Vit man slår tillbaka

Ur Mana nr 2/04 – denna text var nominerad till essäpriset 2004


Det rasistiska uppsvinget i medierna är en vit motreaktion. De som tidigare haft makten i alla avseenden börjar ifrågasättas. Och det syns i dagens mediehändelser som har blivit en arena för nationell självprövning. Det menar medieforskaren Ylva Brune och vecklar ut historien om stereotypiseringens förtryck.

Lever vi i en ny nyhetstid nu jämfört med för tio år sedan? Har journalistik om «invandrare» och flyktingar förändrats på avgörande sätt under det senaste decenniet? Frågorna går inte att besvara på något entydigt sätt. Den intensiva och negativa bevakningen av flyktinginvandringen under 1992 och 1993 har inte haft någon motsvarighet under senare år, även om det särskilt under 2002 uppträdde en rad nyheter som talade om flyktingar som ett fruktat «inflöde av smugglade människor». Men flyktinginvandringen har varit liten jämfört med åren i början av 1990-talet och intresset i medierna barmhärtigt lågt. Vid början av 1990-talet skedde också ett populistiskt genomslag i medierna, som bland annat innebar att man lyfte fram främlingsfientliga yttringar som legitima och knöt ihop etnicitet eller egenskapen att vara «asylsökande» med en rad olika slags brott. De uttrycken för populism verkar ha mattats, men det har kommit andra i stället.

Nyhetsbevakningen i förhållande till dem som ses som invandrare präglas av motstridiga tendenser. Flera undersökningar från senare år tyder på en strävan i medierna att inkludera fler människor med bakgrund i andra länder som intervjuade i rapporteringen. Visserligen startar den ambitionen från en låg nivå (fem procent av dem som syntes i lokala medier 2001 hade annan bakgrund än etnisk svensk). Men ändå. Det tycks också finnas en större medvetenhet idag inom medierna om att den egna bevakningen har blinda fläckar och att en stor del av invånarna inte kan känna igen sin verklighet i dagstidningen. Därav en mängd initiativ och projekt under senare delen av 1990-talet för att öka den så kallade etniska mångfalden på stora nyhetsredaktioner. Även om en del av projekten har varit kortsiktiga och misslyckade, så måste man ändå se dem som uttryck för en förändringsvilja.

Men det finns också motsatta tendenser i nyhetsbevakningen, som har kommit till tydliga uttryck i samband med en rad mediehändelser under senare år: «Knivdådet» 1997, då en ung kvinna med turkisk bakgrund blev svårt knivhuggen av sin bror, rättegången efter mordet på Pela Atroshi 2000, gruppvåldtäkten i Rissne 2000 och mordet på Fadime Sahindal 2002, ledde alla till en bred och långvarig nyhetsbevakning, med sikte på att beskriva en generell situation för «unga invandrarkvinnor», «invandrarkillar» och «invandrarmän» eller muslimska män.

De motstridiga tendenserna är, tror jag, uttryck för att vi lever i en tid, där synen på nationen är under självprövning, liksom de nationella nyhetsmediernas roll. Historiskt sett har svenska nyhetsmedier arbetat med idéer om en modern, homogen, upplyst svenskhet, och de har skickligt fostrat en nationell känsla, bland annat genom att gestalta flyktingar och «invandrare» som hot mot «oss» eller som tacksamma mottagare av «våra» projekt. Vid mitten av 1970-talet riktar tidens samhällsengagerade journalistik en vetenskaplig, generaliserande blick mot «invandrarkvinnan», «invandrarflickor» och unga «invandrarkillar». Den vetenskapliga blicken gör de beskrivna människorna till objekt och typifierade exempel och läsaren inbjuds att se på «invandraren» ur en överlägsen och saklig position. Positionen framstår som samtidigt klok och välvillig, men texterna arbetar med djupt problematiska utgångspunkter. De egenskaper som tillskrivs individer och grupper är härledda från idéer om geografiskt ursprung och kultur som särskiljande och determinerande system. Den norm som «invandraren» avtecknar sig mot framstår å andra sidan som ett helt och hållet modernt, rationellt och jämställt samhälle, där fröken i skolan, kvarterspolisen, Invandrarverkets experter, präster och socialarbetare tilldelas auktoritet att uttala sig om «invandrare» som kollektiv eller som specifika etniska grupper.

En liknande idéstyrdhet uppträder i nyhetsbevakningen under de senaste årens mediehändelser med bäring på «invandrare». Det som karakteriserar mediehändelserna är att en intensiv bevakning av det speciella fallet kombineras med förklaringsmodeller och ett nyhetsinsamlande i syfte att bekräfta händelsens generella relevans. För det andra är det medierna som är drivande i att formulera och gestalta denna tematik i konkreta nyhetshistorier och abstrakta analyser. I samband med mediehändelserna visualiseras och konkretiseras abstrakta idéer om å ena sidan invandrare, islam, muslimer och å andra sidan något som kallas svenska flickor, svenskt liv eller svenska värderingar. Porträtterade individer eller grupper underordnas en idéstruktur som de själva inte medverkar i att formulera.

Förklaringsmodeller som utgår från att muslimers liv styrs av Koranen och hedern respektive från att «kulturkrockar» och segregation skapar en utbredd bitterhet och hämndlystnad ger generalitet åt de händelser som beskrivs. Förklaringsmodellerna är kollektivt skuldbeläggande och har en karaktär som gör att de inte skulle användas för att förklara «inhemska» mäns brott. Bevakningens idéstyrdhet kommer också till uttryck i gestaltningen av individer, där frågor och svar är systematiskt orienterade mot mediehändelsens tankefigur. Det kan till exempel innebära att unga muslimska kvinnor som inte uppfattar sin livssituation som utsatt eller problematisk, blir fråntagna sin legitimitet när det gäller att definiera den egna erfarenheten.

Slutligen bygger rapporteringen in mytens allmängiltighet i berättandet genom att konstruera sedan gammalt symbolladdade bilder av den förtryckta muslimska kvinnan, den lögnaktige och bedräglige orientalen och den notoriskt samhällsföraktande invandrarkillen.

Nyheterna skapar stereotyper genom att upprepa en tematik och rollfördelning, som upprättar absoluta skillnader mellan kulturer, sådana att svenskt = modernt, fritt, jämställt, medan muslimskt eller «från Mellanöstern» = traditionellt, förtryckande, patriarkalt. Det enda som tematiken kan uppfatta och beskriva i muslimsk eller till exempel kurdisk kultur är det som går att relatera till denna konstruktion. Vidare innebär stereotypiseringen att olikheter mellan kulturer översätts till egenskaper hos individer.

Att frilägga nyheternas stereotyper innebär naturligtvis inte att förneka ett existerande kvinnoförtryck eller att trivialisera hedersrelaterat våld. Men stereotypisering är också förtryck; ett symboliskt våld mot verkliga människor och ett sätt att förhindra dialog mellan individer och grupper.

Journalistiken lösgör sig allt mer från sin tidigare ställning som en beroende släkting till politik, myndighetsutövning och forskning och ser sig som den part i det offentliga samtalet som har närmast till verkligheten och därmed rätten att definiera den. Tidigare egna och andras journalistiska texter – mediearkivet – får ökad betydelse som kunskapskälla. I mediehändelserna uttrycks också en populistisk allians mellan medier och läsekrets, som kanske är en följd av att mediernas roll som tredje statsmakt urholkas allt mer.

Men om de former som mediehändelserna tar sig är uttryck för generella tendenser i senmodern journalistik, så är det idéinnehåll som de bär fram av gammalt märke. Den Andre mannen gestaltas som styrd av irrationella sedvänjor och förvirrade känslor. Den Andra kvinnan är förtryckt och okunnig, men kan befrias av «oss». När hon inser sitt eget bästa så vill hon bara leva som en svensk flicka. Den nationalism som arbetar inkluderande i förhållande till kvinnorna, är aggressivt utstötande i förhållande till männen. När det gäller stereotypiseringen av «invandrarkillen» så finns andra intressanta ingredienser. «Invandrarkillen» är delvis klonad på mediernas gestaltningar av «invandrarförorten». Han förkroppsligar den rotlöshet, skräpkultur, kriminalitet och maktlöshet som förortens människor fick stå för redan innan förorten började beskrivas som en etniskt annorlunda plats. «Hans» moral präglas både av «invandrarmannens» hierarkiska institutioner och av den godtycklighet och regellöshet som råder i «gänget». Den «invandrarkille» som frammanas i medierna våren 2000 finns redan som stereotyp. Det nya är samfälldheten, upprepningarna och de aggressivt nationalistiska inslagen. «Han» gestaltas som en hämnare som kommer in från förorten för att skända det «vi» håller kärt; den svenska flickan och nationen. De nationalistiska och religiösa manifestationerna i samband med begravningen av Fadime Sahindal är också förbryllande i medier i ett land som vill räkna sig som modernt och sekulariserat.

För att förstå motsättningen mellan tendenser i nyhetsmakandet, räcker det inte, tror jag, med att hänvisa till generella förändringar inom nyhetsinstitutionen.

Forskare och debattörer har hävdat att en exkluderande diskurs i förhållande till «invandraren» med sikte på oöverstigliga kulturskillnader tog synlig plats i det offentliga samtalet i Sverige i början av 1990-talet. Det är möjligt att uppfatta denna återuppväckta rädsla för de Andra som uttryck för en pågående kris i den europeiska självbilden, som visar sig i strävanden att aktualisera idéer om etnisk renhet och homogenitet som bärare av nationell gemenskap. Europa (och Sverige) har konstruerat sin identitet i kontrast till Andra som vit, kristen, civiliserad och upplyst. En rad fenomen och skeenden i nuet sätter självbilden i gungning. Globaliseringens standardisering av varuutbud och medieinnehåll, migrationen och inte minst spännvidden av olikheter inom nationalstaterna och inom den europeiska gemenskapen utmanar på olika sätt idén om en särskild, utvald och överlägsen identitet. Det är emellertid påtagligt att just en sådan utopisk svensk identitet återuppfinns i mediehändelserna. Muslimsk och svensk konstrueras som motsatser; den svenska flickan som hotad av den mörke mannen. Mediehändelsernas idéinnehåll skulle alltså kunna förstås som uttryck för bredare etno-nationalistiska tankeströmningar, som i sin tur går att uppfatta som en motreaktion mot globalisering och hybridisering.

Den världsbild som etableras i mediehändelsernas mitt både fostrar och bekräftar en föreställd nationell gemenskap. Stereotyperna relateras till en utopisk självbild, där olikheter mellan människor och kulturer reduceras till redskap för att skapa en egen och överlägsen identitet. När «invandrarmannen» som förtryckare hamnar i förgrunden åren runt millennieskiftet är mäns dominans i samhället ett brännande tema i det offentliga samtalet och «feminism» på väg att skrivas in som inriktning i samtliga riksdagspartiers program. Sverige sägs ha kommit långt, ja längst i världen, när det gäller jämställdhet mellan könen, och samtidigt berättar statistik om en med europeiska mått mätt starkt könssegregerad arbetsmarknad och lönesättning och om att parrelationer i stor omfattning präglas av mäns våld mot kvinnor. Det handlar om besvärande motsägelser i samhällets självbild. I de upprepande gestaltningarna av patriarkaliska «invandrarmäns» våld kan den svenska kulturen perspektiveras som jämställd. Illusionen blir desto starkare, eftersom svenskfödda mäns våld mot kvinnor bara i undantagsfall, och då med individuella förklaringar eller på en abstrakt nivå, är föremål för nyhetsmediernas uppmärksamhet.

