Fanzinekärlek

– eller varför vill vi som gör fanzines inte att någon ska läsa dem?


Jag var inbjuden för att prata om genusperspektiv på Luleå tidskriftsbiennal. Jag skulle delta i en paneldiskussion på temat. På scenen satt jag tillsammans med några coola brudar: Sanna Berg från Sanna mina ord, Jenny Holtare från Femkul och Ulrika Westerlund från Bang. En moderator var också med, jag kommer inte ihåg hennes namn men hon jobbar med radioprogrammet Transit i P3. Hon verkade aldrig ha hört talas om fanzines förut vilket var lite olyckligt eftersom halva panelen utgjordes av fanzinefolk. Hon frågade varför vi som gör fanzines inte vill nå ut till fler. Jag blev obstinat och frågade varför inte hon ville nå ut till fler genom att jobba på tv istället för radio. Hennes program har 70 000 lyssnare, om hon var med i Robinson skulle hon nå en miljon.

Så varför vill vi som gör fanzines inte att någon ska läsa det vi skriver? Eller så kanske det finns folk som läser fanzines. Som letar upp fanzines och väljer det mediet vid sidan av andra. Anledningen till att jag gör fanzines är att det är ett sätt att säga vad jag tycker på precis vilket sätt jag vill. Jag skriver och ritar och klipper och klistrar och sätter ihop en tidning som jag kopierar och säljer för fem eller tio kronor. Jag tycker att det är ett genialt sätt att kommunicera på. Det funkar inte som försörjning men kan vara en bra överlevnadsstrategi när man sköljs över med sexistisk, kapitalistisk, nyliberal media hela tiden. Ett fanzine som har påverkat mig mycket är Reclaim your cunt som handlar om att omvärdera synen man har på sin egen fitta. Det handlar om mens och alternativa mensskydd. Andra favoritfanzines är Sanna mina ord, Ragata och Lilith.

En annan av biennalens paneldiskussioner handlade om rätten att uttrycka sig. En länsbibliotekarie berättade om sitt jobb och hur han väljer vilka tidskrifter som ska köpas in till biblioteken. Han listade lite favorittidskrifter och nämnde även ett fanzine. Detta läser han för att ”hänga med i hur ungdomar tänker”. Jag frågade om han läste några andra fanzines och då tänkte han efter en stund och sa Dödsstjärnan. Kul, tänkte jag eftersom jag också gillar Dödsstjärnan. Jag sneglade på Mattias som gör det fanzinet och han såg lite stolt ut även om han gjorde sitt bästa för att dölja det. När paneldiskussionen var slut kom länsbibliotekarien fram till vårt bord och vände sig till Mattias och sa att nu måste han skicka ett ex av Dödsstjärnan till honom så han vet vad det är för fanzine han just sagt att han brukar läsa. Jag satt och gapade bredvid.

Häromdagen satt jag med två kompisar på tunnelbanan. Vi hade varit på spelning och nu var vi på väg hem. En vuxen kvinna som satt bredvid oss började vifta med en ros i min kompis ansikte. Hon ville att han skulle lukta på den men han ignorerade henne och fortsatte prata med oss. Kvinnan frågade då varför min kompis har så mycket skrot i ansiktet samtidigt som hon hade rosen upptryckt i hans ansikte. Hon syftade på hans piercings. Då tog han rosen och bröt av den. Han sa att han gärna hade kört upp den i hennes röv. Alla var tysta. Kvinnan sa att han var elak. Vi pratade vidare om spelningen vi just varit på.

När jag skriver det här sitter jag på tåget på väg till Stockholm efter en vecka i Malmö. Killen som jobbar i pocketshopen har en promenade t-shirt på sig. Coolt! Promenade är en diy-distro, ett fanzine och ett skivbolag. Under min vistelse i Malmö har jag bott i kollektivet 35:an. Därifrån kommer det eminenta fanzinet Cheat som nyss utkommit med nummer två. Det är ett personligt och poetiskt fanzine som handlar om att leva utanför tvåsamhetsnormen, om att trixa för att överleva på lite pengar och om punkresor. Det innehåller också en hyllningsdikt till dildos.

Hemma i Sundbyberg har mina kollektivgrannar gjort ett fanzine som är helt fantastiskt. Det heter Shefunchi och de har jobbat med det i över tre år. Det är välgjort och jag dras in i de finurliga serierna.

På tåget är det fullt. En kvinna som sitter mittemot mig läser Amelia. Varför vill hon läsa Amelia? Varför gör så få vuxna människor fanzines? Det skulle vara så intressant att få läsa ett fanzine skriven av en vuxen. Jag är nyfiken på vad dom tänker på och hur det känns att vara vuxen i en sån förvirrande värld. På tidskriftsbiennalen hittar jag faktiskt ett fanzine som handlar om just det här. Det är skrivet av vuxna män och det handlar om att vuxna är roliga och ungdomar tråkiga. Om att vuxna är bättre än unga och att det är fint att bli gammal. Jag tänker att det stämmer bra med den allmänna uppfattningen om att unga ändå är rätt körda.

Jag kan verkligen förstå om folk tycker att fanzines är svårtillgängliga. Dels är de svåra att hitta, bokstäverna kan vara pyttesmå och layouten verkar ha varit utsatt för ett terrorattentat. Om ni har förstoringsglas kan det hjälpa mot för liten skrivstil. Angående layouten så är det ju så att man har olika smak och några föredrar punkkaosstil. Försök att hitta tanken med just den layouten. I ett fanzine som jag gjorde tillsammans med några kompisar för fem år sen så var varje sida späckad med bilder som symboliserade en massa saker, meningen var att man skulle läsa fanzinet om och om igen och hitta nya saker varje gång. Vissa av er kanske skulle behöva lära er att läsa fanzines. Det tar lite tid att komma in i det men det är helt värt. Sen är inte steget långt till att börja göra egna fanzines. Lycka till, copy and destroy!

På affären Under i Stockholm säljs det fanzines, annars kan ni söka på nätet efter distro, fanzine med mera.

Josefin Finér

Publicerad: 2004-11-03