Döden mitt i livet

Ur CONIUNCTIO nr 1/05

”Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.”
Psaltaren 90:12


Den tillväxt vi ständigt ber om i dag, borde handla om själens tillväxt, om äkta livsglädje. Som alltid är döden vår störste läromästare därvidlag.

För några år sedan träffade jag en cancerläkare som lite vresigt avgav ett bistert omdöme om dagens svenska inställning till döden: Om det till äventyrs skulle stå på löpsedlarna en dag att VI SKALL ALLA DÖ, befarade hon, skulle vi resa oss som en man, hytta med näven mot himlen och vråla: DETTA KAN VI INTE ACCEPTERA!

Ibland tror jag att hon hade rätt; lever vi inte som om vi hade evigt liv, som om jorden vi går på var odödlig också den. Som om vi inte kände vördnad och behövde sörja för det fortsatta livet på vår planet.

In media vita mortis est. In the Midst of Life is Death... står det ristat i gamla engelska kyrkor. Mitt i livet, finns oundvikligen döden - den sanningen kan lära oss leva med paradoxen att livet faktiskt är livsfarligt – och trots det, så underbart!

Min mor Aina dog i slutet av 1900-talet, 87 år gammal. Om hennes barndom visste jag inte mycket, mest att hon haft en liten bror som dog vid sju års ålder. Honom hade hon sörjt och begråtit; hon var ännu inte elva år när den sorgen drabbade henne. En liten babybror hade också funnits, en liten gosse som, också han, dukat under för spanska sjukan. Min mormor hade vägrat släppa den lille ifrån sig, hon hade varit otröstlig. Denna familjetragedi kände vi till, jag och mina syskon.

Men något år innan min mor dog berättade hon om ytterligare ett litet syskon, en liten Greta. Hur kom det sig att hon aldrig talat om denna systers död förrän 70 år efter själva händelsen? Den treåriga Greta hade - liksom alla de fem syskonen - haft en fasansfull hosta. För att modern, min mormor Elin, skulle orka med att amma och sköta spädbarnet, fick äldsta systern, den tioåriga Aina, ta hand om sin lillasyster Greta. De sov i samma rum och Aina var den som fick ge henne honung och hostmedicin om natten. En morgon vaknar så Aina av en spöklik tomhet; ingen hosta, lillasystern har tystnat. För gott.

Året innan min mor fyllde elva, hade alltså tre yngre syskon avlidit, inte bara de två vi känt till.

Varför hade hon alltså inte berättat för oss om denna Greta? Det frågade jag henne, där vi låg i hennes säng på sjukhemmet hennes sista tid i livet. (Vi kom varandra till slut så nära att vi kunde både dela säng och duscha tillsammans, en underbar vändning efter ett rätt så distanserat förhållande i över femtio år.) Varför hade vi inte fått höra om denna lilla syster?

Det var svårt för min mor att berätta om detta, rösten darrade och sorgen trängde fram i floder: när Greta dött, alltså det tredje av min mormors fem barn, inom loppet av ett år, hade sorgen överväldigat familjen. Min morfar, läraren och kantorn, hade blivit hjärtsjuk (han dog senare av ”brustet hjärta”) och mormor hade inte orkat sköta hemmet. Under en tid kom en hjälpande kvinna och tog hand om mat och tvätt. Av henne blev Aina tillhållen att inte gråta.

- Aina ska inte gråta, det orkar inte mamma med!

Så hade budskapet låtit. Inför all denna sorg och bedrövelse och död lyckades tioåringen bita ihop och låtsas stark och glad. Det blev på många sätt förödande för hennes egna barn.

Hon behövde sju decennier för att hitta tillbaka till sin smärta. Lillebror, som hon hållit mycket av och den lilla babyn - deras död hade hon fått sörja, uttrycka. Men den förfärliga chocken som förlusten av lilla Greta orsakat, den fick hon aldrig bearbeta. Den blev kvar som en ständig vaksamhet: inte gråta!

Denna hennes ”styrka” höll på att bli ett fördärv för hennes egna barn. Det blev svårt för henne att knyta an till dem, misstänksam som hon blivit mot livet – och döden. När hennes man dog sågs hon inte fälla en tår. Inte heller när hennes mor och närmaste yngre syster avlidit släppte hon fram sin sorg. Jag såg henne aldrig gråta – förrän, äntligen, de allra sista åren i livet, när hon berättade om denna lilla Greta.

Min mor hade lärt sig ett ”manligt” sätt, en teknik att stoppa undan emotionerna, de inre rörelser som vi behöver lära känna lite var i vår tid. För hon var inte ensam; det verkar som om flera generationer lyckats stoppa undan naturliga affekter, starka känslor som vi i stället borde lära oss att leva med. I dagens smattrande massmedia, där vi ständigt proppas fulla med fasansfulla förödelser har det helt enkelt blivit för mycket för oss att smälta. Vi behöver förmodligen minst sju decennier för att komma i balans igen.

I sin bok Friheten att älska: essäer (1986) skriver Sven Fagerberg:
Kanske behöver den djuriska människan ett ultimatum, ett övertydligt dödshot. /---/ Det finns sufister som anser att en period på 4 000 år nu går mot sitt slut. Perioden har dominerats av det manliga intellektet, av lust till erövring och makt, av ett kunskapssökande, som ofelbart leder till makten att döda. Nu skall på nytt en kvinnlig period komma. Det finns inte längre en natur att erövra. I stället har vi en döende natur, som behöver vård. Den negativa makten måste ersättas med den positiva makten att föda./---/ Den inre världen, som speglar gudarna och därmed vår nästa, måste älskas.

En medeltida abbot, Notker Balbulus, är känd för sin stilla bön:

Sublima ande, mänsklighetens upplysare, rena våra sinnens förfärliga mörker.

Hans ord gäller fortfarande, mänskligheten behöver växa i anden, själen behöver tillväxt. Så att livsglädjen kan återuppstå.

Märit Andersson Naef

Publicerad: 2004-12-30

Köp CONIUNCTIO (Nerlagd)
Läs mer om CONIUNCTIO (Nerlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till CONIUNCTIO (Nerlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA