varav hälften var positiva. Tidningarna rapporterade detsamma. Däremot var många förbryllade över docent Swahns frånvaro – det gick redan rykten om att han fått nog av sina spolande kolleger och hoppat av. Swahn förnekade att det fanns någon schism mellan honom och de övriga, men ville inte kommentera om han dragit sig tillbaka för gott.

Fredagen den 22 november

President John F Kennedy sköts i Dallas, Texas. Nya Skäggprogrammet Relief, som skulle ha sänts söndagen efter, utgick.

Söndagen den 1 december

Den 1 december utbröt Teaterförbundets strejk mot Sveriges Radio. Kvällen innan, bara sex timmar innan strejken inleddes, färdigställdes det fjärde Skäggprogrammet. Därefter lämnade Broström och Gamlin gruppen; Beppe Wolgers förklarade att han inte tillhörde Teaterförbundet och ej heller hade för avsikt att sympatistrejka – ett uttalande han skulle komma att få äta upp några dagar senare.

Jan-Öjvind Swahn var tillbaka till detta avsnitt, och avvisade bestämt de ”ihärdiga rykten (som) med alltmer stegrande intensitet” gjort gällande att han flytt gruppen. Det var en nationsfest i Lund som hållit honom borta tidigare, och ingenting annat. Söderqvists styrkor var åter samlade – för sista gången skulle det visa sig.

Relief visade sig vara det mest utmanande av alla Skäggprogram. Det verkade som om redaktionen bestämt sig för att slakta alla kvarvarande heliga kor medan tid var. Det var i det här avsnittet, och endast detta, som Gamlins tecknade filmsnutt med rapande gubbe dök upp (”Killen som skulle spela in själva rapningen på band trodde han skulle klara jobbet efter två öl i snabb takt”, har Yngve Gamlin berättat. ”Det blev fem innan vi var nöjda.”)

Relief sände denna gång från en skum källarlokal; redaktionen hade tvingats under jorden efter kverulanternas revolution i det föregående avsnittet. Skäggen har samlats för att skicka ut ett nytt program via piratsändare. Vid mötet avfärdas i snabb takt Sverige, adelsväsendet, riksdagen, militären och mycket annat med ljudliga rapar. Ett förslag till ny nationalsång framförs – Heidenstams/Stenhammars ”Sverige” i ragtimetakt.

Med tanke på de våldsamma reaktionerna på det relativt harmlösa Fasad törs man inte ens tänka på vad som hade hänt om Relief fått inleda Skäggserien. Nu blev reaktionerna ganska måttliga ändå. Började svenskarna vänja sig?

Fredagen den 6 december

Det var inte folkstormen som fick Skäggen på fall. Det var Teaterförbundet. Meningen var att Stockholmsversionen av Söndagsbilagan skulle pågå i åtta veckor. Nu blev det bara fem avsnitt; det sista hette Fundament. Beppe Wolgers och Lasse O´Månsson hade gjort klart att de inte tänkte sympatistrejka, även om de fann Teaterförbundets krav rimliga. Teaterförbundets ombudsman Rolf Rembe riktade hård kritik mot artister som inte hörsammat strejkvarslet: ”Alice Babs har låtit förstå att hon kommer att fortsätta TV- och radiojobb. Nu ska vi ta kontakt med henne och tala lite allvar”, hette det hotfullt.

Beppe och Lasse O´ var så hårt ansatta att de författade ett öppet brev, där de förklarade sin avsikt att hoppa av Skäggen:

Öppet brev till Sveriges Konung, riksdag och folk.

Du grabbar!

Det har varit en massa snack – och en del löst snack som vi inte diggar. Ta t ex humorn här med strejken och att vi skulle vara strejkbrytare. Man kan få spader för mindre. Vi tycker till tusen att skådisarnas grej att få mera pröjs är helball, men vi är inga skådisar och kan alltså inte vara strejkbrytare. Eftersom vi inte är skådisar nobbade vi när snubbarna i Teaterförbundet först i onsdags – efter allt ballyhoande – erbjöd oss inträde och
stålar. För det var ju fel stajl. Eftersom vi har blivit kickade framochtillbaks mellan dom båda sidorna, eftersom begreppsförvirringen är kopiös, eftersom det inte ens får misstänkas att vi skulle vara illojala, så lägger vi av vår del av rapandet i TV. Rap!

Lasse O´Månsson Beppe Wolgers


AB Svenska Ords två direktörer, Hasse Alfredson och Tage Danielsson, som på eget initiativ bestämt sig för att sympatistrejka, publicerade ett skarpt formulerat öppet brev till Teaterförbundet där de tog de två Skäggen i försvar. De ansåg att Lasse O´ och Beppe oförtjänt blivit konfliktens syndabockar, och jämförde Teaterförbundet med Jimmy Hoffa.

Söndagen den 8 december

Utan Gamlin, Beppe, Lasse O´ och Gunnel Broström var det nu bara tre Skägg kvar. I det sista programmet förekom de strejkande artisterna endast i redan inspelade filmavsnitt. Fundament blev därför något av ett antiklimax för denna våldsamt utskällda serie. Här finns en del småroliga sketcher, lite sång och musik, men det är inte alls samma gäng som svenska folket lärt sig att hata så. Aldrig tidigare har det varit så lugnt efter ett av Skäggens program, meddelade Sveriges Radios programupplysning.

Måndagen den 9 december

Åke Söderqvist meddelade att Skäggprogrammen läggs ner. Med bara tre medverkande gick det inte att fortsätta. Häpnadsväckande nog fick TV ett stort antal samtal från tittare som var ledsna för att serien lades ner. Till de sörjande hörde strejkledaren Rembe: ”Personligen tyckte jag om skäggprogrammen och beklagar att serien måste avbrytas. Som ombudsman
för de strejkande skådespelarna anser jag å andra sidan att ju mer omfattande strejken blir desto bättre är det.”

På kvällen framträdde Gamlin, Beppe och Lasse O´ på Berns som inhoppare för Karl Gerhard som insjuknat. ”Man vill dock gärna önska Karl Gerhard snabbt i retur”, skrev Aftonbladet, ”bl a för att han hörs och textar bättre. Nu blev det lite mummel mummel i kön, så där internt snack, alltså, du grabbar emellan.” Bernsshowen var ett halvtimmes långt nummer där de tre Skäggen drack champagne och småpratade om ditt och datt; Stockholms stadsplanering, Nobelpriset, dasshumor, Beppes stamningsproblem, och annat. Publiken var påtagligt road, och föreföll inte särskilt provocerad ens av högljudda spolningar eller av den uppjazzade Sverigesången.

Skäggen fortsatte på Berns ett par kvällar till, och stannade kvar som gästartister även när Karl Gerhard tillfrisknat. Gerhard verkade uppskatta de tre rabulisterna, men visade ändå tydligt att han hörde till en helt annan underhållningstradition. Han förklarade att han som kontrast till Skäggen ville bjuda på lite ”frisk humor”, och berättade sin välbekanta historia om när Katie Rolfsen skulle köpa sovvagnsbiljett (”Det finns väl inga karlar i kupén?”, ”Nej, snälla damen, man kan inte få allt för tjugotvå kronor!”).

Showen på Berns blev sista gången Skäggen framträdde som ett kollektiv. I januari året efter tog Göteborg över Söndagsbilagan med bl a Maria Scherer som programledare, och – enligt förhandsreklamen – bara ett skägg i redaktionen (S G Larsson).

Söndagen den 17 juni 2001

I dag har jag blivit klar med min historik över Skäggen. Jag sitter här och tänker på vad jag själv tycker om programmen och uppståndelsen omkring dem.

Vad tittarstormen beträffar vill jag för en gångs skull ge de rasande tittarna rätt i åtminstone ett avseende. 1963 fanns det bara en TV-kanal, som sände ett tiotal program per kväll. Att detta magra utbud skulle kunna tillfredsställa åtta miljoner människor är naturligtvis orimligt. Tittarstormar existerar knappast längre därför att vi nu har fått möjlighet att välja. Nuförtiden kan man slå över till Månadens väder om man till äventyrs inte uppskattar Aschbergs lavemangstävlingar.

Skäggprogrammen är fortfarande en rolig serie, visserligen något ojämn, men häpnadsväckande fräsch ändå. Ingenting i programmen känns dock särskilt provokativt i dag, men det är ju en naturlig följd av den utveckling som Skäggen själva var en del av. De bidrog till att göra Sverige lite mer öppet, lite mer tolerant.

Åke Söderqvist förnekade i en intervju att det skulle röra sig om ”sjuk humor”. Så här i efterhand – med ett snart 40-årigt perspektiv på Skäggprogrammen – är det lätt att ge honom rätt. Vad som tycktes undgå praktiskt taget alla på den tiden, men som blir oerhört tydligt när man ser programmen i dag, är den gemytliga och varma tonen. Satiren är aldrig aggressiv, tvärtom, och samtalen kring konferensbordet ett muntert nojsande. Programmen präglas av det tidiga 60-talets optimism och livsglädje, inte av den militanta ideologisering som blev vanlig några år senare. I ett par avsnitt propagerar redaktionen för ett gladare Sverige, och tillfrågad om programseriens syfte svarade Åke Söderqvist vid ett tillfälle: "Du Sverige, hejsan!”. Och allvarligt talat: kan någon verkligen bli arg på Beppe Wolgers?

Stort tack till personalen på Statens Ljud- och Bildarkiv.

Publicerad: 2001-10-03


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA