Det finns så mycket mer

Efterlyses: fler sorters kroppar, nya alternativ och utökad integration!

Ur Nutida Dans nr 24

Beauty is the breadth of the human experience - the struggle can also be beautiful. And so much of dance is to deny the struggle.
- Lloyd Newson, DV8

Hur integrerad är egentligen den svenska danskonsten frågar sig Jenny Lindberg som i följande artikel efterlyser en bredare representation av verkligheten på dansscenen. Hon vill också se att dansområdet även vad gäller eget utövande skall bli tillgängliggjort för alla, oavsett kropp.

Ett minne från hjärtat, bredvid de allra mest speciella: Torsdag, två workshops, ännu ett varmt mottagande, personalen kunde inte nog lovorda att StopGAP kommit. Jag intar min roll att fota och filma. Alla är med eller? Jag fastnar för det som händer utanför centrum av workshopen. En elev verkar inte vilja vara med och följa gruppen. Han håller sig på sidan av, styr en rullstol som just då ingen sitter i, kollar läget. En kvart eller så är han för sig själv. Sedan börjar Dan Watson närma sig honom. Röra sig runt honom, göra som han gör, relatera till honom rumsligt, låna rullstolen av honom. Kontakt! Kommunikation! De två rör sig på en större och större yta. En stund är de alldeles utmed de andra som nu är inne i arbetet med en uppgift, sedan beger de sig lite längre ifrån den stora gruppen. I slutet av workshopen försöker någon i personalen ta med pojken i ringen, för nu ska de säga hej då. Jag tycker det verkar som om pojken inte riktigt ”är där” med de andra i ringen. Det säger dock inte att han inte varit med om något under den senaste timmen! För mig var Dans och pojkens möte ett privilegium att få ta del av. Det visar mig att människor kan delta på många olika vis, att ett proffs testar och improviserar, att det värsta som kan hända är att det inte funkar och att rädsla är till för att utmanas - däri ligger styrkan och lärdomarna.

Både före och efter, men i synnerhet under turnén med StopGAP i Västerbottens län har jag känt av ett uppdämt behov. Personal på särskolor har uttryckt sin tacksamhet att just deras klass har fått ta del av StopGAPs besök, de har berättat om hur sällan de överhuvudtaget blir medräknade när skolan ska göra något utöver det sedvanliga schemat. De är mer eller mindre utsvultna på kulturella upplevelser. Jag har även sett elever baxna när de kommer in i lokalen där workshopen ska hållas. De har sett StopGAP agera innan workshopen startar och suckar. ”Jag tänker då INTE dansa!” En kvart senare är de inne i att snurra och hoppa. De här eleverna möter StopGAP inom skolan. Andra skulle kunna uppleva sådana möten på dansskolorna på fritiden. För det finns unga som vill dansa, det vet vi alla. Frågan är bara om dansen som konstform är tillgänglig för alla att utöva. Har alla tillgång till den del av scenkonsten som de vill åt? Jag kommer i den här texten att prata om såväl eget utövande som dans som scenkonst.

StopGAP är med svenskt danslivs mått mätt unikt på flera sätt. De är ett integrerat danskompani med professionella dansare, några av dansarna har funktionshinder några har det inte. De strävar efter att utveckla dans och att göra danskonsten mer tillgänglig. De vill göra högklassig danskonst som utmanar fördomar. De vill ge alla människor möjligheter att dansa, oavsett ålder och hur kropparna fungerar. Samtidigt som StopGAP är annorlunda, är de det inte. Vi har alla individuella behov, ibland syns de mer än annars och för vissa syns de kanske hela tiden. Eller aldrig.

Visst är danskonsten rik i många avseenden, men när jag blickar ut över den ser jag svarta fläckar. Det är många levnadsöden som aldrig blir representerade på scenen. Nu kan man tänka: Men måste allt vara representerat då? Och det är en mycket bra fråga. För min del tänker jag att det är både givande och direkt nödvändigt för danskonsten att ställa den frågan. Jag tror inte att allt kan representeras på scenerna, men jag tycker det är allas ansvar att så mycket som möjligt får chansen att bli representerat inom ramarna för vad vi kallar scenkonst. Vidare välkomnar jag, personligen såväl som i egenskap av danskonsulent med tillhörande uppdrag, ett ännu bredare utbud inom scenkonsten. Särskilt efterlyser jag grupper som arbetar integrerat. Jag hoppas och tror att det med tiden kommer att bildas sådana grupper, såväl professionella som på amatörnivå. Det skulle ge en mångfald som dansen i Sverige saknar idag - och som många inte märker saknas - eftersom inte heller danskonsten är fri från normer. Jag vill se fler sorters kroppar på scenen! Det intressanta är blandningen, tycker jag. Åldrar, etnicitet, kön, storlek, funktion - det som syns, för all del, men även det som inte syns. Ja, vi har hört det förut. Idag är formerna inom scenkonst mycket upplösta, fler och fler kombinerar olika uttryck. Jag tycker dock att en större mix är nödvändigt. Inte så mycket i formen, utan i människor, i kroppar. Jag tror vi måste våga tänka nytt även där. In med mer subversivitet på scenerna! Det finns så mycket mer.

Ute i Europa händer det saker och exempelvis Storbritannien har haft integrerade grupper sedan tidigt nittiotal. En av de mest kända är CandoCo Dance Company. I USA är området danskonst, integrerat arbete och workshops ett välutvecklat område. I början av det här året var jag i Vasa, där Adam Benjamin höll workshops en helg. Det kändes att det var en start på något nytt här i Norden. Alla som var där, svenska, finska och norska danskonstnärer, uttryckte liknande tankar. Adam Benjamin är en av förgrundsgestalterna i Europa och den person som folk åker till andra världsdelar för att få träna för.

Med StopGAPs turné hoppas jag ha bidragit till att ha rört om i grytan här i Sverige. Jag vill att det ska vara självklart att den person som vill dansa, ska hitta sin väg - sin hobbygrupp, sin utbildning - och ha rätten att gå den. Men det förutsätter att det finns en beredskap på att till exempel en person som använder rullstol kommer att söka till estetiska programmet på gymnasiet. Och det förutsätter i sin tur att det finns en lärare på den dansskola där man vill utbilda sig som säger: Ja, jag kan tänka mig att undervisa en person i rullstol i jazzdans. Antagligen kommer dessa personers möjlighet att dansa att vara beroende av redan befintliga instansers/personers förståelse och tillåtelse en tid framöver. Det är verkligen inget mål, men - som läget är idag - kanske en nödvändig väg.

StopGAPs turné i Västerbotten och dansfestivalen i Trondheim var de första i sitt slag i Norden och starten på något nytt. Jag hoppas på mer. Vi som har varit involverade i dessa projekt har startat ett nätverk och jag hoppas att det fortsätter att växa. Det är upp till oss nu. Samla mod, utmana konventionerna, syna sömmarna! Jag anser att vi inte har råd att inte utveckla det här området. Det gäller såväl eget utövande som scenkonsten. Leta upp en workshop eller se en föreställning med ett integrerat danskompani så får du se. Vi är där vi är och vi ska börja här.

Jenny Lindberg
vik. länsdanskonsulent i Västerbotten, tillika projektledare för StopGAPs turné i länet

Publicerad: 2005-01-12

Köp Nutida Dans (Nedlagd)
Läs mer om Nutida Dans (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Nutida Dans (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA