MINARET NR 2

Intervju med Peter Curman om poesi

Yüksel Peker: Vilka poeter var Dina favoriter när Du själv började skriva dikter?

Peter Curman: Självklart läste jag mycket poesi innan jag själv började skriva. Framför allt de svenska 40-talisterna men också den finlandssvenska modernismen med Gunnar Björling, Henry Parland och Elmer Diktonius i spetsen. Tidigt läste jag också tolkningar av Nazim Hikmet, vars poetiska fränhet
och mänskliga patos berörde mig starkt. Men lika lite som man kan leva någon annan människas liv kan man skriva som någon av sina förebilder. Man är
helt enkelt tvungen att leta reda på sitt eget språk, ord för ord.

Yüksel Peker: Vilken betydelse har traditionen för en ung poet?

Peter Curman: Ingen lever i ett vakuum. En författare skriver alltid på samma gång med och mot en litterär tradition. Precis som en konstnär måste lära sig vissa grundläggande estetiska regler innan han gör uppror mot dem, måste poeten läsa sig in i sin egen litterära tradition innan han kan fördjupa sig eller bryta mot den. Utan konstnärlig medvetenhet kan ingen verklig konst uppstå.

Yüksel Peker: Hur är poetens ställning i det svenska samhället nu jämfört med 40-och 50- talen?

Peter Curman: Poeterna har alltid varit outsiders. De var det på 40- och 50-talen och de är det idag. Men deras poesi kan givetvis skifta till uttrycken. På 40- och 50-talen gjorde poeterna litterära uppror. 40-talisterna tjöt som ångestfyllda ensamvargar i de kalla krigsnätterna. 50- talisterna försökte åberopa romantikens bortglömda stjärna. På 60- talet flyttade politiken in i poesin eller - rättare sagt - poeterna flyttade ut i politiken. Men det poetiska perspektivet - även när det är politiskt - måste alltid anläggas från en individuell upplevelse av världen. En poet framhärdar i sin egen upplevelse, den är aldrig till salu. Den poet som gör sig till högtalare för makten dör ögonblickligen. Läsarna hör hur falskt det skorrar. Poesi och lögn går inte ihop.

Yüksel Peker: Tycker Du att poesin i allmänhet befinner sig i en existensiell kris nu, då få nya poeter får internationell uppmärksamhet?

Peter Curman: Poesi är alltid ett enskilt samtal. Den kräver uppmärksamhet av läsaren men når i gengäld längre in än de masspridda massmediala
budskapen. Poesin kan aldrig på allvar befinna sig i kris så länge människornas hjärtan slår. Däremot kan marknaden ibland lägga hinder i vägen för dess spridning. Krisen - som det ibland talas om - är snarare merkantil än existentiell. Nu liksom förr finns stora skaror av utmärkta poeter som skriver, ibland mot allt förnuft. Ibland lyser Nobelpriset upp en okänd poet, som blir förstasidesrubrik i världens tidningar. Men även de poeter som inte syns lyser med osynliga lågor.

Yüksel Peker: Tycker Du att det är nödvändigt för en poet att uppleva ett slagsmetafysisk spänning innan han/hon tar pennan i handen ?

Peter Curman: Skrivandet innebär alltid att glänta på dörren till det okända. Om allt redan var känt och namngivet fanns det ju ingen anledning att skriva. Att skriva är att gå på upptäcksfärd i sig själv, att leta efter någonting som man själv inte vet vad det är. När den goda dikten blir till är det snarare författaren som skrivs och inte dikten. Dikten finns som en förborgad sanning någonstans i språket. Det gäller för författaren att upptäcka den. Visst kan man kalla det en metafysisk spänning.

Yüksel Peker: Finns det några risker med att som poet ha sin inspirationskälla framför allt i naturen?

Peter Curman: Poeten kan ha sin inspirationskälla var som helst. Han är lycklig så länge det finns någon. Naturen - och kärleken - har alltid varit
drivkrafter för skrivandet. Genom att beskriva naturen blir den till. De inre landskapen är ofta spegelbilder av de yttre. Nästan alltid finns det ett själsligt landskap under det geografiska. Se på havet och se sedan på Strindbergs hav i bild och skrift! Jämför Vilhelm Ekelunds himmel med väderleksrapportens!

Yüksel Peker: Vilken konstart står närmast poesin för Dig? Hur viktigt är det visuella för en poet?

Peter Curman: Musiken finns alltid i och bakom diktskrivandet. Att skriva är att andas. Varje poet har sin andedräkt och sin andhämtningsrytm. Ofta kan
man enbart med hjälp av satsbyggnadsmelodin sluta sig till vem författaren är. Bildkonsten är också en släkting till poesin. Metaforen är en klädhängare för
poetens tankar och budskap. Med bildens hjälp försöker vi säga någonting som det kanske inte finns ord för. Poesi är ett försök med olika tricks frambesvärja en sanning eller en upplevelse så att läsaren plötsligt känner den som sin egen. Ungefär som musik kan tränga sig in i det undermedvetna för att sedan uppstå som en spontan vissling på läpparna!

Yüksel Peker: Upplever du ofta att du bär fram ett budskap när Du skriver?

Peter Curman: Man skriver alltid varav hjärtat är fullt. Men man vet inte alltid vad det är. Men den poet finns inte - eller bedrar sig - som tror att han kan bestämma över dikten innan den finns. Dikten har alltid sina egna inneboende ärenden. Men visst händer det att man plötsligt märker att poesin bär och att den alldeles självmant bär fram viktiga budskap. Men den gör det alltid av fri vilja, aldrig på kommando. Vill du få tyst på en poet ska du ryta: Skriv för helvete! Då upphör med ens det poetiska flödet och orden går i strejk. Därför har alltid olika makthavare misslyckats med att göra poeterna till lydiga redskap. Poesin låter sig inte kommenderas. Non Serviam, som Gunnar Ekelöf sa. Det finns till och med en diktsamling av hans hand med denna titel!

Publicerad: 2001-07-24

Köp Minaret (Nedlagd)
Läs mer om Minaret (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Minaret (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA