FRONESIS nr 6-7

Kapitalismen som det naturgivna?

Av Emma Lennartsson och Magnus Wennerhag

Den framstår nu allt mer som en historisk parentes, perioden mellan de symboliskt laddade datumen 7 november 1917 och 9 november 1989. En period framställd som en ständig kamp mellan två oförenliga men parallellt existerande ekonomiska system: kapitalism mot realsocialism. Men bortsett från den geopolitiska retoriken var de väl egentligen aldrig varandras absoluta motsatser. Realsocialismen avskaffade knappast lönearbetet, klassklyftorna eller de materiella orättvisorna, såsom de revolutionära parollerna hade lovat. Kapitalismen var inte heller vidare renlärig, gentemot sina ideal om den fria marknaden. Under dessa år blev staten en nödvändig aktör för att hålla systemet igång. Reformpolitik och välfärdsinsatser blev möjliga trots kapitalismen.

Om realsocialismens och Sovjetkommunismens fall var en seger för demokratin, var det det mångdubbelt för kapitalismen. För i de forna kommandoekonomier där de demokratiska principerna inte fått något större genomslag har i alla fall kapitalismen lyckats slå rot. I många fall har de gamla härskande klasserna (från kommunismen) lyckats överleva, och endast bytt ut de principer de säger sig tjäna. Och den välfärdskapitalism där alla skulle få möjlighet att konsumera mer av allt, med oändliga valmöjligheter, som var det som föreföll så lockande med det ekonomiska systemet i väst, har knappast förverkligats.

Kapitalismen har idag blivit ”the only game in town”, grundförutsättningen för allt ekonomiskt och politiskt handlande. Det är inte bara i de forna kommandoekonomierna som kapitalismen blivit alltings mål och måttstock. Även i välfärdskapitalismens förlovade länder - där demokratiskt valda politiker, men även den organiserade arbetskraften genom fackföreningarna, tilläts att undandra sfärer av samhället från marknadens logik - har en hård strid stått de senaste decennierna. En strid om makten över så gott som alla de sfärer som tidigare styrts av andra principer än den ”rena” kapitalismens. Offentlig sektor, arbetsmarknad, bostäder, kommunikationer, med mera, med mera - indragna i en ojämn kamp mellan arbete och kapital, och mellan politik och marknad. En kamp där arbete och politik knappast blivit vinnare. Och dessa maktförskjutningar sker inte endast på det norra halvklotet, utan är världsomspännande. Även jordens ”perifera” delar, eller det som tidigare sågs som ”tredje världen”, har nu slutligt dragits in i den globala kapitalistiska ackumulationsprocessen, efter att under det kalla kriget vacklat mellan de två konkurrerande systemen.

Kapitalismens seger är tydlig även på det politiska fältet. Den demokratiskt-folkliga fantasi som en gång tog sig gestalt i kommunismens spöke, och fick den att inta maktens boningar för att skapa en folkets republik för folkets behov, blev samma kommunisms bane. Sovjetkommunismen bröt knappast med den auktoritära politiska tradition den hade satt sig att välta över ända. Istället är det liberaldemokratin - välfärdskapitalismens ledsagare - som med kommunismens fall har blivit den politiska grunden för så gott som alla partier och rörelser. Men den demokratiskt-folkliga fantasi som den söker att rymma inom sig är samtidigt en fantasi som hyser krafter större än liberaldemokratin själv. Där finns fortfarande drömmar om en annan samhällelig ordning, vänd över ända, mer egalitär och frihetlig, och drömmar om gemenskap, ett demos som inte splittrats av kapitalismens fragmenterande krafter. På den etablerade höger-vänsterskalan har dessa bortträngda drömmar emellertid lite att hämta. Revolutionerna hör till en svunnen era. Politik av idag sammanfattas bäst av det svåröversatta engelska ordet management - förvaltning, ledning, administration, manövrerande. Det handlar nu om att så gott som möjligt förvalta ekonomin inom dess nuvarande gränser, och inte låta politiken ifrågasätta dessa gränser eller överskrida dem.

Den stora politiska frågan inom den liberaldemokratiska diskursen under 1900-talet har varit just var politikens gränser skall sättas. En kamp mellan det privata näringslivets politiska representanter, som nästan alltid motsatt sig att ekonomin har politiserats, och en arbetarrörelse som genom statsintervention, utvecklande av offentliga välfärdstjänster och fackliga strategier försökt att politisera allt fler samhälleliga områden. Men det vi under senare år har fått bevittna är att det politiska rört sig bort från det ekonomiska. På ett liknande sätt som när ”politisk ekonomi” blev ”nationalekonomi” och den ekonomiska vetenskapen avpolitiserades har politiken idag avekonomiserats, i så motto att de stora stridsfrågorna inte längre tillåts handla om denna ekonomis - det vill säga kapitalismens - grundförutsättningar. Än mindre framstår politiken som ett möjligt centrum för en total samhällsomvandling.


Denna politikens avekonomisering märks exempelvis idag i en obehaglig tendens till utdefiniering av de politiska åsikter som ifrågasätter ekonomins gränser. Det kan röra sig om ett svenskt Attac under bildande, med den politiskt modesta målsättningen att införa en försvinnande liten skatt på globala penningtransaktioner (ej heller här något större hot mot kapitalismen i sig), som under sensommaren förra året blev hårt kritiserat på de liberala ledar- och debattsidorna. Organisationen anklagades för att politiskt ligga ”vanskligt nära Le Pen och andra nynationalistiska missnöjesrörelser”(Expressen 17/7 2000). kd-ledaren Alf Svensson gick med ett antal borgerliga politiker och debattörer ut och menade att Attac och närstående rörelser befolkas av ”allehanda domedagsprofeter, opportunister, missnöjesprofitörer och politiska huliganer” och jämförde dess franske initiativtagare (tillika redaktören för Le Monde Diplomatique) Ignacio Ramonet med Jörg Haider, Carl I Hagen och Jean Marie Le Pen.(DN 26/9 2000)

Ett liknande och kanske mer hårresande exempel är mediarapporteringen från miljöpartiets kongress tidigare i år. Kongressen beslutade, i samband med en diskussion om partiets idéprogram, att anta en skrivning där det krävdes att ”inkomster som grundar sig på ägandet av pengar, aktier, obligationer och så vidare inte bör förekomma i vårt framtida gröna samhälle”. Alltså en långsiktig målsättning bortom kapitalismen, som i sin principiella form inte ligger långt från socialdemokratins programmatiska krav på att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer” eller vänsterpartiets krav på ”kapitalismens avskaffande, jämlik fördelning av samhällets resurser samt demokratisk kontroll av ekonomin och makt över produktionsmedlen”. Oavsett detta blev medias reaktion snabb och fördömande. Moderatledaren Bo Lundgren gavs utrymme för att kräva att regeringen skulle avbryta sitt samarbete med miljöpartiet på grund av deras åsikter. I ett TT-telegram kallades motionären ”en av partiets välkända fundamentalister” och Aktuellts reporter menade att beslutet skulle ”äventyra miljöpartiets trovärdighet”. Upprörda röster skrek ut att beslutet skulle innebära att aktiesparandet, denna nya folkrörelse, skulle förbjudas om miljöpartiet fick makten. Mediastormen ledde till att frågan under samma dag togs upp för förnyad behandling och istället avslogs. Har vi nu, bara ett fåtal år efter realsocialismens kollaps, nått ett tillstånd då kapitalismen ses som den oifrågasättbara grunden, som det evigt naturliga tillståndet som knappt kan modifieras och än mindre upphävas?

Denna syn på kapitalismen som det naturliga tillståndet finns inte endast som en underström i den kritik som riktas mot dem som ifrågasätter dess grundvalar. Framställandet av kapitalismen som något som sammanfaller med människans essens sker utan krusiduller, när näringslivet och dess ideologiproducenter skall motivera sin tilltro till systemet. Som när Johan Norberg, en av Timbros flitigare skribenter, i en nyligen utkommen bok (”Till världskapitalismens försvar”, 2001), ger sig till att sjunga kapitalismens lov: ”Att tro på kapitalismen är inte att tro på tillväxt, ekonomi eller effektivitet. Det är bara resultat - om än eftersträvansvärda. Att tro på kapitalismen är i grunden att tro på människan.” Eller när Svenskt näringsliv, som SAF och Industriförbundet efter sin sammanslagning kallar sig, i en annons rättfärdigar sin mission: ”Vi måste ta till vara på den skaparkraft som vi alla föds med. På den kraft som en gång gjorde att vi började upptäcka vår omvärld. På den kraft som idag skapar nya företag, jobb och pengar till skola, sjukvård och åldringsvård.” Kapitalismen görs till något större än krassa vinstkalkyler, tillväxt och effektivitet, ja dess evangelium om ett frikonkurrensens samhälle blir till ett humanismens credo, en tro på själva människan. Och det är inte endast så att kapitalismen får människan att upptäcka nya kontinenter, eller är grunden till allas vår gemensamma välfärd, utan den tar även bäst tillvara på människans medfödda skaparkraft. Att människor överhuvudtaget kunnat ha något att leva för eller tro på innan kapitalismen, eller i andra ekonomiska system, blir med ett sådant resonemang en gåta. Naturligtvis har vi här att göra med ett glättigt pr-språk, men tankelinjen om kapitalismen som det naturliga, som det som ligger i människans natur, är ändå tydlig. Och genomtänkt. För vem kan ifrågasätta naturens lagar? Frågan om tyngdlagen fungerar, eller huruvida man behöver mat för att överleva, är inte föremål för politiska diskussioner. På samma sätt görs frågan om kapitalismen icke-politisk, och hänvisas till grundantagandenas domän. Denna tankelinje skyler även det faktum att kapitalismens stärkta makt i våra dagar ingalunda är ett återvändande till naturen, bort från nationalstatens barriärer och krångliga regler. Det som framställs som återupprättandet av ett avreglerat urtillstånd är i själva verket en omreglering, där de gamla ekonomiska spelreglerna och maktstrukturerna ersätts av nya regelverk - med namn som IMF, MAI och TRIPs. Strukturer, institutioner och normer som knappast placerar människan i ett tillstånd av absolut frihet och oberoende, utan tvingar henne att lämna de livsmönster hon tidigare levt i.


