Dans på museum – ett möte mellan konstarter

Ur Nutida Dans nr 23


I följande artikel diskuterar Maria Carlgren, konstkonsulent i Västra Götaland och projektledare för Musernas museum, den potential som finns i mötet mellan danskonsten och bildkonsten.

Kan mötet mellan konstarterna konst och danskonst utvecklas utifrån konstpedagogiska och danskonstpedagogiska förhållningssätt och metoder? Kan danskonst bidra till att ge nya perspektiv på arkeologi? Det är exempel på frågeställningar som har utgjort utgångspunkt för den verksamhet som bedrivits i Västra Götaland under de senaste tre åren genom projektet Musernas museum på Bohusläns museum och Vitlycke museum tillsammans med de regionala danskonsulenterna och konstkonsulenterna.

När dansaren och koreografen Maud Karlsson förhöll sig till konstnären Lena Mattssons verk i utställningen Nyfiken i Konsthallen på Bohusläns museum i Uddevalla blev upplevelsen väldigt stark. Ämnet i sig är starkt och engagerande. Maud Karlsson mötte Lena Mattsons videoverk, som berör utsatthet, ofredande och hotfullhet, genom sitt eget dansverk på samma tema. Det var således två befintliga verk som möttes. Den starka upplevelsen förmerades av att verken kommunicerande med varandra. Kan man göra så? Tog de två verken inte ut varandra? Nej, vi upplevde inte det. Verken gav istället varandra ytterligare en dimension vilket förstärkte upplevelsen och förståelsen av dem.

Vid ett annat tillfälle kommenterade Maud Karlsson konstnären Monica Larsen Dennis utställning Matters utifrån utställningens koncept. Det konstnärligt gestaltade kompletterades med en tredje del, en konstpedagogisk visning och samtal med publiken. Det verbala uttrycket och konstvetenskapliga förhållningssättet samverkade alltså med Maud Karlssons fysiska gestaltningar i visningen.

På Bohusläns museum har även danselever från estetiska programmet på Uddevalla gymnasieskola tolkat konstutställningarna i Konsthallen genom egna danskommentarer som de har presenterat i föreställningar för publik. Också här har det verbala och det fysiska uttrycket samverkat. Utgångspunkten från skolans sida var att arbeta med dans och svenska tillsammans. Dansföreställningarna i konsthallen föregicks av samtal och analyser i konstutställningarna. Läraren Moa Sahlin menar att det lärande som uppstod i mötet mellan intellektuella och intuitiva förhållningssätt stärkte elevernas förmåga till abstrakt och symboliskt tänkande, vilket gav eleverna redskap i förståelsen av konsten och underlättade deras tolkningar i dans. Genom att verbalisera sina fysiska gestaltningar utvecklades även elevernas förmåga att ”se” sina egna uttryck i dans.

Avsikten med att låta konst och danskonst mötas och interagera med varandra på dessa sätt är ambitionen att tillgängliggöra samtidskonst och nutida dans för grupper med olika förutsättningar och erfarenheter av konst och danskonst. Interaktionen mellan dansen och konsten öppnar för tolkningar och förståelse på flera plan vilka ger flera möjliga ingångar till den individuella upplevelsen.

Se, uppleva och förstå. Konstpedagogik syftar till att skapa förutsättningar för att utveckla förmågan att se, uppleva och förstå konst. Konstpedagogisk verksamhet relaterar alltid till konstverket. Det egna praktiskt skapande arbetet är således inte ett mål i sig – även om möjligheten att pröva en viss teknik kan vara berikande för förståelsen. Det är istället i bildpedagogiken, som den egna skapande verksamheten sätts i fokus. Begreppet bildpedagogik, så som det används i skolan, implicerar därtill ett vidare bildbegrepp. Där får, förutom de olika bildteknikerna, också andra typer av bilder, inte minst konsumtionsbilder ett större utrymme.

På samma sätt kan man använda begreppen danspedagogik och danskonstpedagogik. Danspedagogik sätter lärandet av teknik och det egna skapandet i fokus medan danskonstpedagogiken i första hand vill utveckla förmågan att se och uppleva danskonst. Naturligtvis bidrar den kroppsliga förståelsen till upplevelsen av danskonstverk. Men det finns utrymme att utveckla även andra metoder, såsom samtalet om danskonst, som bidrar till att ge ökade förutsättningar för att se och uppleva ett danskonstverk.

Samtalet om konst. Konstpedagogiken och danskonstpedagogiken kan mötas i konstpedagogikens långa tradition i att samtala om konst och i danskonstpedagogikens intresse av att utveckla detsamma. Intresset för samverkan mellan konst och danskonst finns också i konstpedagogikens behov av att utveckla formerna för det ordlösa samtalet och den ordlösa upplevelsen som ligger närmre känslan och intuitionen än orden och intellektet. Känslan och intellektet är beroende av varandra och kan inte skiljas åt. Därför kan samtalet om konst vara en del på vägen för att nå den individuella känslobaserade konstupplevelsen.

För att kunna utveckla konstpedagogik och danskonstpedagogik behöver invanda attityder och koder, som talar om hur saker får respektive inte får göras, synliggöras. Att tala och samtala om konst och danskonst är till exempel inte okomplicerat. Inom båda konstarterna lever föreställningen att bra konstverk behöver man inte, kan man inte, sätta ord på och därför kan man inte samtala om den. Om detta spår skulle utvecklas oproblematiserat så hamnar vi snart i en återvändsgränd, som hävdar att bra konst anses kunna tala till var och en oavsett erfarenhet. Förhållningssättet innebär således att antingen kan du ta till dig konst eller så kan du inte – och kan du inte så finns det inget som kan hjälpa dig.

Det grundläggande problemet i denna konstsyn är att själva utgångspunkten omintetgör tanken på att pedagogiska insatser kan öka förståelsen och konstupplevelsen. Inte heller beaktas det faktum att alla mottagare har individuella erfarenheter och kunskaper, med vilka de upplever konstverket, och att det därmed finns utrymme för flera tänkbara vägar till konsten och till den individuella konstupplevelsen. Fantastiska konstverk och konstupplevelser går sannolikt därför många människor spårlöst förbi, därför att de inte har givits möjlighet att finna det rum i sig själva där de kan möta konst och konstupplevelser.

Dans, kulturarv och arkeologi. En utgångspunkt för intresset att arbeta med danskonst på Vitlycke museum och Bohusläns museum är Vit lycka, ett danskonstverk för video av Christina Caprioli. Verket dansas av Maria Öhman och utgår från hällristningar i Tanum i norra Bohuslän. När det nya Vitlycke museum invigdes 1998 mottog museet verket som en invigningsgåva av Bohusläns teater.

Christina Caprioli är uppvuxen i norra Italien och mötte hällristningar där. Hon intresserade sig för den rörelse som kan läsas in i bilderna, dels i de scener som sannolikt gestaltar rituella danser men också i det som händer i bilderna utanför bilderna, som när bågskytten har skjutit iväg sin pil eller när den höjda yxan har träffat sitt mål.

På ett motsvarande sätt som Maud Karlsson och konstpedagogen Karin Lundmark mötte utställningarna i Konsthallen på Bohusläns museum har dansaren Anna Wennerbeck och arkeologen Anna Bratås på Vitlycke museum förhållit sig till hällristningarna i Tanum i en slags utvidgad visning, någonstans i gränslandet mellan en dansföreställning och en visning. Mötet mellan dansen som konstart och arkeologin som vetenskap erbjuder inte bara publiken tolkningar på flera plan utan ger också nya ingångar till läsningen av hällristningarna.

En fascinerande tanke, om än inte arkeologiskt vedertagen, som danskonsten har bidragit till är hällristningarnas relation till ljus och skugga. Christina Capriolis dansverk Vit lycka framfördes vid ett tillfälle i tre dimensioner. I bakgrunden visades dansvideon på storbild. I förgrunden dansade Maria Öhman live med sig själv på videon. Den tredje dimensionen utgjordes av de skuggbilder mot filmduken som skapades av dansaren. De såg ut som hällristningar! Inom arkeologin antas att hällristningarna, när de skapades under bronsåldern, 3000 – 1500 f kr, besågs i släpljus nattetid med facklor som ljuskällor. Kan människofigurerna i hällristningarna ha utgått från skuggbilderna av de människor som under bronsåldern stod runt hällarna i facklornas sken?

Konsthallen och museet som scenrum. Erfarenheterna av att arbeta med danskonst och konst utifrån konstpedagogiska och danskonstpedagogiska förhållningssätt lockar till att fortsätta att vidareutveckla olika typer av fördjupade samarbeten mellan danskonst och konst i interaktion med museernas förutsättningar och verksamhet.

Arbetet med danskonst på museer har också aktualiserat frågor kring konsthallar och museer som scener för dans. Som varje plats bidrar museets kontext till en spännande transformering – dansverket förändras till ett annat verk och till en annan upplevelse.

Dans på museer är i sig inget nytt men det finns utrymme att utveckla samverkan mellan dansen och museerna. Från museernas sida handlar det till exempel om att planera för möjliga scenarrangemang vid ny- och ombyggnationer, såsom att tänka på att regla trägolv på ett danslämpligt sätt. Från dansproducenthåll skulle större hänsyn kunna tas till museet som plats. Produktioner skapade för professionella dansscener kan vara knepiga att anpassa till de resurser som museerna förfogar över. En extra push skulle naturligtvis kunna fås med en medveten kulturpolitisk viljeinriktning som ser museer och konsthallar som potentiella scener. Där finns en stor och blandad publik som kan komma dansen till del. Bara Vitlycke museum och Bohusläns museum besöks årligen av motsvarande var femte invånare i Västra Götaland.

Maria Carlgren

Publicerad: 2004-10-24

Köp Nutida Dans (Nedlagd)
Läs mer om Nutida Dans (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Nutida Dans (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA