Litteraturhistoria medan den skrivs

Artikeln har också publicerats i Stockholms Fria Tidning 2005-02-05


Sedan mer än ett år tillbaka pågår en poesidebatt i Sverige, centrerad kring tidskriften Lyrikvännen. Den förs på websiterna tidskrift.nu, otidskrift.se, i Lyrikvännen, SFT och på snart sagt varje kultursida i dagspressen genom ofta mycket polemiska recensioner av (men också rena inlägg om) just Lyrikvännen – Nordens största poesitidskrift som nyligen fyllt 50 år. Eftersom inläggen räknas i hundratal är det svårt för andra än specialintresserade att behålla överblicken. Följande text är tänkt att presentera några reflektioner över debatten men också att fungera som ett halvtidsreferat.

Det har inte funnits en utan många huvudfrågor men meningsskiljaktigheterna kan sägas inledas med Anna Hallbergs och Håkan Sandells replikskiften i DN respektive Lyrikvännen. Vad som började som en diskussion kring metaforens roll i den samtida poesin kom snart också att gälla maktpositioner på parnassen och estetiska ställningstaganden i stort. Maktfrågan tog över debatten i samband med att Lyrikvännens tillförordnade redaktör Boel Schenlær inte fick förnyat förtroende då tjänsten utlystes av ägarna Ordfront.

Under Schenlærs ledning uppmärksammades Lyrikvännen med mycket blandade reaktioner i media. Ett stod dock klart: Hon stod för en folkligare linje i motsatsställning till den akademiska poesin och dess uppbackare i kritikerkåren, på tidskrifter som Ord&Bild, glänta och OEI samt på författarutbildningar som Litterär gestaltning. Min uppfattning är att hon inte bara tog Lyrikvännens uppdrag som folkbildare på allvar – hon ville också möta sina läsare i en genuin kärleksförklaring till dikten. Det fanns förstås en hel del etablerade skribenter som uppskattade en sådan hållning, företrädesvis i landsortspressen men också bland poeter som glömts bort av den trendstressade huvudstaden.

När sedan Lyrikvännens första nummer med nya redaktörer kom ut i vintras hade tidskriften istället samlats kring ovan nämnda akademiska konglomerat, ofta sammanbuntat som ”språkmaterialisterna”. Svängningen uppfattades av både belackare och positiva – nu förstås med omvända positioner och debatten fick ny fart.

Jag tillhör nu inte dem som tror att Schenlær fick gå på grund av ett litteraturpolitiskt ställningskrig och därför beklagar jag att diskussionen i så hög grad som den gjort kommit att handla om just det. Debatten har istället haft sin styrka i att så många kommit att uttrycka sig i så många olika media. Uppenbarligen har frågorna kommit att engagera. Särskilt kraftfullt har nätet varit som forum där etablerade författare tvingats möta – ja, vem som helst. Mig veterligen är det första gången i svensk litteraturhistoria en nätdebatt spiller över i dagspressen och det är ett välkommet decentraliserande inslag i den annars så hierarkiska litterära världen. Positivt är också att Lyrikvännen stått i centrum för debatten. Förhoppningsvis kan det verka tillnyktrande på både nuvarande och kommande redaktörer, liksom på kritiker av desamma.

Vad är det då jag saknat i debaclet? Jo, ett moget vägande mellan polerna i svensk poesi. En analys av de humanistiska implikationerna av de skilda poetiska vägval vi numera tydligt kan identifiera i samtiden. För det handlar om vägval som ytterst bottnar i författarens eventuella tro på att ha något av värde att förmedla. Fortsättning följer.

Carl Forsberg

Publicerad: 2005-02-08