De delvis motstridiga tendenserna i nutida nyhetsjournalistik i förhållande till «invandrare» går också att beskriva som uttryck för nyhetsinstitutionens egen problematik. Det finns en inneboende motsättning inom de stora medierna mellan att appellera till en tänkt etnocentrisk majoritet och behovet att vinna en bredare läsekrets bland dem med bakgrund i andra kulturkretsar. I senmodern journalistik finns också en tydlig spänning mellan populistiska och demokratiska ideal, och mellan förmoderna inslag som tar sig uttryck i ett rituellt mytologiskt berättande och en senmodern strävan att bryta upp de traditionella trovärdighetshierarkierna.

Det är värt att påpeka att mediehändelsernas dualistiska berättelsemönster på olika sätt utsätts för nyanseringsförsök inifrån nyhetsinstitutionen. Bland annat tar den sig uttryck i avståndstaganden från den främlingsfientlighet som de egna texterna kan tänkas bidra till. Inom en mediehändelses ramar uppträder också journalistiska texter, som har en tydlig ambition att motarbeta mediehändelsens generaliserande anspråk. Försöken att arbeta utanför mallen tyder på att den samfälldhet som framträder i mediehändelserna är en funktion av nyhetslogiken, snarare än av en gemensam övertygelse från nyhetsarbetarnas sida.

Den synliga aktualiseringen av (kultur)rasistiska tankemönster i svenska nyhetsmedier under senare år har tydliga motsvarigheter åtminstone i Danmark. Samtidigt uppträder också motsatta tendenser i bevakningen; en ökad strävan att inkludera individer eller representanter från etniska och religiösa minoriteter i nyheternas «vi». John Gabriel, brittisk sociolog och medieforskare, beskriver liknande motsatta tendenser i engelska medier. Han uppfattar uppsvinget för rasistiska uttryck i det offentliga samtalet, som en «vit» motreaktion i en situation, där de som tidigare har haft makten i alla avseenden, inte längre har ett oomtvistat problemformuleringsprivilegium. «Vithet» här ska förstås som ett sätt att se på och tala om världen, som används för att skapa och upprätthålla fiktionen om en kulturellt homogen och överlägsen vit-europeisk-kristen identitet. Det handlar om en position eller en rad positioner, där den «vite» mannen har makt att definiera och problematisera de Andra (till exempel kvinnor och «invandrare»), utan att själv bli granskad. Positionen råkar sammanfalla med den som nyhetsjournalistiken tar sig.

Gabriel hävdar att «vitheten» överger sin osynliga position och mobiliseras som en synlig försvarsstrategi i samma ögonblick som nya etniciteter och synkretistiska kulturer börjar uttrycka sig och ta plats i det offentliga rummet. I denna kulturella backlash konstrueras vita som offer för de Andras hot, uttryck som «omvänd rasism» vinner insteg liksom attacker på den «politiska korrekthet» som vill bekämpa främlingsfientlighet och diskriminering. «Vit» diskurs mobiliserar diskurser kring sexualitet, genus, lag och ordning till stöd för det egna tolkningsföreträdet. Resonemangen är tillämpliga på en rad uttryck i svenska nyhetsmedier under senare år.

Om analysen passar in på förhållanden i vårt land, så innebär det att en ökad integration av minoriteter i samhället och i medierna och ett intensifierat arbete mot diskriminering också kommer att framkalla starka motreaktioner. Motreaktionerna kan bland annat ta sig uttryck i en nyhetsbevakning där «asylsökande», «muslimer» eller «invandrare» ytterligare stigmatiseras och framställs som ett hot mot det normala. Det finns såvitt jag förstår inga enkla utvägar ur detta dilemma. Den möjlighet jag ser är att nyhetsjournalister ger upp sin strävan till tolkningsgemenskap och visar att det inte längre härskar något «vi-hetens» och «vithetens» ideologiska samförstånd i de nationella medierna.

Ylva Brune

Publicerad: 2004-10-22

Köp Mana
Läs mer om Mana i katalogen
Fler artiklar knutna till Mana
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK