känguru 38/39

Efter att ha skjutit sig i fingret för hennes skull hängde Edvard Munch i en rad målningar ut sin flickvän Tulla Larsen som sin mördare. ”Det avgörande tycks ha varit att det rörde sig om en kvinna som mördat en man – en omskrivning av hur Munch uppfattar kvinnans makt över mannen”, berättar Moderna Museet i katalogen till utställningen med självporträtt nyligen.

Det är ju en tolkning. Men när jag såg dessa tavlor kändes det snarare som konstnärens makt över sitt minne: kommer någon, någonsin att minnas Tulla Larsen som något annat än hon den där som sånär tog död på Munch? Hade någon kommit ihåg henne annars?

Detta dubbelnummer av känguru har temat makt. Det är inte lätt att förstå sig på, det där med makt. I alla fall för den med sig motstånd. Eller är det tvärtom? Mannen med pannan, ja ni vet han med förnamn på M och efternamn på F, ändrade sig mot slutet – kanske blev han mer hoppfull.

Hur som helst. Till innehållet. Till att börja med presenterar Katarina Wikström och Maria Chowdhury två vitt skilda sätt att hantera makten. Å ena sidan, genom att undfly den via hypergulliga fantasier (se smakprovet här); å den andra, genom att slå tillbaka i en feministisk Fight club.

Anna Langseth jagar i stället på det politisk-ekonomiska planet den undflyende makten. Var finns den? Är motstånd ens möjligt?

Därefter numrets första intervju: Anders Eed-Jonsson snackar med tv-Thabo, en makt-havare på flera plan. Efter en promenad söder om Söder i sällskap av Olle Brynja och några gatflickor från 1800-talet, är det dags för den andra intervjun: Eva-Lotta Byström har frågat ut Tiina Rosenberg om ett aktuellt nätverk, reaktioner på detta, och strävan efter makt.

Om vad strävan efter makt gör med Boris Godunov i Pusjkins drama berättar Alan Asaid. Leszek Bonikowski har tagit en titt på Faust, som i stället strävade efter kunskap. Vilket inte ledde till makt, däremot till att makten dömde honom för evigt. Några som däremot har en sjujävla makt är killinggänget. Det tycker inte Eva-Lotta Byström om.

Någonstans i detta dubbelnummer finns också kängurupungen och svaret på en vanlig fråga: ”Hur var det i Sverige på 1990-talet?”

Känguru fyller nämligen tio år nu i maj. Det firade vi främst genom en en stor releasefest med en paneldiskussion om makt i tidskriftsvärlden (se referat här).

Dessutom passar vi på att återpublicera några klassiker vi hittade i arkivet. Både tidlösa kommentarer och samtidsskildringar. Världen av idag är nämligen inte som den var för tio år sedan, har redaktionen märkt. I ett annorlunda medieklimat var det lättare för känguru att göra sig hörd. Det har säkert något med makt att göra. Som allt annat.

Robert Andersson, redaktör.