Bilden av Barnet

Ur Opsis Kalopsis nr 1/05


Varje tid skapar den barndom vi vill ha, säger barnkulturforskaren Anne Banér.
Barndomen och barnens villkor är en indikator hur det står till med oss.
Dessutom går allting igen. Till och med det vi trodde var en totalt föråldrad syn på barnet, som en förkrympt vuxen, har en viss motsvarighet idag.

Jag är jätteglad åt att slippa vara barn idag, medger Anne Banér.

Konstaterandet kan verka paradoxalt för att komma från någon som ägnat så mycket tid åt att sätta sig in i barns liv och villkor. Men Anne Banér, med arbetsadress Centrum för barnkulturforskning, har oemotsägligt ett stort jämförelsematerial att dra slutsatser från när hon konstaterar att dagens barn, trots hög levnadsstandard, faktiskt inte har det så lätt.

Få har med samma konsekvens som Anne Banér velat kartlägga framför allt de svenska barnens villkor genom tiderna. Hur har de haft det? Och hur förhåller sig deras villkor i relation till det övriga Europas barnhistoria? De fakta Anne Banér vaskat fram och samlat, återger ingen vacker barndomsidyll. Det är långt mellan de förtjusande bokmärksbarnen med rosor i korgen, till den historiska verklighetens barnhusbarn och industriarbetande ungar. Men även om det generellt alltid har varit tufft att växa upp, har det funnits perioder då barnet på många sätt haft en bättre position.

Det behöver till exempel inte ha varit fel att växa upp i en välbeställd hantverkarefamilj under 1800-talets senare del. Och om Anne Banér själv skulle få välja tid och plats för en uppväxt, ligger 1930-, 40- eller 50-talet på ett sörmländskt gods bra till. ”Det var nog ofta som ett litet eget och välfungerande samhälle med närhet både mellan människor och djur”. Överhuvudtaget var tiden för folkhemmets framväxt en relativt positiv tid för barnen – det var ju barnen som var framtidshoppet.

– Alva Myrdals arbete för att underlätta och förbättra för barnfamiljer var epokgörande och det är ofattbart att hennes idé om kollektivhus med matsal och gemensam barnomsorg i huset inte har förvaltats. En sån modell måste väl vara helt genial i vår sönderstressade tid! utbrister Anne Banér.

Barnens årtionden

Men allra bäst hade kanske ändå de barn som var små under 60- och 70-talen, de som nu är i 30-årsåldern och brukar stoltsera med att dramatikern och skådespelaren Staffan Westerberg ”förstört” deras barndom. Anne Banér:

– Det var en tid då man satte barnet i centrum.

Så sant. Barnet deltog i föräldrarnas liv på ett helt nytt sätt, barnkulturen expanderade från andäktig julteater till Vilse i pannkakan. Plötsligt dök det upp interaktiv teater och ensembler som klev ut från de stora institutionsteatrarna, åkte ut till förorter och småstäder för att söka upp barnen i deras egen vardag. Städernas symfoniorkestrar bjöd in dagisgrupper och började spela Här dansar herr Gurka och dirigera med purjolökar. På konstmuseerna fick barnen plötsligt måla och skulptera själva. På dagis fanns det gott om personal och barnens kläder blev ändamålsenliga och bekväma. 70-talet var de mjuka velourfamiljernas årtionde. Arbetsmarknaden var ljus och många vågade börja ställa krav på att kunna förena arbetsliv och föräldraskap.

Anne Banérs forskning kring barn och barndomsvillkor ger perspektiv. Bilden av barnet ger också en föreställning om det aktuella samhällsklimatet och det är långt ifrån bara i direkta ”barnsammanhang” fakta kan inhämtas. För den som är intresserad av att få en samlad uppfattning, gäller det att känna av en tids samlade bild av barnet, det vill säga granska bilder av barn varhelst de förekommer och hur de i respektive sammanhang framställs.

Just nu, våren 2005, studerar Anne Banér barnbilderna i det tidiga 1900-talets skämtpress.

– Det är faktiskt förbluffande hur många barn som finns avbildade i tidningar som till exempel Karbasen, Söndagsnisse, Naggen och Strix, det hade jag alls inte väntat mig, kommenterar Anne Banér sin aktuella forskning. Men kring slutsatserna är hon ännu förtegen. Tids nog kommer resultaten att publiceras i en avhandling, så Anne Banér vill inte gå händelserna i förväg.

Längst ner på statusskalan

Då talar hon hellre om barndomens villkor och om sin tidigare bok Bilden av barnet (Berghs) som utkom 1994. Bilden av barnet är en bitvis skrämmande genomgång av barnens villkor genom århundradena. ”Den som ser ett barn ser ingenting” är ett citat med okänt ursprung som dock väl beskriver den, under så långa perioder, förhärskande inställningen till barn. Barn har, med korta undantag, under alla tider varit de som stått längst ner på statusskalan. Så är det nu också. Som Anne Banér säger:

– Det är inte inne med barn!

Naturligtvis är det med den vissheten hon uttrycker sin egen lättnad över att själv redan, med god marginal, ha passerat barndomen. Den som blickar bakåt i barnens historia kan konstatera att det som bådade så gott och, med Ellen Key i spetsen, skulle bli ett nytt och bättre liv för åtminstone Nordens barn, har drabbats av en rejäl backlash. Dagens föräldrar är superstressade och mycket i moderna barns uppväxt handlar om kompensation. Vuxenvärlden har varken tid eller ork och, för att döva vårt dåliga samvete, försöker vi köpa oss fria. Dataspel, märkeskläder, resor, mobiler och annat som man ”måste ha” är mer möjligt att erövra än föräldrars odelade uppmärksamhet.

Precis som under många tidigare perioder kan barnet också användas som statusobjekt. Välklädda barn blir dekorationer i familjen. Att utrusta sitt barn med det senaste innebär status idag liksom det gjorde på 1600-talet. Fast nu talar vi förstås om de burgna i samhället. Varken idag eller tidigare har familjer med små inkomster kunnat delta i statusracet. Fast problemet med stress är lika för så gott som alla även om innebörden i själva begreppet varierar mellan grupperna. Barn som växer upp i ekonomisk knapphet utsätts för stressen av att ha arbetslösa eller, åt andra hållet, extra- och dubbelarbetande föräldrar med väldigt lite tid för barnen. I låginkomstfamiljer har man problem att få tillvaron att gå ihop och det innebär också en stress att tvings avstå från vad många familjer tycker är självklarheter.

Barn från välsituerade familjer, stressas också de av föräldrarnas bristande tid. Men här är det mors och fars karriärer, förtroendeuppdrag och hobbies som slukar timmar. Barnen själva haussas dessutom ofta fram som påläggskalvar både vad det gäller utbildning och fritidsysselsättningar. Många av dagens barn har ingen aning om vad fri lek är. Istället susar de fram längst en av intellektuella och fysiska aktiviteter snitslad bana. Den lyhörde kan möjligen känna igen tongångarna från den tid då man såg barnet, inte som ett barn med rätt till en barndom, utan som en liten men ofullgången vuxen.

Villkoren för somliga av 2000-talets unga kan i vissa avseenden kanske jämföras med hur barnen ur de högre stånden och inom adeln hade det under 1700-talet. Ta en unge som går i skolan, läser extra utanför skoltiden i matte, språk och datakunskap, spelar fotboll, piano och tränar karate, går caddie på golfbanan med pappa och åker på aktiespararkollo och språkresa under lovet. Visst är det skillnad mellan nutid och 1700-tal, men håll med om att lille prins Gustav III:s späckade schema mellan 09.00–21.00, på något sätt förefaller bekant. Hans dag innefattade bland annat språkstudier med konversation, konststudier, välskrivning, geografi, historia, krigsövningar och ”något röra på sig”, kortspel och godnattsagor med sedelärande innehåll. Och precis som nutida unga fick Gustav III åka på språkresa. Frankrike förstås!

– Allting går igen, säger Anne Banér. Det händer inte sällan att dagens barn kläs upp som om de vore miniatyrvuxna. Ta en titt i vilken modekatalog som helst så framstår barnen ofta som små damer och herrar. Det är klart att om man klär på en liten kille kostym med väst och slips och pressveck, ja då får det konsekvenser för hans möjligheter att leka och röra sig. Jag känner igen företeelsen från 1500-talet då redan mycket små barn pressades in i vuxenuniformer. Den framstående och ganska radikala 1500-talshumanisten Erasmus av Rotterdam, var då en av dem som protesterade mot sättet att hålla barn tillbaka genom klädedräkten.

Pojkar i kjol

Något annat som väcker nutidsmänniskans nyfikna förvåning är sättet att under långa tider feminisera barnet genom att, såväl pojkar som flickor, som små kläddes i spetsar, volanger och klänningar. Först i femårsåldern, eller ibland till och med senare, tilläts pojkarna att bära byxor och strama upp korkskruvslockarna till en hårpiska eller page. Att klä pojkarna, det kön som ansågs vara skapelsens krona, i kjol kan synas märkligt utifrån rådande värderingar. Men som Anne Banér berättar:

– Förmodligen var det ett sätt att ”klä ner” pojken och därigenom försöka lura döden. Under den här tiden var barnadödligheten stor men det var ännu fler pojkar än flickor som dog i späd ålder. Genom att låta pojkarna gå i kjol hoppades man dra liemannen vid näsan.

Sättet att klä småpojkar i spetsar och klänning har hängt med nästan ända in i vår tid. Som liten var jag stum av beundran inför ett gammalt gulnat foto av en, enligt min uppfattning, underskön liten flicka med mörk blank lugg, böljande lockar, sidenrosett och bred spetskrage. När jag så småningom fick veta att min drömprinsessa alls inte var någon flicka utan min mammas morbror vid namn Bob, försvann något av fascinationen.

Men barns klädedräkter mår gott av innovationer. Kanske skulle vår tids ideal behöva konfronteras med en ny Erasmus. Fast varken när det gäller kläder eller andra villkor har historiens barn haft något att säga till om.

Anne Banér:

– Barndomens historia är grym, uttrycket ”den som ser ett barn ser ingenting” säger precis vad det handlade om eftersom barn helt saknade rättigheter. 1902 kom en första lagstiftning som tillvaratog barnens rätt och då gällde det fosterbarn. Egentligen är det först när Barnkonventionen kom 1989 som vi fick en helhetssyn på barnets rättigheter. Det är därför Barnkonventionen är så oerhört betydelsefull att efterleva och informera om.

Anne Banér är noga med att poängtera att vi idag visserligen har en hälsovård, utbildning, bostadsstandard och kunskapsnivå som vida överstiger vad forna tiders människor ens kunde drömma om. Ändå var barnalivet för sisådär 150–200 år sedan ändå inte enbart negativt.

– Vi talar ofta om gamla tiders kärlekslöshet, om olyckliga ensamma mödrar som tvingades lämna bort sina barn till barnhem eller ”änglamakerskor” vilka, mot en viss ersättning, tog emot så kallade oäktingar för att sen ofta vansköta och svälta dem till döds. Det var fruktansvärda förhållanden och öden, men vi får inte glömma att det här med kärlek och närhet mellan föräldrar och barn inte är något modernt påfund. Alla familjer hade det inte svårt och även mödrar som tvingades avstå från sina barn gjorde det sällan frivilligt.

Om detta vittnar också bevarade brev skrivna av förtvivlade kvinnor och adresserade till övergivna barnhemsbarn.

– Att människor till vardags inte visade så mycket ömhet och värme berodde dessutom säkert på att deras omständigheter var så tunga. Man orkade helt enkelt inte med annat än att hjälpligt hålla sig uppe. För det är klart att det också fanns ömhet och omtanke, annars skulle ju inte människan ha kunnat överleva. Och även om det var glest mellan smekningarna så fanns ändå alltid en fysisk närhet och beröring. Man levde ofta oerhört trångt och dessutom var det så kallt att familjemedlemmarna behövde sova tätt tillsammans för att ge varann värme.

Något annat som fattas i dagens samhälle är känslan av att behövas. Förr behövdes barnens arbete i alltför hög utsträckning, fattiga barn slet ut sig och hindrades i sin skolgång. Men det mesta arbete var fysiskt, man kunde få växa i att lära sig behärska något och vara en oundgänglig del i något större. På det viset, och i det avseendet, kanske livet trots allt var roligare att leva då.

Den som blivit nyfiken på boken Bilden av barnet ska leta efter den i fyndlådorna efter vinterns bokrea.

Pia Huss

Publicerad: 2005-05-10

Köp Opsis Barnkultur
Läs mer om Opsis Barnkultur i katalogen
Fler artiklar knutna till Opsis Barnkultur
Fler tidskrifter i kategori OM BARN & UNGDOM