Dags att bekänna färg

Lyrikvännen #1/2005. Red: Jenny Tunedal och Daniel Sjölin

Lyrikvännen, Nordens största specialtidskrift för poesi, är inne på sin femtioandra årgång. Det har alltså hänt en hel del sedan Stig Carlsson startade tidskriften 1954. Då vände man sig främst till de 15 000 medlemmarna i Folket i Bilds lyrikklubb. Anslaget var informativt folkbildande, emellanåt farbroderligt undervisande. Nu är läget – naturligtvis – annorlunda. Lyrikvännen, numera ägd av Ordfront, snurrar vidare i ett föränderligt och svåröverskådligt medieklimat. I dag är kulturtidskrifterna mångdubbelt fler, men få av dem når mer än något tusental läsare.

Antagligen är det med hopp om en växande prenumerantskara som Ordfront nyligen anställde två nya, unga Lyrikvännen-redaktörer: författarna Jenny Tunedal och Daniel Sjölin. Dessa tycks dock tämligen ovilliga att öppet ange tidskriftens färdriktning eller hållning. ”Det är svårt att samtala om poesi”, slog man fast i den första ledaren. Jaha. Redaktörerna tog istället ställning i det tysta genom sitt urval av skribenter. Anna Hallberg, Ida Börjel, Lars Mikael Raattamaa och Marie Silkeberg – idel namn hämtade från OEI, en smal, akademiskt inriktad poesitidskrift. Är det alltså åt det hållet Sjölin och Tunedal strävar? Kanske.

I årets första nummer tilltar förvirringen kring Lyrikvännens inriktning. Ordet ”vittne” är temat. Vittne till vad? Är inte all litteratur i någon mening vittnande? Är det ens möjligt att skriva texter som inte är det?

Nåväl, de två redaktörerna har samlat en brokig samling bidrag kring sitt tema. Ironiskt nog är det texterna med få eller inga lyriska beröringspunkter som är de mest läsvärda. Jag fastnar för Maria Zennströms essä om dokumentär filmkonst och nakenhet, både bildlig och bokstavlig. Zennström berättar stilsäkert om sin tid på Filmhögskolan i Moskva på 80-talet. Perspektivet känns fräscht och originellt.

I övrigt bjuds det på en intressant mailintervju med Katarina Frostenson, brutalt uppiggande vittnespoesi av amerikanskan Juliana Spahr (där funkar temat), metalitterärt malmöitiskt malande av Kristian Lundberg och obscent romantisk poesi av Mara Lee. Och mycket annat.

Helheten är en mängd spretande, lite sammanhangslösa texter. Vissa är välskrivna, andra bara kryptiska. Men det ska ändå sägas att detta nummer är bättre än Sjölins och Tunedals premiärnummer. Likväl undrar man fortfarande: vad vill egentligen Lyrikvännen, anno 2005? Det är dags att bekänna färg.

Petter Bengtsson

Publicerad: 2005-02-18

Köp Lyrikvännen
Läs mer om Lyrikvännen i katalogen
Fler artiklar knutna till Lyrikvännen
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR