Florence Nightingale med fibro

Malena Rydell om en sjukdom som borde vara politisk

Ur bang nr 3/04 – denna text var nominerad till essäpriset 2004


De är de som gick på den stora pyramidspelsbluffen, om att de var uppskattade och behövda och hade ett garanterat existensberättigande i rollen som omsorgsgivare och uppoffrande. De kom på att de inte stod ut längre. Men vad hände? Sköt de ner mannen med hagelbössan? Nej. Deras sätt att säga fuck it blev en kamp för upprättelse - på Försäkringskassan. Och de, som förr kallades SVBK, (sveda-värk-och-bränn-kärringar) fick ett nytt namn på sin åkomma, som låter som taget från Sagan om ringen. Och de, kvinnorna med fibromyalgi, har gott om vänner bland alla med så kallade oförklarade symptom som låter science fiction. Det finns de som har "multiple chemical sensitivity", andra som har "sjuka hus-sjukan", ytterligare massor som har myalgisk encephalomyelitis, och en myriad av andra bokstavskombinationer. De är de vuxna bokstavsbarnen som ställer diagnos på sig själva.

Fibrokvinnorna vänder på idealen i välfärdsstatens vetenskapligt baserade sjukvård. In i ett system som bygger på att människors mål är att visa sig så friska och presterande som möjligt väller en himla massa kvinnor som säger "legitimera mitt eländiga tillstånd". Till sitt officiella skyddshelgon har de valt – Florence Nightingale. Själva den mest utslitna symbolen för kvinnligt uppoffrande och pysslande och vårdande.

Den 12 maj utsåg de till den Internationella Fibromyalgidagen. Det är Florence Nightingales födelsedag. På Sveriges Fibromyalgiförbunds hemsida berättas att Florence Nightingale under en stor del av sitt liv hade svår värk i hela kroppen; sina sista år tillbringade hon mestadels sängliggande. Ergo: hon måste haft fibro.

Ingen verkar ha reflekterat över att Florence Nightingale, en reformator av den moderna hälso- och sjukvården, som blev 90 år gammal och som arbetade oändliga dygnet runt-pass i den engelska arméns fältläger, kanske helt enkelt hade ont av ålder och arbetsskador. Det fibrosällskapen är ute efter är identifikation, så de betonar att Florence Nightingale "var en kämpe". Hon kämpade mot "fördomar och okunskap". Och: "De som har fibromyalgi idag är också kämpar, och de kämpar också mot fördomar och okunskap." Det kan till exempel se ut så här:

"Till IKEA. Ang. Er produkt 'soptunnan FIBBE'

Är ni medvetna om att det finns en sjukdom som heter Fibromyalgi, och lite slarvigt brukar kallas "Fibbe". Det är en sjukdom som ger ständig värk, trötthet m m. Det är ett handikapp, som inte syns. Vi som har Fibbe är väldigt ofta utsatta för påhopp av olika slag, eftersom vår sjukdom inte syns utåt. Jag skickar gärna information till er om sjukdomen, men ni kan också gå in på www.smartguiden.nu och läsa om denna sjukdom.

IKEA borde verkligen skämmas, som döper en soptunna efter en sjukdom. Vissa läkare kallar denna sjukdom för en "slaskdiagnos" och anser att den inte finns.

BYT OMEDELBART NAMN PÅ PRODUKTEN OCH GÅ UT I PRESSEN OCH BE OM URSÄKT FÖR ATT NI HAR DÖPT EN SOPTUNNA EFTER EN SJUKDOM.

Kopia av detta brev kommer att sändas till Fibromyalgiförbundet, Smärtguiden, Plus m fl.

Landskrona den 22 december 2003

Mettan Baltze"

När man läser om fibromyalgi handlar det mesta – från mejlinglistor till smärtguider – om de sjukas lätt paranoida korståg för att få omvärlden att tro dem. Många har fått lida mer än nödvändigt för att sjukdomen inte syns utanpå, menar man: "Kvinnor har också möjligheten att med smink få ett piggare utseende."

En diagnos ger det som dessa kvinnor upplever sig ha lidit brist på hela sina liv: respekt. Det sorgliga är att i relationen fibropatient/läkare med rätt att ställa diagnos återspeglas samma gamla vanliga maktförhållande som alltid. Hans – vetenskapens – blick är trollspöet som kan verkställa en sjukskrivning och sätta en etikett på smärtan.

På sin sida har fibropatienterna WHO och dess definition av vad hälsa är för något: "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, och inte bara frånvaron av sjukdom eller handikapp." Det var också när WHO beslöt att klassa fibro som en diagnos som västvärldens läkare blev tvungna att ta fibro – som är en kriteriediagnos och ett syndrom, ingen diagnos som går att fastställa medicinskt – på någorlunda allvar.

På sin bloggiga hemsida skriver miljöpartisten Eva Goës, som är engagerad för fibrosjuka och de med kroniskt trötthetssyndrom (syndromen är närbesläktade), att "idag skulle vi behöva en ny Florence Nightingale, för en ny omorganisation av sjukvården, som passar dagens komplexa sjukdomar". Det låter flummigt, och vad hon menar är i förlängningen att vi borde byta ut den sedan 1800-talet institutionaliserade medicinska kultur som utgår från en naturvetenskaplig tolkning av kroppen. Vad hon missar är att det redan håller på att hända.

"I kaféet på Rosenlunds sjukhus sitter tre kvinnor i dryga 50-årsåldern. De lider av fibromyalgi och går nu och lär sig att hantera sin smärta.

– Nu har du verkligen kommit rätt, säger en av dem på frågan om de har några skuldkänslor. Vad vi inte vet om skuldkänslor är inte värt att veta. Det är väl därför vi sitter här. Det är vi gamla trotjänarinnor som har låtit ansvars- och skuldkänslor driva oss in i det här tillståndet. /.../ De andra två nickar.

– Jag trivdes verkligen med mitt jobb som lokalvårdare, tills kroppen tog slut. Nu är jag sjukpensionerad och går med ständiga skuldkänslor för att jag ligger samhället till last."

Kvinnorna är intervjuade i ett DN-reportage om skuldkänslor i februari i år. De låter som kvinnorna i Majgull Axelssons intervjubok – och dom som inte har från mitten av 90-talet, som handlar om hur låginkomsttagarlivet i Sverige förändras i takt med de politiska och ekonomiska 90-talsförändringarna. Och de sätter sina smärtor i relation till sin klasstillhörighet, sina arbetsförhållanden och till skuld. Men i det är de ganska unika.

En av de största förolämpningarna mot en fibropatient anses vara om någon påstår att åkomman är psykosomatisk, psykogen eller ett resultat av ett långt för jävligt liv.

Enligt Socialstyrelsens rapport om fibromyalgi från år 2000 finns det tre förklaringsmodeller: 1) att generell smärta utvecklas från ett från början lokaliserat smärttillstånd 2) att fibro primärt är ett stressyndrom och att förändringarna i smärtsystemet är orsakade av stress 3) att fibro är ett kroniskt somatoformt smärttillstånd – vilket innebär att det inte finns någon kroppslig grund till smärtan. Socialstyrelsen betonar att alla tre förklaringsmodellerna kan vara möjliga. Och att olika modeller kan vara giltiga för olika fibropatientgrupper.

1944 gjorde läkarna i Husmodern det enklare för sig. I nummer 18/1944 läser jag myndiga röster som säger "att det finns många patienter som av olika orsaker inte vill skiljas från sina smärttillstånd. Medvetet eller omedvetet önskar de behålla smärtan som ett tillhygge i livets konflikter". Enligt Husmodern skulle neurokirurger syssla med de kroniska smärttillstånd som är neuralgiska. Men vad gäller psykalgierna är "själsläkaren – i prästerlig dräkt eller i psykiatrikerns vita rock – den som bäst kan hjälpa. Även det själsliga lidandet bekämpas bäst genom att dess orsaker spåras upp och tas bort".

Det som gör fibro så märkligt är inte bara att det är en spökdiagnos, i den meningen att den inte går att fastställa medicinskt. Det är också paranoian. Och varför förs den infernaliska kampanjen mot ställen som Ikeas soptunnesortiment samtidigt som den avpolitiseras? Varför verkar alla se åkomman som något skamligt istället för som en fet protest?

Är det en gammal skamkänsla förknippad med arbetarrörelsens jobbigare arv? En god och flitigt arbetande A-medborgare i paret Myrdals Sverige fick ju inte vara sjuk eller klagande: "Dåliga vanor måste vridas rätt, de oförståndiga måste upplysas, de ansvarslösa väckas", skrev de i Kris i befolkningsfrågan 1934. De tyckte, som Karin Johannisson påpekar i Kroppens tunna skal, att det förvisso var illa med "de svårartade fallen av defekta individer". Men värst var "alla de icke fullt toppvärdiga individer, som under moderna förhållanden har svårt att klara sin existens, denna tiondel eller rentav femtedel av befolkningen, som riskerar att gå under i den hårda konkurrenskampen".

"'Många sjukdomar är ett medvetet brott emot samhället. /.../ En socialt lagd medborgare har inte rätt att vara sjuk' – så löd arbetarrörelsens ödmjuka bugning för samhällskroppen några år in på fyrtiotalet", avslutar Karin Johannisson sin essäbok Kroppens tunna skal från 1997, och citerar Arbetarrörelsen och folkhälsan: En programskrift från 1944.

Statistiken berättar att luddiga symptom idag ligger bakom långt över hälften av alla sjukskrivningar i västländer. När man läser ovanstående citat framstår den så kallade ohälsoepidemin med ens som ett folkhälsotecken i tiden. "Det medvetna brottet mot samhället" verkställt. Medborgarna som slutat buga för någon samhällskropp.

Naturligtvis är den frenetiska oviljan att stämpla fibro som en psykoåkomma också ett sätt att ta avstånd från kvinnornas offerrollsstämplade sjukdomshistoria. Alla vet med vilken noll respekt läkare ser och såg på kraftlösa, smärtkännande, huvudvärkiga och koncentrationssvaga hysterikor och kvinnor med neurasteni, något Karin Johannisson intressant diskuterat många gånger om. Att läsa hennes summeringar av den hysteriska smärtan hos Freuds arma patienter med sina odistinkta och kameleontiska smärtscenarier är som att läsa dagens fibrokvinnor på deras mailinglistor. Freud identifierade egenheter i sättet att beskriva och agera kring smärta, en påfallande brist på precision, "talandet som ett slags kamp där alla ord tycktes otillräckliga, alla förslag till specificering från läkarens sida måste avvisas, smärtan gestaltas som unik". Dagens fibropatienter framstår i en banal historisk jämförelse som karbonkopior av 1800-talets nervpatienter, dessa kvinnor som det sedan drivits så hårt med, och de vill minst av allt kletas ner med släktskapet. Men det finns en viktig skillnad mellan hur samhället såg på sina trötta patienter vid förra sekelskiftet jämfört med blicken på desamma vid det nyss passerade millennieskiftet. Då ansåg läkare och kultursociologer som Max Weber och Émile Durkheim att förklaringen till värken och tröttheten måste finnas i samhällsutvecklingen, som utmanade människorna över gränsen för vad de klarade av.

Dessutom hade en diagnos som neurasteni en hög status som, påpekar Karin Johannisson, visade på utvaldhet och sårbarhet och på att man tog världen på allvar. Lite mondäntjusigt. En arbetarkvinna blev inte överansträngd – det blev man i intellektet – utan underklassigt "utsläpad". Idag är det underklassigaste, sjavigaste och mest oglamorösa samhället kan tänka sig en utarbetad sjukhusstäderska med fibro. Det är längesen Maja Ekelöf blev exotiserad städerskehjältinna med Rapport från en skurhink. Karl Vennberg utnämnde en gång Sonja Åkesson till "Den nötta välfärdens hjältinna". Det är knappast någon kvinnoångestromantiserande titel som fibrokvinnorna aspirerar på.

Det är som Karin Johannisson påpekade för några år sedan i en artikel i Dagens Nyheter: det var först när de framgångsrika fick diagnosen, som begreppet utbrändhet vann genomslagskraft. När det inte bara handlade om de jagsvaga, anpassliga med benägenhet för skuldkänslor, utan om de som kunde säga att de var utbrända för att de varit så viktiga, efterfrågade, behövda och lyckade. Vad ska vårdtanterna säga? Att de gjorde allt det där övertidsjobbet och de tunga lyften för att de, förutom sin pisslön, inte kom på något bättre än att vara till lags? Nu vill de ha sin diagnos som en slags retroaktiv upprättelse. Det är klart. Det sorgliga är bara att deras diagnosjakt urlakar alla möjligheter till verklig upprättelse. De blir ju samhälleligt helt ofarliga med sin neurosomatiska utgångspunkt.

Två-tre procent av befolkningen i länder som Sverige och USA har fibro. Av dem är över 90 procent kvinnor. Kvinnor uppger att de i större utsträckning besväras av trötthet, ängslan, oro, sömnbesvär, samt smärta från rörelseorganen. "Men", skriver Karin Ringsberg från Nordiska Hälsovårdshögskolan i Göteborg och Allergicentrum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, i Folkhälsoinstitutets rapport From witchcraft to science om "annan överkänslighet", "vi saknar kunskap om i vilken utsträckning detta är kulturellt betingat. Kan det vara så att män inte söker för vissa ohälsoproblem, då det anses omanligt? Diagnostiseras kvinnor och män olika när de söker för diffusa, multipla symtom? Kommunicerar män och kvinnor olika i en vårdsituation? Det finns studier som visar; att manliga läkare tar ohälsa hos män mer på allvar än hos kvinnor, att det finns en tendens till att tillskriva kvinnor mer psykiatriska sjukdomar och att det sker en underdiagnostisering av sjukdomar som magsår och hjärtsjukdom hos kvinnor." Hon påpekar också att kränkningar som sexuella övergrepp och mobbning har visat sig vara en vanligare orsak till diffusa symtom och ohälsa än forskarna tidigare trott, och menar med kränkningar fysiska såväl som psykiska.

Samtidigt understryker samma rapport att psykosomatisk medicin sedan 60- och 70-talen antagit ett förhållningssätt som innebär att man "studerar interaktionen mellan biologiska, fysiologiska och psykosociala faktorer". Enligt en sådan definition finns det inte längre några specifika psykosomatiska sjukdomar. Detta råkar sammanfalla med en statistik som talar ett rätt tydligt språk: folks kroppar har aldrig mått så bra som nu. Medellivslängden bara ökar. Spädbarnsdödligheten minskar. Liksom hjärt- och kärlsjukdomar och cancer och dödlighet i skador efter olycksfall. Det som ökar är skillnaden mellan tjänstemännens allt bättre och arbetarnas allt sämre fysiska hälsa.

Men medan var tionde man och var femte kvinna led av ångest oro och ängslan 1980, gjorde var sjätte man och var fjärde kvinna det år 2000. Sömnbesvären ökar i samma takt. Liksom fetman.

Människorna är alltså friska, feta och ångestfyllda.

Kvinnor söker sjukvård i högre utsträckning än män och äter 60 procent mer medicin. I toppen av kvinnornas tio-i-topplista på mediciner ligger antidepressiva medel. På männens är det hjärtmediciner. Förhållandet återspeglas i undersökningar om vilka sjukdomar som åtnjuter högst status hos läkare. Där ligger farbrödernas hjärtinfarkt i topp, och tanternas fibro längst ner i botten.

Att Berit Andnor och hennes socialdepartement liksom Socialstyrelsen tycker att det är fine att Florencekvinnornas smärtor medikaliseras är mindre märkligt än att de själva gör det. Så länge fibro är en mysko sjukdom orsakad av "en störd smärtmodulering i centrala nerv-systemet" där källan till denna "smärtmodulering" aldrig kan preciseras, kan ju ingen kräva något av Berit. Ingen kan säga vad ska du göra med dessa några hundra tusen tanter som är drivna till vansinne av sin omgivning, eller bekräfta att fibron är deras bojkott och strejk. Den blir då ointressant.

Sociologiprofessorn Frank Furedis nya bok Therapy Culture - Cultivating Vulnerability in an Uncertain Age handlar, sammanfattningsvis, om det mäktiga inflytande som det han kallar det terapeutiska imperativet har i angloamerikanska samhällen, om en ny känslomässig kultur omkring oss: känn hellre än tänk. Sårbarhet är vad som definierar individerna, som blir allt räddare (hans förra bok var Culture of fear) – och, framför allt, allt mer maktlösa. Frank Furedi går emot alla som hävdar att den terapeutiska kulturen har något upplysande drag. Det är samhällsekonomiskt effektivt om människor känner sig maktlösa och sjuka. Om de talar om sina syndrom och fobier, hör om desamma på tv och förlägger alla orsaker hos sig själva. Så mycket bättre än att se problemen som politiskt eller ekonomiskt betingade. Detsamma händer med politiker – som avkrävs känsloladdade apolitiska svar och talar om nationella trauman i tid och otid. De lyssnar till sina inre röster – går på det osmakliga ordet magkänsla. Brottslingar, från järnspettsmän till ministermördare, säger att de hör röster, och det är otroligt praktiskt för de samhällskonomer som inte orkar tänka. Medierna fylls av fler själasörjare än vetenskapliga experter.

I rapporten From witchcraft to science skrivs sjukdomarna inom citationstecken. Här återfinns alla utskrattade och komiska diagnoser och självdiagnoser: elöverkänslighet, sjuka hus-sjukan, amalgamsjuka, det som kallas astmaliknande symtom, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi, icke-allergiskt kontakteksem, födoämnesöverkänslighet som ej går att bevisa, multiple chemical sensitivity, sensorisk hyperreaktivitet, ospecifik hyperreaktivitet, ospecifik bronkiell hyperreaktivitet, astma och ospecifik hyperreaktivitet, ospecifik hyperreaktivitet utan astma. Och så vidare, genom det landskap där prefixet är "ospecifik". "Kanske står vi inför ett paradigmskifte i svensk medicin" summerar rapporten, och hävdar att kroniskt trötthetssyndrom redan idag kan stå modell för de överkänslighetssjukdomar där framgång i behandlingen till stor del beror på kvaliteten i patientläkarkontakten. Det låter ungefär som i dejtingsåporna, där "kemin" mellan deltagarna avgör allt. "Nej, jag hade ingen bra kemi med den här läkaren." "Idag kommer kraven på medikalisering underifrån", skriver Frank Furedi och berättar till exempel om amerikanska kroniskt trötthetssyndrom-aktivister som jämför de som förnekar deras diagnos med dem som förnekar förintelsen. Enligt Frank Furedi handlar kampen för diagnos delvis om att en etikett ger mening åt offerrollen, att korståget i sig är en "empowering act" som lindrar oro och ångest. Det kan alltså ses som en del av behandlingen, särskilt eftersom behandling inte står att finna för många av dessa åkommor som har en egen organisation inom EU, betitlad "Rare Disorder Alliance".

Detta krav på en "rätt till diagnos" sanktioneras genom institutionaliseringen av ett "terapeutiskt etos", genom att världen ses genom ett känsloprisma, menar Frank Furedi. En chef som sparkar folk hyr in en självhjälpstyp som tröst. Människors vardagsspråk är översållat med kvasipsykologiska begrepp, och män som hellre skulle dö än gå i terapi följer Tony Sopranos sessioner. Frank Furedi avstår från att definiera begreppet terapeutiskt etos i detalj, då det ännu är under utveckling, och nöjer sig med att konstatera att det liknar sättet som religioner och ideologier har verkat genom historien. Men så mycket vagare: "dess dragningskraft kan mycket väl vara dess motvilja mot att försöka svara på de svåra frågorna som tidigare hanterats av ideologier, religioner och humanistiskt tankearbete."

Och följaktligen kan ett samhälle vara hur kvasipsykologiserande som helst – och ändå vägra se en sak som fibro som en protestreaktion sprungen ur det allmosusade psyket. Eftersom personliga motgångar, och ren besvikelse, tolkas med en terapeutisk vokabulär, finns det en ständig efterfrågan på en diagnos som tjänar som förklaring för individuella problem och misslyckanden. En vuxen som omfamnar till exempel etiketten inlärningssvårigheter får en lättande och ursäktande förklaring till den plågande medelåldersfrågan "var det det här det blev? Inte mer, nähä". Etiketten ses inte som något i sig negativt. Medikaliseringen av samhällslivet får auktoritet. Diagnosen blir ytterligare en roll som kan avlasta de andra trista (kvinno)rollerna, en ventil. Eller ett sätt att meddela sig med samhället, från hemmets hemska vrå. Hälla ut, eller tillbaka, en massa så kallad förkroppsligad erfarenhet.

Dessa nya åkommor, de "andra överkänsligheterna", ska alltså, menar Folkhälsoinstitutet, botas med oproblematiserat bekräftande och identifikation. Till skillnad från vårdapparaten i 1900-talets välfärdssamhälle – som hade upphävande av sjukdom som mål. Som inte ägnade sig åt att hantera lidande, ett vidare och vagare begrepp.

Den vetenskapliga medicinens ståndpunkt är "att förstå smärta som naket biologiskt fenomen", som Karin Johannisson konstaterar i kapitlet om smärta i Kroppens tunna skal, där hon definierar tre grundattityder till smärta. "Den integrerade smärtan", smärta som en bricka i ett livsspel som handlar om gudomlig eller naturbunden logik, ett identifierbart sammanhang; "den självmedvetna smärtan", som identitet och livsroll, eller som en nyckelfaktor i den framväxande medelklassens individualism. Här hittar vi den stoiska attityden till smärta, som män som Kant och Nietzsche omfamnat. Förmåga att hantera smärta med viljekraft och metodisk avledning, vilket alltså bara var att glömma för kvinnor och barn, enligt Kant. Nietzsche kallade sin smärta för "hunden", och såg till att bli dess "herre". En riktig man sjåpar sig inte, han bryter inte matchen för att han bryter ett ben (som fotbollsspelaren Stefan Schwartz). Han behärskar sig, och får definitivt inte fibro. Och så den tredje smärtan: "den nakna smärtan", så som i Jobsproblematiken, där det bittraste straffet är att inte kunna begripliggöra smärtan, ge den ett sammanhang. Här summeras också Susan Sontags sätt att se på "den nakna smärtan" från Sjukdom som metafor från 1981, där hon argumenterar för att sjukdom och smärta måste befrias från all symbolisk och existentiell tolkning – och därmed från individuellt ansvar. Sjukdom är en biologisk realitet och inget mer.

Visst. Men vad ska man då göra med alla fibrokvinnor vars åkomma inte är någon biologisk realitet? Det är ju änglalikt utopiskt att befria dem från individuellt ansvar, och tvärtemot vad alla Världshälsoorganisationer och socialministrar gjort. Men vad blir det av deras reaktion om man inte tolkar den symboliskt? Enligt rapporter som From witchcraft to science blir vårdapparatens uppdrag i vår tid att tro på vad de med så kallade oförklarade symptom säger. Läkarkårens viktigaste roll blir att Finnas Till Hands. Med en holistisk blick som "tar större hänsyn till den drabbades upplevelse av situationen och hur patienten själv anser att hon/han uppnår uppsatta mål i livet."

Rätten att bli trodd baseras på premissen att de som är känslomässigt känsliga behöver bli godkända, bekräftade, bejakade, intygade och fastställda som medicinska fall. Minsta misstanke riktad mot offrens version av händelseförloppet anses kunna tillfoga ännu mer skada. Diagnosen i sig får samma verkan som placebopiller – det vill säga upphäver en del av symptomen som ingår i syndromen.

Vilket var just vad WHO insåg i början av 90-talet, då de bestämde sig för att klassa fibro som en giltig diagnos: det är lika bra för att få tyst på kärringarna. Och kanske för att se till att inte alla försvinner in i new agens värld och söker sig till magnetmasserande kvacksalvare istället för till läkarna. Fibrokvinnorna och deras vänner med oförklarade symptom har missuppfattat vad de kan få ut av vetenskapen. Eller kommer de att med tiden tvinga den att ändra sig, förflummas? Det är kanske så det blir: Det kommer finnas ett gäng läkare från den vetenskapliga medicinen som opererar knäskador och tumörer. Och ett gäng som är Dr Phil, som går Dr Phil-skolan istället för Läkarhögskolan. Och lyssnar på "hur patienten anser att hon uppnår uppsatta mål i livet". "Utbrändhet definieras som en sjukdom, inte som en känsla, ett tillstånd, en kulturkritik eller en frisk reaktion. Otillräcklighetskänslan och kroppens spontana motstånd förläggs till den enda dimension som ger legitimitet: medicinen. I själva verket är sjukdom en av de få socialt accepterade avvikelser vi har", konstaterar Karin Johannisson och understryker den tydliga faran med detta: "om problem kallas medicinska i stället för politiska, strukturella eller existentiella, snävas de också in. Blicken skyms för de djupare orsakerna."

Men snart då, när det som kallas medicinens vetenskapliga reduktionism inte klarar av att tränga in alla "andra överkänsligheter" i sin gamla ram längre, kommer behovet av att medikalisera för bekräftelse verkligen kunna bestå? När folk börjar acceptera att könet är socialt konstruerat, skulle de inte kunna fatta att också sjukdomsbegreppet är en social och politisk konstruktion – och reaktion? Och var hamnar vi då någonstans? Jo, i en diskussion om mänskligt lidande, snarare än om fysisk smärta, ett organfel i kroppen som går att mäta. Vi hamnar i lidandet, det som alla till varje pris ville undvika att tala om, ety det är usch och fy och ångest och nu på 2000-talet när vi har det så bra ska vi ju äntligen kunna ha det trevligt. Nu när det enligt nya definitioner inte finns några psykosomatiska sjukdomar. Det skulle ju handla om neurobiologiska smärttillstånd.

Här får man nog också svaret på en annan av det här områdets gåtor: vad "annan" står för i fenomenet "Annan överkänslighet". "Annan" än vadå? Annan än vetenskapligt mätbar smärta naturligtvis. Lidandet. Det som den självgode mannen hellre dör än har. Hellre ser han sin fru dö än lida. Det spelar ingen roll om det är en älg som blir påkörd eller en släkting som dör knall fall. Han kläcker alltid ur sig samma beröringsförskräckta djupsinnighet: "Jamenvisst det är ju hemskt att den dog men skönt att man vet att den inte behövde lida." Och varje gång önskar man att älgen eller frun kunde ropa tillbaka från de döda och fråga vad i helvete vet du om det. Då skulle frun kanske ta tillfället i akt och säga att jag led mer av att vara gift med dig än av att ha fibro. Älgen skulle kanske upplysa om att det faktiskt var bättre att lida och halta än att dö.

Malena Rydell är frilansjournalist

Källor:
www.itv.se/mp_hsand/eva/ (Eva Goës) / www.fibromyalgi.se/sff/lokforen.html (Sveriges fibromyalgiförbund) / Majgull Axelsson, - och dom som inte har, 1996 / Maja Ekelöf, Rapport från en skurhink, 1970 / From Witchcraft to science: Rapport från två forskarseminarier om "Annan överkänslighet". Arbetsgruppen för annan överkänslighet, Vårdalstiftelsens rapportserie Nr 1/2001. Statens folkhälsoinstitut 2001:30 / Frank Furedi, Therapy Culture - Cultivating vulnerability in an uncertain age, 2004 / Husmodern, nr 18 och 20 1944 / Karin Johannisson, Kroppens tunna skal, 1997 / Karin Johannisson, "Ett utbränt jag i samhällets kropp. Karin Johannisson beskriver hur begreppet utbrändhet slog igenom först när de framgångsrika fick diagnosen." Dagens Nyheter, 000710 / Awiwa Keller, "Vår dagliga skuld: Skuldkänslor - har ni sådana?", Dagens Nyheter, 040209 / Alva och Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, 1934 / Stimulansbidrag för habilitering och rehabilitering. Fibromyalgi. 2000:03, rapport från Socialstyrelsen


Publicerad: 2004-10-22

Köp Bang (Vilande eller nedlagd)
Läs mer om Bang (Vilande eller nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Bang (Vilande eller nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori GENUS
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA