Den förfalskade antiken
Ur Medusa nr 1/03
Att det inte bara är forskare och en bildad allmänhet som värdesätter antiken utan också antikvitetshandlare och förfalskare är ett allmänt känt faktum. Roande och tänkvärd är berättelsen om en liga som välvilligt tipsade en amerikansk miljonär om en ”nyupptäckt” etruskisk grav. Vid anblicken av de dammiga föremålen slog spekulanten till och köpte allt på stående fot. Året därpå var graven på nytt övertäckt med jord. Nu var det en tysk industrimagnat som skulle få privilegiet att beskåda ”öppnandet”, och finna kammaren full med ”antika” föremål…
Kopietillverkning med ett mer eller mindre tvivelaktigt uppsåt har en lång historia sedan renässansen och framåt. Särskilt mynt och skulpturer har varit efterfrågade bland furstar och förmögna samlare. Att skilja äkta från falskt är inte alltid lätt, men när tillräckliga mängder av autentiska föremål finns att tillgå som referens kan den tränade experten avslöja de flesta falsarierna. Värre är det då med sådant som har få paralleller — exempelvis de minoiska kvinnofigurinerna från Kreta, varav flera på sistone avslöjats som förfalskningar — och som därför lyckats nästla sig in i seriös forskningslitteratur utan att upptäckas. Ett spännande exempel på detta gäller också för den sk terra sigillatan, en rödfärgad romersk finkeramik med sidenglänsande lyster. Den började tillverkas i Italien några årtionden före Kristi födelse och förekommer i två varianter, dels som serviser av släta koppar och fat, dels i form av reliefdekorerade bägare med motiv hämtade från klassisk mytologi, erotiska scener eller växtornamentik (fig. 1).
Fig. 1. Exempel på en äkta bägare, chalice, av reliefsigillata.
Gammalt blir nytt och tvärtom
Länge var denna keramik i det närmaste okänd. Det var först när rester av krukmakerier hittades i Arezzo på 1870- och 80-talen som intresset verkligen tog fart. Tiotusentals skärvor och ett okänt antal formar för tillverkning av reliefbägare skyfflades fram i mycket knapphändigt dokumenterade grävningar. Särskilt reliefvarianten väckte uppmärksamhet, eftersom den tycktes imitera de dryckeskärl i guld och silver som bara överlevt i ett fåtal exemplar från antiken. När terra sigillata sedan dök upp vid utgrävningarna av de romerska härlägren längs Rhen i början av förra seklet växte intresset ännu mer; man började tala om romarnas porslin, eller Meissen. Eftersom klassisk arkeologi av hävd varit tätt knuten till konsthistoria och epigrafi, tedde sig detta som
gefundenes Fressen för forskarna. Krukorna hade vid tillverkningen nämligen försetts med namnstämplar — namn som antogs referera till fabriksägare och deras slavar — vilket blev en utmaning för dem som ville spåra enskilda personers karriärer inom respektive ”firma”. Komplicerade kedjor började utarbetas för olika ”mästares” motivkretsar, deras utveckling och ”förfall”, samt utbytet av formar och slavar mellan verkstäderna.
Emellertid var de arkeologiska fynden i allmänhet så fragmentariska att de svårligen erbjöd möjlighet till att rekonstruera kompletta vaser. Därför blev själva formarna som vaserna modellerats i till stor hjälp för argumentationen (fig. 2). Sådana formar, tillsammans med de punsar, dvs figurstämplar, som använts för att förfärdiga dem, hade nämligen införskaffats av uppköpare från flera amerikanska och europeiska museer runt förra sekelskiftet. Under 1900-talet har dessa samlingar successivt publicerats, liksom flera privatsamlingar av okänt ursprung.
Fig. 2. Förfalskad form för tillverkning av reliefsigillata.
Ingen har känt till föremålens exakta historia, men det har allmänt ansetts att de måste ha stulits och smugglats undan vid utgrävningarna i Arezzo på 1880-talet.
Det var först för drygt tio år sedan som en systematisk genomgång av detta utspridda material uppdagade något som ett fåtal forskare länge hade misstänkt. Det visade sig nämligen att stora delar av samlingarna var moderna förfalskningar. Lösningen kom tack vare en teknik som på engelska heter
thermoluminescence. Förenklat bygger metoden på det faktum att material som lera avger partiklar i form av ljus under upphettning (bränning), vilket sedan långsamt ackumuleras igen. Genom att hetta upp keramik på nytt och samtidigt mäta hur mycket ljus som avges kan man därför bedöma hur lång tidsrymd som förflutit sedan tillverkningen. Metoden tillåter inte en datering av exakta årtal, men är utomordentligt användbar för att avslöja förfalskningar.
Den italienska arkeologen Francesca Paola Porten Palange lät därför genomföra sådana tester, eftersom hon hade observerat att formar och punsar runt om i världen ofta var i ett anmärkningsvärt gott skick, jämfört med dem i Arezzos museimagasin. Tack vare hennes undersökningar vet vi nu att åtminstone 58 punsar och 83 formar i Boston, New York, Oxford, London, München och Berlin som publicerats mellan 1908 och 1978 inte är ett dugg antika. Åldern är nämligen 100 år, plus minus några decennier. För några av museerna innebär detta att praktiskt taget hela beståndet av denna typ av fynd är oäkta.
Pussel och smussel i arkeologernas tomteverkstad
Med hjälp av gamla dagböcker och gulnade kvitton har Porten Palange lyckats spåra alla rekvisitionerna tillbaka till en viss Fausto Benedetti, en uppburen antikvitetshandlare och arkeolog som verkade i Rom under slutet av 1800-talet. Han stod i sin tur på god fot med Angiolo Pasqui, ledaren för utgrävningarna i Arezzo på 1880-talet. Vid en genomgång av Arezzomuseets korrespondens framgick det vidare att Pasqui i närmare fem års tid varit tvungen att förvara sigillatafynden i sitt eget hem, i väntan på en utvidgning av museet. Pasqui framstår alltså som den huvudmisstänkte i härvan, inte bara därför att hans bror och far var antikvitetshandlare, utan fastmer därför att de förfalskade formarna visar på stor förtrogenhet med det äkta materialet.
Familjen Pasqui tycks ha gått tillväga på följande sätt. Först tillverkades nya punsar i de bäst bevarade formarna. Mer utslitna exemplar, dvs de som under antiken använts mest flitigt, ratades. Om bitar saknades knåpade man helt enkelt ihop egna figurer (fig. 3).
Fig. 3. Exempel på förfalskade punsar för tillverkning av formar.
Sedan tillverkades helt nya formar, där motiven arrangerades efter de antika förebilderna så gott det gick, men också efter eget kynne, eftersom avgörande partier ofta gått förlorade. Slutligen trycktes namnstämplar dit lite på måfå. Resultatet blev ett slags collage, i bästa fall snarlikt de antika formarna, men oftare med en blandning av motiv från upp till sex verkstäder och olika perioder. Nytillverkningen kom sålunda inte att spegla den genomsnittliga antika repertoaren, utan Pasquis vision om hur det borde se ut och vad som var gångbart på marknaden. Erotiska scener tycks särskilt ha varit avsedda för en engelsk samlare som visat faiblesse för sådana motiv (fig. 4). När allt var klart kunde formarna bit för bit prånglas ut i handeln, ofta sönderslagna på ett sådant sätt att själva motivet inte tagit alltför stor skada. Museer som nödvändigt ville förse sig med denna nya keramik, eller rättare sagt dess formar, betalade stora summor utan att ana hur nya föremålen i själva verket var. Uppköparen från Boston Museum of Fine Arts skriver upphetsat om Benedettis erbjudande i ett brev: ”…these are the very last that will ever come from the main factory at Arezzo”. Det gällde alltså att slå till direkt för att kunna bocka av på önskelistan.
Fig. 4. Förfalskad form med erotiskt motiv, ursprungligen från en privatsamling.
Om man betänker att det totala antalet publicerade fragment av formar inte överstiger 200 exemplar, förstår man att konsekvensen av 83 förfalskningar blir tämligen omfattande. Eftersom forskningen lagt så mycket krut på att bena ut motivkombinationer och kronologi för tillverkningen av reliefsigillatan, har ogiltiga slutsatser gömt sig och kopierats genom åren, inte olikt en lömsk mask i ett dataprogram. Lyckligtvis behöver inte hela forskningen startas om, men tack vare ”virus-scanningen” av sigillatalitteraturen förstår vi nu varför vissa motiv och namn stundom dyker upp i underliga kombinationer.
Att tyda antika bildverk
Skadan av det skedda är dock inte begränsad till den allra smalaste keramikforskningen. Formarna och punsarna återfinns i flera standardverk med titlar som
A Handbook to Roman Art, Roman Pottery eller A History of Technology. I sin berömda studie över konstens aktiva roll i kejsar Augustus politiska program —
The Power of Images in the Age of Augustus — berör den tyske arkeologen och konsthistorikern Paul Zanker också terra sigillatan. Från relieferna på Ara Pacis dras en direkt linje till keramiken, för att visa hur konstens ideal spred sig till vardagsföremål i hemmen. Som exempel ges bl a en puns i Berlin (fig. 5). Man kan tydligt se den grekiska konstens inflytande, får vi veta; det älskande paret kan ”almost be called dignified”, och de klassicerande proportionerna skall ha syftat till att förmedla den nya moralen under Augustus. Problemet är bara att vi här har att göra med en av förfalskningarna från sent 1800-tal. Inte undra på, alltså, att den är klassicerande i uttrycket.
Fig 5. Förfalskad puns för tillverkning av reliefform.
Zanker ger ytterligare två exempel från sigillatans värld. Det ena sker i anknytning till en diskussion om den politiska konflikten mellan kontrahenterna Octavianus respektive Marcus Antonius och Kleopatra. Som ett sublimt exempel på smutskastningen av de senare hänvisas till en sigillataform där myten om Herakles och Omfale skall förstås i överförd bemärkelse. Kleopatra är utstyrd med lejonskinn och klubba medan Antonius lojt låter sig dras i en vagn av slavinnor. Formen intecknas som bevis för att motivet/det politiska budskapet måste ha spridits i stor upplaga. Det andra exemplet behandlar ett par bevingade
genii som spelar flöjt och lyra inför en trefot, den typiska votivgåvan till Apollo, guden som Augustus helst förknippade sig med (fig. 2).
Oturligt nog bygger resonemanget i båda fallen på förfalskade formar från museerna i New York och Boston. Nu utgör förvisso terra sigillatan bara en liten bit i den stora mosaik över den augusteiska konsten som Zanker lagt ut, men ändå infinner sig känslan att vi återigen har att göra med fragment som pusslas ihop för att passa vår nutida förståelse av det förflutna.
Förvirrande återvinning
Det verkar som om antikforskningens musa tog en omväg då hon passerade Arezzo. När de första pionjärerna gick ur tiden tillsattes nämligen en hobbyarkeolog och sedermera hängiven fascist, Allesandro Del Vita, som museichef. Tillsammans med sin bror startade han i början av 1920-talet en souvenirtillverkning av reliefsigillata, en verksamhet som kom att blomstra fram till krigsutbrottet. Nu begagnade man sig helt sonika av de antika originalformarna, så långt det gick, för att producera en serie om 24 olika bägare, vilka alltså är att betrakta som repliker snarare än förfalskningar. Vaserna försågs också med en diskret stämpel under foten där namnet ”Arretina Ars”, som firman hette, tydligt gick att urskilja. De här bägarna har sedan dess med jämna mellanrum dykt upp i antikvitetshandeln och på auktioner — lämpligt nog utan fötter — där de förvirrat samlare såväl som arkeologer. På Medelhavsmuseet i Stockholm finns just en sådan (fig. 6). Den donerades 1962 av Gustaf VI Adolf, men tyvärr saknas alla uppgifter om hur den först kom i kungens ägo. Man anar att en skojare kan ha trissat upp priset för en samling mediokra fynd med hjälp av denna ”praktpjäs”. För den händelse någon skulle råka stöta på sådan falsk sigillata, t ex på loppmarknaden vid Porta Portese i Rom, kan nämnas att den karaktäristiska rödbruna sk slamningen eller slipen saknas; ytan på skärvorna är lika orangebrun som leran de är gjorda av.
Fig. 6. Modern kopia av antik bägare. Foten saknas. Gåva av kung Gustaf VI Adolf. Medelhavmuseet MM 1962:008. Foto: Ove Kaneberg.
Det skulle dröja till mitten av 1950-talet innan materialet i Arezzo blev tillgängligt för systematiska arkeologiska studier igen, något som inte varit möjligt sedan 1913. Den nye chefen Arturo Stenico grep sig an det tröstlösa arbetet med att bringa ordning i museet (som dessutom skadats svårt i krigets slutskede) där sönderslagna fynd från de första utgrävarnas samlingar skulle stämmas av mot bristfälliga inventarielistor. Glädjen var därför stor när Stenico under 1960-talet började publicera materialet. Utöver två volymer om formar, punsar och skärvor, sammanställde han också en lång lista med korrigeringar av tidigare forskning, till viss del baserad på okända formar som dammats av i magasinen. Dessa tycktes kasta nytt ljus över gamla tvisteämnen och utplåna skuggor av tvivel som från och till hade framförts, särskilt angående de amerikanska samlingarnas äkthet. Men det ville sig inte bättre än att olyckan var framme igen: flera av Pasquis förfalskningar hade uppenbarligen förvarats i museets magasin och kom därför att slinka med också i dessa studier. Porten Palange har hitintills kunnat identifierat 18 falska formar i Arezzos samlingar, och fler lär säkert trilla fram ur garderoberna.
Antiken — död och levande
Eftersom också Stenico med tiden kom att sitta på materialet ”like a giant crab” (som en engelsk kollega uttryckt saken) är de mesta av fynden från Arezzo fortfarande opublicerade. I en källare i Florens står exempelvis 675 lådor fulla med skärvor och väntar på bearbetning – och då rör det sig enbart om fynd från en enda av Arezzos många verkstäder.
Lärdomen vi kan dra av hela historien inskränker sig inte bara till konstaterandet att antikvitetshandeln kan ha förödande effekter på antikstudiet, utan mera hur forskare lätt hamnar i ett okritiskt citerande av tidigare resultat, som i slutänden leder till skapandet av konstruerade fakta. Den ”postmodernistiska” skolans förfäktare inom arkeologin får vatten på sin kvarn när de hävdar att det förflutna bara existerar i nuet och är helt avhängigt av det samtida forskarsamhällets rådande ideal och lojaliteter. Forskare eller förfalskare, det går ungefär på ett ut. Om detta kan man tycka vad man vill, men reliefsigillatan aktualiserar frågan: är det antiken år 1 eller år 1900 e. Kr. som vi studerar?
Lästips:
W.-D. Heilmeyer, ’Falsche Liebe. Rekonstruktionen von arretiner Formschüsseln um 1900’,
Archäologischer Anzeiger 1989:2, 261–270.
F. P. Porten Palange, ’Fälschungen aus Arezzo. Die gefälschten arretinischen Punzen und Formen und ihre Geschichte’, Jahrbuch RGMZ 37, 1990, 521–652.
F. P. Porten Palange, ’”Arretina Ars”. Die Geschichte der arretinischen Souvenirs’,
Archäologisches Korrespondenzblatt 1992, 229–242.
Allan Klynne
Publicerad: 2005-02-10
Köp Medusa
Läs mer om Medusa i katalogen
Fler artiklar knutna till Medusa
Fler tidskrifter i kategori HISTORIA
Fler tidskrifter i kategori ARKEOLOGI
