Kulturtidskrifter sponsrar mångfalden

Tror kulturminister Marita Ulvskog att man med momssänkningen på böcker och tidskrifter och ökat presstöd löser några mediekoncentrationsproblem för det tryckta ordet? Tycker kulturministern verkligen att det är en hållbar situation när enskilda kulturskribenter och konstnärer är kulturtidskrifternas största sponsorer?
Det är många frågor som måste ställas, då man ser de kulturpolitiska förslagen i budgetpropositionen (eller snarare bristen på sådana). För när regeringen återigen överväger att inte genomföra några rejäla förändringar i kulturtidskriftsstödet, ja, då skjuter de inte bara sitt eget mediekoncentrationsarbete i foten. Även mångfalden riskerar att bli satt ur spel och till sist urholkas den demokratiska processen.

Momssänkningen är självklart en välkommen åtgärd, men den riskerar tyvärr att halta kraftigt: Hälften av landets kulturtidskrifter berörs inte av momssänkningen, då de ges ut av ideella föreningar. Så länge som momssänkningen dessutom inte kombineras med strategiska stöd till de icke-kommersiella aktörerna i mediavärlden -- som t.ex. landets kulturtidskrifter -- hotar sänkningen snarare att förstärka den utveckling mot en allt större mediekoncentration, som kulturdepartementet i andra sammanhang säger sig vilja motverka.
För momssänkningen kommer framför allt att gynna de tidskrifter, förlag och bokhandlare som redan idag omsätter stora volymer, och om kulturtidskrifterna ska kunna tjäna på momssänkningen bör de ha en möjlighet att distribuera sina tidskrifter under rimliga villkor.
Det går tyvärr inte i dagens svenska distributionsmonopol. Försäljning via kommersiella kanaler är ur ett ekonomiskt perspektiv idag praktiskt taget omöjligt för de flesta kulturtidskrifter. Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter vill se att Marita Ulvskog lyfter upp denna fråga på kulturdepartementets dagordning. Det är nämligen hög tid att bryta det decenniegamla monopolet och ge ordentligt stöd till de distributionsalternativ som finns.

Det fortsatt åtsnörpta kulturtidskriftsstöd drabbar i slutändan dessutom bara de medverkande skribenterna och konstnärerna. För arvoderingen är nämligen en av få utgiftsposter som kulturtidskrifterna har någon makt över, och när produktionskostnaderna ökar måste det ju sparas in någonstans... Flertalet av de som medverkar i kulturtidskrifter accepterar urusla arvoden, annars skulle de inte bli publicerade överhuvudtaget. Men ska inte dessa arbetare i yttrandefrihetens namn kunna få en löneförhöjning som alla andra i Sverige? För det är där som vi har den omhuldade mångfaldens största sponsorer idag: kulturarbetarna. Och hur ska skribenter och andra medarbetare någonsin kunna arvoderas efter förtjänst om inte kulturtidskrifternas situation förbättras? Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter uppmanar kulturdepartementet att skyndsamt utreda om en särskild essäfond kan inrättas för att trygga essäns, skribenternas och – i längden – det offentliga samtalets framtid.

Än mer anmärkningsvärt är det strypta kulturtidskriftsanslaget när Statens kulturråd, som är väl medveten om kulturtidskrifternas överlevnadssvårigheter, har föreslagit regeringen en rad nödvändiga åtgärder och ökat anslag. Förslag om stöd till nättidskrifter och gemensamma marknadsföringsåtgärder riskerar att försummas.
Nej, kulturministern bör än en gång läsa Demokratiutredningens slutbetänkande och berätta för oss vad kulturdepartementet konkret gör åt följande: ”Den roll organisationstidskrifter och kulturtidskrifter spelar i samhället har försummats såväl inom forskningen som i mediepolitiken”. Trots att det inte är några stora ekonomiska ansträngningar som hade behövts för att förbättra för kulturtidskrifterna och dess medarbetare, är det förvånansvärt få förbättringsåtgärder för kulturtidskrifterna. Som det ser ut nu fortsätter snarare kulturtidskriftsstödet att minska i realvärde och regeringen blundar för kulturtidskrifternas problem. Det måste vara slut med det! Marita Ulvskog, gör någonting nu!

Dan Abelin
Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter

Publicerad: 2001-09-27