Det är för att granska det som med mäktiga medel försöks göras till något oifrågasättbart och oundvikligt, och näst intill hävdas ligga i människans natur, samtidigt som kritiken mot dess omänskliga effekter marginaliseras eller hävdas vara felaktig, som nr 6-7 av Fronesis ger sig i kast med ett så pass brett tema som ”Kapitalism”.Vad karaktäriserar kapitalismen av idag? Har dess funktionssätt i någon grundläggande bemärkelse förändrats? Är kritik mot kapitalismen eller krav på dess avskaffande längre möjliga utgångspolitiker för en vänsterpolitik? Och vilken är den politiska berättelse som samtidigt kan fånga en bild av kapitalismen som den idag gestaltar sig och erbjuda ett radikalt förhållningssätt till det rådande systemet?

När det gäller mer övergripande försök att förstå vart vår värld är på väg har vi under de senaste åren erbjudits en rad berättelser, ofta sådana som försöker att ge en förklaring till det som kallats globalisering. Det har varit berättelser av liberalt och konservativt snitt - såsom Francis Fukuyamas proklamerande om historiens slut och liberalismens betvingande av det kommunistiska spöket och Samuel P Huntingtons utmålande av nya spöken som hotar västerlandet - såväl som framställningar som gjort anspråk på att vara mer vänsterorienterade - såsom Hans-Peter Martin och Harald Schumans beskrivning av globaliseringen som en process som totalt omvälver politikens förutsättningar och Manuel Castells försök att se senare års samhällsutveckling som ett uttryck för uppkomsten av en informationell nätverkslogik. Att det finns en längtan efter sådana berättelser, för att göra den tid vi lever i meningsfull och förståelig, visar om inte annat den uppmärksamhet som Castells fått i den svenska debatten. I nr 6-7 av Fronesis introduceras en annan sådan berättelse, som kommit att figurera i internationella vänsterdiskussioner under det senaste året, men väldigt sparsamt uppmärksammats i Sverige. Det är den italienske filosofen och samhällsteoretikern Antonio Negri som tillsammans med den amerikanske litteraturvetaren Michael Hardt skrivit boken ”Empire”, i vilken de försöker ta ett helhetsgrepp på den globala utvecklingen och foga in den i en berättelse om arbetets kamp mot kapitalet, från modernitetens ursprung till idag och med en möjlig riktning utpekad mot framtiden. Boken har uppmärksammats av framstående teoretiker som Fredric Jameson och Slavoj Zizek som vår tids svar på ”Det kommunistiska manifestet”. Dess analyser har anammats av globaliseringsaktivister som ”De vita overallerna” men även av New Labour-ideologer som Mark Leonard. Kännetecknande för boken är dess vilja att nå bortom en samtida politisk handlingsförlamning inför globaliseringen, för att istället mena att den kapitalistiska utvecklingen av idag ger oss verktyg att utmana systemet i sin helhet. Vi publicerar förutom ett utdrag ur Hardt och Negris Empire även en intervju med Negri, som sociologen Adam Arvidsson nyligen gjort för Fronesis. Arvidsson har även skrivit en introduktion till den teoretiska tradition som ligger bakom Hardt och Negris bok.

Denna text är en förkortad version av redaktörernas inledning till Fronesis nr 6-7.

De texter som finns i nr 6-7 av Fronesis innehåller såväl försök att medelst empiri beskriva kapitalismens transformeringar och kontinuiteter på konkreta samhällsområden, som mer teoretiska ansträngningar att förstå utvecklingen som uttryck för mer grundläggande mekanismer, och ansatser till att sammanbinda det stora med det lilla i en berättelse om vår tid som syftar till politiskt handlande och förändring. I en tid då kapitalismen allt mer framstår som den naturgivna ordningen måste det visas att denna ordning ytterst är en konsekvens av mänskliga handlingar och därmed möjlig att omforma.

Bland de medverkande författarna i Fronesis nr 6-7 återfinns: Lena Andersson, Saskia Sassen,
Tiziana Terranova, François Chesnais, Vandana Shiva, J K Gibson-Graham, Wendy Brown, Tomas Jonsson, m fl.

Läs mer om Fronesis nr 6-7 på

http://www.fronesis.nu

Publicerad: 2001-08-17

Köp Fronesis
Läs mer om Fronesis i katalogen
Fler artiklar knutna till Fronesis
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
Fler tidskrifter i kategori FILOSOFI & PSYKOLOGI