Tystnad är inget samtycke

Ur afghanistan.nu nr 1/05

USA fick aldrig FN:s godkännande för att militärt anfalla Afghanistan och ockupationen strider mot folkrätten. Det säger professor Norman Peach i ett utlåtande till den tyska förbundsdagen.

När den tyska förbundsdagen i november 2001 skulle ta ställning till regeringens förslag att skicka trupper till Afghanistan gjorde folkrättsexperten Prof. Dr. Norman Peach ett sakkunnigutlåtande.

Han är professor vid Högskolan för ekonomi och politik i Hamburg.

Peachs argumentation mynnar ut i att USA:s och dess allierades krigföring i Afghanistan strider mot folkrätten.

Förbundsregeringen stöder sig i sitt förslag om insättande av väpnade stridskrafter på såväl självförsvarsrätten enligt artikel 51 i FN-stadgan som på säkerhetsrådets bemyndigande, som den anser framgå i de båda resolutionerna. Vidare åberopar den sig på biståndsplikten i artikel 5 i NATO-fördraget.

Då självförsvarsrätten gäller oavhängigt av en eventuell fullmakt av säkerhetsrådet, ska båda prövas rättsligt oberoende av varandra. Artikel 5 i NATO-fördraget bygger däremot på självförsvarsrätten , dvs det s.k. alliansfallet kan bara fastställas i ramen av artikel 51 i FN-stadgan.

1. Resolution 1368 (2001) av Säkerhetsrådet den 12 september.

USA bemödade sig först om en fullmakt för ett militärt ingripande mot bin Laden och talibanerna genom Säkerhetsrådet.

Redan en dag efter terrorangreppet antog säkerhetsrådet sin resolution 1368 där det fördömde "de fruktansvärda angreppen på strängaste sätt" och betraktade anslaget "som och den internationella säkerheten". Detta är den vanliga formeln enligt artikel 39 i FN-stadgan med vilken säkerhetsrådet öppnar för ytterligare steg mot politiska, ekonomiska och militära sanktioner enligt artikel 41 och 42.

Sådana åtgärder tillgriper emellertid inte rådet, det åberopar inte kapitel VII i FN-stadgan, utan uppmanar bara "alla stater enträget till samarbete för att förövarna, organisationerna och understödjarna av dessa terroristiska anslag ska ställas inför rätta" och betonar "att de som har hjälpt förövarna, understött dem eller gett dem gömställe, kommer att ställas till svars." Vidare uppmanas staterna att genom "tätare samarbete och fullständigt genomförande av Antiterrorkonventionen och säkerhetsrådets resolutioner, framför allt resolutionen 1269 från 19 oktober 1999 om att hindra och slå ner terroranslag."

Slutligen förklarar rådet sig berett "att vidta alla nödvändiga steg, för att reagera på terroranslagen och att i överensstämmelse med ansvaret enligt FN-stadgan bekämpa alla former av terrorism." Rådet "beslöt också att befatta sig ytterligare med ärendet."

Ordalydelsen i denna resolution visar entydigt, att USA inte kunde uppnå sitt mål att få en fullmakt för militära reaktioner på terroranslagen.

Förbundsregeringens uppfattning i punkt 1 av propositionen att "enligt resolution 1368 vidta alla nödvändiga steg", alltså även militära, är felaktig. Säkerhetsrådet har förklarat sig berett "att företa alla nödvändiga steg för att reagera på terroranslagen".

Det har därmed förbehållit sig valet av de åtgärder som krävs och gör anspråk på sin ensamrätt till åtgärder enligt artikel 41 och 42 i FN-stadgan. Det har inte givit staterna någon fullmakt in blanco.

2. Resolution 1373 (2001) den 28 september.

Kort därefter försökte USA på nytt få en fullmakt av säkerhetsrådet. Den antagna resolutionen den 28 september innehåller lika lite av den önskade fullmakten. Rådet bekräftar ännu en gång den föregående resolutionen och grundar sig i sina vidare krav på staterna nu uttryckligen på kapitel VII i FN-stadgan, som möjliggör bindande sanktioner och åtgärder. Som sådana begärs i en första punkt av staterna att avstå ifrån, förhindra och bestraffa allt som har med finansiering av terrorhandlingar att göra. I en andra punkt begärs det samma beträffande varje annat stöd till terroraktiviteter. Särskilt fordras straffrättsliga åtgärder, rättsliga undersökningar och dömande av terrorister, samarbete vid skaffandet av bevis, effektiva gränskontroller och sträng vaksamhet vid utdelandet och förfalskandet av pass. Det krävs vidare att samarbetet med ömsesidig information i alla frågor som gäller terrorism ska förstärkas och utvidgas. Speciellt ska staterna se till att flyktingstatus inte missbrukas av terrorister, men att hänsyn därvid tas till de erkända mänskliga rättigheterna.

Slutligen inrättar säkerhetsrådet en speciell kommitté, bestående av samtliga medlemmar i rådet, som ska kontrollera genomförandet av resolutionen och begär att alla stater inom 90 dagar ska rapportera till kommittén om sina åtgärder. Rådet slutar med en försäkran att det ska vidta alla nödvändiga steg för att garantera genomförandet av åtgärderna och "befatta sig ytterligare med saken."

Av ordalydelsen framgår otvivelaktigt att säkerhetsrådet vill bekämpa terrorismen med andra medel än militära och att det inte ger någon enskild stat fullmakt till någon militär åtgärd.

Ett så tungt vägande beslut som ett bemyndigande av ett militärt angrepp behöver en tydligare och otvetydig förklaring. Båda resolutionerna är istället otvetydigt inte att uppfatta som en sådan fullmakt.

3. Pressmeddelande från säkerhetsrådets ordförande den 8 oktober 2001.

Förbundsregeringen stödjer sig också på pressmeddelandet av ordföranden i Säkerhetsrådet, Richard Ryan (Irland), som vid underrättelsen från USA och Storbritannien om att de börjat bombningarna den 4 oktober skulle ha tagit ställning. Detta är i offentligheten upprepade gånger värderat som ett tecken på samtycke och ett bemyndigande i efterhand. Det är fel, ordalydelsen i uttalandet ger inte rum för en sådan tolkning.

Deklarationen ger först och främst upplysning om att Säkerhetsrådet på begäran av USA och Storbritannien sammanträtt i närvaro av generalsekreteraren för att underrättas om de verkställda åtgärderna.

Rådet hade tagit del av de brev som USA och Storbritannien sänt till rådet och i vilka de åberopade sig på sin individuella och kollektiva självförsvarsrätt. Detta upprepade de vid sammanträdet och underströk att de skulle göra allt för att skydda civila vid sina angrepp. Ordagrant heter det sedan: "The members of the Council were appreciative of the presentation made by the United States and the United Kingdom."

"Appreciation" betyder inget erkännande av kriget, utan att rådet godtagit och utan förpliktelser mottagit för kännedom den framställning, som varje stat som stöder sig på artikel 51 är skyldig att göra.

Det blir särskilt tydligt i den franska versionen av pressmeddelandet: "Les membres du Conseil se sont félicités de l´exposé fait par les Etats Unies et le Royaume Uni."

Den i diplomatiskt umgänge vanliga floskeln "lyckönskar sig" hänför sig bara till avgivandet av rapporten (exposé), inte på budskapets innehåll. Åberopar en stat sig på artikel 51, så är det enligt FN-stadgan inte säkerhetsrådets sak att ta ställning till det och döma över det berättigade i självförsvaret. Ty självförsvarsrätten beror inte på något beslut av säkerhetsrådet. Det har tydligt varken uttryckligen samtyckt till krigshändelserna, eller fördömt bombningarna, vilket knappast politiskt var möjligt. Det har av brist på andra alternativ böjt sig för tingens gång och valt ett möjligen oförargligt meddelande, som lämnar alla tolkningar öppna.

Hur vagt och tvetydigt deklarationen än kan läsas av den som vill ha ett accepterande av det angrepp som börjat, kan den i alla fall inte ge fullmakt för vidare och framtida krigföring. För det behövs formellt mer än bara ett pressmeddelande, det måste vara ett beslut. Och tystnad är inget samtycke.

Slutsats: Varken resolutionerna eller pressmeddelandet lämnar någon som helst stöd för en fullmakt för en militär insats mot bin Laden eller talibanerna i Afghanistan.

4. Rätten till individuellt och kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.

Detta andra undantag från tvingande våldsförbud åberopades av USA, när det stod klart att det inte skulle få någon fullmakt för krig av säkerhetsrådet. Denna rätt kan tas i anspråk som individuell försvarsrätt av den stat som blivit omedelbart angripen (USA) och som kollektiv rätt av de stater (Storbritannien, NATO-stater) som kommer den angripne till hjälp.

I artikel 51 i FN-stadgan anges noggranna förutsättningar för denna rätt i syfte att undvika missbruk. Det måste handla om ett väpnat angrepp på en stat, som sker samtidigt, och försvarsåtgärderna får bara försiggå tills säkerhetsrådet självt har påbörjat de nödvändiga åtgärderna.

Klassiskt skulle man inte se förstörelse av bostads- och kontorshus av passagerarflygplan som "väpnat angrepp". Om man emellertid ser mindre till medlet och mer till förstörelseverkan och därför betraktar det som ett angrepp, så förblir det ändå tvivelaktigt om det handlar om angrepp från en stat.

Ett terroranslag av enskilda personer är, även om de bildar ett "nätverk", en förbrytelse som måste lagföras i en domstol.

Så är det förutsett i varje nationell straffrätt liksom i "Överenskommelse om bekämpning av lagstridigt övertagande av luftfartyg" i Haag den 16 december 1970 och "Överenskommelse om bekämpning av lagstridiga handlingar mot civilfartens säkerhet" i Montreal den 23 september 1971.

Som angrepp från en stat skulle attentatet bara kunna värderas om, för det första, det vore klart att bin Laden handlat på uppdrag och, för det andra, om han handlat på uppdrag av talibanerna eller åtminstone med deras goda minne. Utrikesminister Powell måste emellertid i en intervju i "New York Times" medge, att det inte ens fanns indicier för bin Ladens avgörande roll.

Det av honom annonserade "White Paper" som skulle ge bakgrund och bevis för terrornätverket har ännu inte publicerats. Det av den brittiske premiärministern Blair offentliggjorda materialet gör enligt hans egna ord "inte anspråk på att utgöra tillräcklig grund för en rättegång mot Osama bin Laden" (Frankfurter Rundschau den 9 oktober 2001).

Är alltså sambandet mellan de delaktiga i attentatet och bin Laden ytterst tvivelaktigt, så saknas hittills varje stöd för att talibanerna skulle gett bin Laden detta i uppdrag, respektive vetat något om attentatet. Det enda som väl är otvivelaktigt är hans terroristiska förflutna och hans tillflykt i Afghanistan (?).

Här följer fördjupade resonemang av professor Paech om kravet på samtidighet när det gäller självförsvarsrätten som leder fram till slutsatsen:

Att enligt ordalydelse och målsättning i Artikel 51 FN-stadgan hade USA redan i början av oktober 2001 inte längre någon rätt till självförsvar med militära medel.

5. Alliansfallet enligt artikel 5 i NATO-fördraget.

Därmed saknar också förklaringen av det s. k. alliansfallet åberopat av NATO-staterna den 5 oktober 2001 all grund.

Artikel 5 i NATO-fördraget är alltså ingen självständig fullmaktsgrund utan är direkt avhängig av artikel 51 i FN-stadgan och dess förutsättningar. Artikel 52 i FN-stadgan binder regionala organisationer som NATO i deras aktiviteter för säkrande av fred uttryckligen till FN:s mål och bestämmelser.

När NATO-staterna den 5 oktober på begäran av USA beslöt om inalles åtta åtgärder till stöd åt USA, åberopade de sig (felaktigt) på den kollektiva självförsvarsrätten.

6. "Självförsvarsexcess"

USA, Storbritannien och den tyska förbundsregeringen åberopar ändå rätten till självförsvar för den aktuella krigsinsatsen. De tar i anspråk ius ad bellum (rätten att gå i krig) utan att ta hänsyn till alla folkrättsliga betänkligheter.

Om vi trots de många betänkligheterna skulle gå med på att USA och deras förbundna har rätt, så befriar det dem ändå inte från reglerna i folkrätten under krig, det så kallade ius in bello som gäller för varje militär insats, oavsett om den är folkrättsligt legitimerad eller inte. Denna rätt är framför allt sammanfattad i Genèvekonventionen 1949 om offrens skydd i internationella väpnade konflikter. Protokollet konkretiserar den allmänna grundsatsen beträffande proportioner av medel, det strikta förbudet av hot eller angrepp mot civila och civila inrättningar samt förbudet mot urskillningslösa angrepp.

USA har visserligen hittills inte undertecknat tilläggsprotokollet, men följande grundsatser gäller ändå folkrättsligt och binder också USA.

Så lyder artikel 35 i tillägget:

"1. I en väpnad konflikt har de i konflikten deltagande parterna ingen oinskränkt rätt i valet av metoder och medel i krigföringen.

2. Det är förbjudet att använda vapen, projektiler och material såväl som metoder i krigföringen som kommer att orsaka överdrivna skador och onödiga lidanden.

3. Det är förbjudet att använda metoder och medel i krigföringen som är avsedda eller kan väntas bli till omfattande, långvariga och svåra skador på naturmiljön."

Hur verksamt än informationerna om krigföringen censureras och filtreras av den amerikanska regeringen och TV:n, ger fria nyheter och bilder en bekräftelse på att det ägt rum massiva kränkningar av krigsfolkrätten. Flyktingströmmarnas elände och den förutsebara vinterkatastrofen för de flyende människorna är helt utan proportioner till den ursprungliga avsikten att fånga bin Laden.

Även om man utgår från självförsvarsrätten så har kriget under tiden antagit former och omfattning, som inte bara står i strid med första tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna, utan också har överskridit gränserna för försvar så långt att åberopande av artikel 51 är ett missbruk. Av dessa skäl är också rättfärdigandet av insatsen med militära medel inte möjlig enligt artikel 5 i NATO-fördraget.

Förbundsregeringen åberopar sig vidare på artikel 24 avsnitt 2GG i NATO-fördraget som stöd för att Bundeswehrs insats i Afghanistan har författningsrättslig legitimation. Det rör sig om tillvaratagande av "Rätten till individuell och kollektivt självförsvar inom ramen för reglerna för ett system av ömsesidig kollektiv säkerhet i andemeningen i artikel 24 avsnitt 2GG".

Men det finns inget utrymma att använda artikel 24 avsnitt 2GG för den avsedda Afghanistaninsatsen. Bundeswehrs befogenheter att ingripa begränsar sig till försvar av territoriet enligt artikel 87a, 115a GG. Därutöver finns det fler författningsrättsliga betänkligheter mot det planerade beslutet.

Regeringen begär krigsfullmakt för 3 900 soldater i 12 månader i ett insatsområde, omfattande Mellanöstern, Centralasien och Nordöstafrika såväl som angränsande havsområden.

Denna fullmakt överger helt och hållet de hittills av regeringen accepterade försvarsramarna och klargör att det inte alls längre handlar om självförsvar, utan om ett geostrategiskt ordningskoncept. En tolvmånaders insats tvingar säkerhetsrådet till en vanmäktig åskådarroll, som vi redan upplevt i kriget mot Jugoslavien. Den tillåter förbundsregeringen godtyckliga insatser i triangeln Tunisien-Turkiet-Indien.

Denna territoriella utvidgning går långt utöver det s k alliansområdet för NATO och har inte längre något att göra med artikel 6 i NATO-fördraget, där det anges inom vilket område ett angrepp ska ske för att utlösa alliansförpliktelserna enligt artikel 5. Den begärda fullmakten är alldeles för obestämd, en in blanco-check för okontrollerbara krigsmål och insatsoperationer.

Av alla dessa folkrättsliga och författningsrättsliga grunder måste förbundsregeringens proposition avvisas.

Hela texten finns tillgänglig här.

Sixten Andréasson, översättning och bearbetning

Publicerad: 2005-03-22

Köp afghanistan.nu
Läs mer om afghanistan.nu i katalogen
Fler artiklar knutna till afghanistan.nu
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT