Talking to me?

Ur Arena nr 5/03 – denna text var en av de fem nominerade till essäpriset 2004


”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Den svenska litteraturhistoriens kanske mest kända inspiratoriska ögonblick blev också en av mina första riktigt stora läsupplevelser. Där står han, Gösta Berling, inför hela den dömande församlingen, modlös och rädd att bli avsatt. Men modlösheten och rädslan övergår plötsligt i den känsla som ska bli hans räddning, som ska ge honom livet åter. ”Medan han läste upp inledningen, sköljde blodvåg efter blodvåg upp i hans ansikte. Det var vreden.”

Boxningsringen är min predikstol. Uppifrån ringen ser jag, liksom Gösta Berling, golvet med alla åskådarna sjunka djupt, djupt ner, och liksom den försupne prästen står jag ensam där uppe. Såsom hans röst den gången blev ”stark och väldig” känner jag hur jag växer innanför ringrepen, och liksom honom sjunker jag ihop då ronderna är över. Inte av gråt, som han, men av utmattning. I boxningsringen talar jag med min motståndare. Jag överger det skrivna, såsom prästen i sagan en gång gjorde, och förvandlar vreden till ordlösa samtal, till dialog.

Boxning som dialog? Många invänder säkert att boxning snarare motverkar dialog, att det är en våldssport som går ut på att slå ner den andre, att tysta sin motståndare. Och visst är det väl så. Men boxningen rymmer också ett moment av samtal, av möte, av kommunikation. Att lära sig boxningens regler är som att slita med tempus och pluralformer, att lära sig läsa motståndarens stil är som att studera ett främmande språk, och att slå i luften är som att frustrerat tala för döva öron.

Själv började jag boxas för sex år sedan, då jag studerade vid ett franskt universitet. Van att vara den drivande i diskussioner och samtal växte frustrationen över att inte behärska språket, att framstå som dum i brist på ord. Ilskan över de språkliga blockeringarna fick jag utlopp för i ringen. Där kunde jag puckla på fransmännen och ge igen för alla språkliga oförrätter. Där slapp jag böja verb och formulera artiga fraser. Kommunikationen blev en annan, ett kroppens samtal, fritt från kulturella skillnader och grammatikaliska ändelser.

Min brist på språk var dock självpåkallad – en lyxbrist i en värld av välvilliga människor. Varken snobbiga fransmän eller motståndare i ringen är reella fiender för en välutbildad kvinna med bostadsrätt i Stockholms innerstad. I Amazona Boxningsklubb där jag tränar kommer flertalet tjejer från trygga hemförhållanden och nästan alla har universitetsutbildning och jobb vid sidan av boxningen. Manliga boxare har traditionellt använt sporten som en väg ut ur gettot, medan deras kvinnliga kollegor ofta är välutbildade och tillhör medel- eller överklassen. För sådana som oss, skämtade en kvinnlig boxare intervjuad i The New York Times för några år sedan, är boxningen snarare en väg in i gettot.

Men Gösta Berling hade ”idel fiender i kyrkan, fiender i alla bänkar”. Han kände sig missförstådd, på förhand dömd. Chanslös. Och om man får tro författaren Joyce Carol Oates som skrivit essäsamlingen Om boxning så kommer omkring 99 procent av alla berömda boxare från ett liv i slummen. De flesta är färgade män, arbetarklassmän. Män med fiender, män som känner sig missförstådda. Män som på förhand dömts ut, ofta för att de saknar ett legitimt språk.

Otaliga filmer berättar historien om den hårt arbetande grabben som slår sig fram genom en karriär i ringen. Rocky Balboa slår underifrån i Rockyfilmerna, den svartsjuke Jake LaMotta når berömmelse i Tjuren från Bronx, och nu senast var det puertoricanska Diana som i Girlfight ”blev någon” genom hård träning i ringen. I Sverige är situationen förstås annorlunda. Vi med vår välfärd har inte den typen av slakthusmiljöer som återges i de stora boxningsfilmerna. Men också här domineras ringarna runtom i landet av unga killar med annan etnisk bakgrund än den svenska. Rinkeby International Boxningsklubb har omkring 150 medlemmar från 20 olika länder. Ingen av dem kommer ursprungligen från Sverige.

Rinkebytränaren Gheorghe Iluta, tidigare rumänsk landslagstränare i boxning, arbetar dagtid som socialsekreterare och driver sedan 1996 ett projekt som syftar till att genom boxning hjälpa unga, kriminella eller ”stökiga” killar att få ordning på sina liv. För snart tio år sedan startade Åke Bjurhamn Boxningsskolan i Norrköping, också det ett projekt som gick ut på att boxningen skulle hjälpa ungdomar på glid. Han talade i en intervju en gång om att ge ”en trasig unge ett språk att arbeta med”. Och Gheorghe Iluta berättar för mig att flera av hans boxare inte kan någon svenska alls. För den som, liksom jag en gång, inte finner eller ens har orden, kan boxningen bli inte bara ett sätt att få utlopp för frustrationen, utan också ett sammanhang där man blir hörd (och sedd) trots bristen på språk.

Så medan det verbala samtalet struktureras hierarkiskt utifrån utbildning, kulturell bakgrund, ordförråd, tillgången till argument och så vidare, så sker mötet i ringen, åtminstone inom amatörboxning, på lika villkor. Jag och min motståndare väger lika mycket och har för det mesta gått ungefär lika många matcher. Inom amatörboxning bryts dessutom matchen omedelbart om domaren anser den vara för ojämn. Ingen behöver någonsin agera slagpåse inför publikens dömande ögon. En alltför ojämn fight är ingen fight.

Men, kan man fråga sig, varför skulle boxning vara mer kommunikativt än vilken annan sport som helst? Ungdomar på glid kan väl lika gärna träna fotboll eller simning? Den språkfrustrerade gå en runda golf eller spela pingis? Jo, så är det kanske, men i boxningsringen uppstår ett möte, en beröring, som inte liknar någon annan sport, mer än möjligen dans. Boxning som en ilsken tango med ryggen mot repen. Näven ritar revir och flyttar kroppens gränser till en punkt mellan mig och min motståndare. Det gäller att läsa den andra, att finna hennes svaga punkter, men också hennes starka dito. Att hela tiden ligga steget före, att bli ett med sin motståndare.

Någon frågade en gång om boxning verkligen är en sport för tjejer. Men rättade sig snabbt, antagligen av rädsla för att uppfattas som politiskt inkorrekt, och frågade istället om det överhuvudtaget är en sport. George Foreman, före detta världsmästare i tungvikt, beskrev boxning som ”den sport som alla andra sporter vill höja sig till”. Den svenske författaren och före detta amatörboxaren Torbjörn Säfve kallar i en artikel proffsboxning för ”en underlig hybrid mellan show business och idrott”. Och då jag söker efter artiklar om boxning dyker mycket riktigt bara ett fåtal av dem upp i idrottstidningar. De flesta finner jag i kulturtidskrifter och fototidningar, magasin som Bang, ETC eller Folket i Bild. Och ärligt talat: När satsade Arena senast flera sidor på en artikel om idrott?

Boxning är, mer än någon annan sport, ett kulturellt fenomen. Den franske filosofen Roland Barthes skriver i en essä om mötet i ringen som ett ”spektakel” snarare än en sport. Joyce Carol Oates beskriver i sin bok boxning som ”Amerikas tragiska teater”. I min videoaffär har de ett tjugotal spelfilmer som handlar om boxning, och många seriösa författare – från Swift och Pope till lord Byron, Norman Mailer och Ernest Hemingway – hyser ett kroniskt intresse för boxning.

Men vad är det då som gör att filosofer, författare och tidskriftsredaktörer intresserar sig för just boxning? Finns det, vilket Joyce Carol Oates hävdar, en ”form av släktskap” mellan konstnären och boxaren? Den omedelbara lockelsen ligger i skådespelet som i sig är ordlöst, saknar språk och kräver att andra ska definiera, hylla och komplettera det. Oates jämför också boxningsmatchens offentliga spektakel med utgivningen av en författares bok. Matchen, liksom boken som färdig produkt, är bara ”sista stadiet av en utdragen, mödosam, svår och ofta förtvivlad förberedelsetid”. Men, kan man ju invända, det är väl sant för alla sporter? Längdhopparen eller skidåkaren sliter också länge och hårt för att, vid resans mål, prestera mycket under väldigt kort tid. Men Oates framhåller att boxningen systematiskt går in för smärta för att främja ett projekt. Den ”transporterar med vilje förnimmelsen vi upplever som smärta (fysisk, psykisk och emotionell) till dess absoluta motpol”. Detta, fortsätter hon, är ”en i högsta grad självbestämmande handling – en ständigt upprepad omvärdering av det egna jagets gränser”.

Myten om den lidande konstnären kan sägas destilleras i boxningsringen. Smärtan blir själva förutsättningen för skapandet, för prestationen, för produkten. I boxningssammanhang är en viktig egenskap att ”ha hjärta”, vilket innebär att kunna ta mycket stryk utan att fördenskull bli knockad. Boxare som Jake LaMotta, Rocky Graziano och Ray Mancini blev berömda genom sin förmåga att utstå smärta. Hur många konstnärer, filosofer och författare har inte skapat en hel identitet kring just lidandet? Friedrich Nietzsche, Edward Munch och Edith Södergran är bara några exempel på konstnärer som gjort lidandet till själva drivkraften för sitt tänkande eller konstnärliga skapande. Ringens slagpåsar tar emot fruktansvärt mycket stryk i utbyte mot någon liten fördel. På Dostojevskijs vis byter de kroppsligt välbefinnande mot sinnesfrid.

Och konstnärens asketiska livshållning återfinner vi hos boxaren. Rocky Marciano tränade med klosterlik hängivenhet – hans träningsmetoder har blivit legendariska. Tre månader före match isolerade han sig från omvärlden, även från hustru och barn. Under den sista månaden skrev han inte brev, eftersom det innebar förbindelse med omvärlden. Tio dagar före match slutade han att ta emot post eller telefonsamtal. Och under den sista veckan tog han ingen i hand. Allt som inte var matchen måste utestängas från medvetandet – den ende han i tankarna umgicks med var motståndaren. Hur många författare umgås inte under skrivandet helst bara med de karaktärer de är i färd med att skapa? Hur många isolerar sig inte för att kunna koncentrera sig bara på boken?

Författaren Beate Grimsrud, som boxas tillsammans med mig i Amazona BK, jämförde en gång efter att vi sparrats boxningen med sitt skrivande. Skrivandet, konstaterade hon, är precis som boxningen slitsamt. ”Du får den ena utmattningsknockouten efter den andra. Jag blir så trött av att skriva att jag bara inte orkar ge mig!” Hon förklarade vidare att boxning, precis som skrivande, går ut på att fintas. Att hon, då hon skriver, följer tanken åt ett håll och ändrar riktning då den minst anar det. Att hon lurar tanken precis som man måste lura motståndaren i ringen. José Torres, en gång världsmästare i lätt tungvikt, uttryckte en liknande tanke: ”Vi boxare förstår lögner”, sa han. ”Vad är en fint? Vad är en vänsterkrok efter en jabb? Vad är en öppning? Vad är att tänka ett och göra ett annat?” Boxning handlar primärt om att ljuga. Som boxare måste man kunna tänka snabbt, improvisera och fabulera.

Men för mig skiljer sig mötet i ringen från mitt skrivande. Det är just det som är poängen – detta att hitta ett helt annat språk som alternativ till det skrivna, ett språk med utgångspunkt i kroppen snarare än intellektet. Som litteraturvetare och litteraturkritiker rör jag mig ständigt i en värld av ord. Bibliotekens samlingar och seminarierummens samtal fyller mig med på förhand formulerade fraser. Världen blir till en samling teorier, teorier vars form är textens. Men dessa tankar och teorier, fraser och formuleringar, hör hemma utanför ringrepen. Klockan och tränarens instruktioner är de enda ljud som når mig där inne.

I boxningsringen finns bara här och nu, inga andra kontexter. Klockans rytm är den puls vi andas i. Tränarens viskningar är de enda ord vi förstår. Jag vet ofta ingenting om min motståndare, mer än det som i matchens absoluta nu har betydelse. Är hon höger- eller vänsterboxare? Snabb på fötterna eller tung i slagen? Vilka är hennes svaga punkter? Hur utnyttjar hon mina? Vad hon heter, vem hon är, vad hon gör – allt det saknar betydelse i ringen. Men jag måste kunna läsa hennes tankar, ligga steget före, betrakta mig själv med hennes ögon. Jag måste möta henne, hud mot hud. Slå, utan att bli slagen.

Då den irländske fjäderviktsmästaren Barry McGuigan tillfrågades varför han var boxare svarade han: ”Jag kan inte bli poet. Jag kan inte berätta historier...”. Men historier är, på sätt och vis, just vad varje boxare berättar. Varje boxningsmatch, skriver Joyce Carol Oates, är en historia, ”ett unikt och starkt koncentrerat ordlöst drama”. Då boxaren, nästan naken, träder in i ringen för att sätta sitt liv på spel, förvandlar han sin publik till ett sorts voyeurer, liksom författaren gör då han lotsar läsaren in i nya, ofta hemliga eller intima världar. Själva matchen omges av en rad ritualer – boxarens inledande vandring i strålkastarljuset, klockan som ringer, de handskbeklädda händerna som möts i mitten av ringen före start, ringdomarens skugglika närvaro i ringens utkant, spänningen då någon av boxarna går ner för räkning – som sammantaget gör varje boxningsmatch till en egensinnig historia, där vad som helst kan hända. På några sekunder – eller bråkdels sekunder – kan allt vända. Inte i någon annan sport kan så mycket ske under en så kort tidsrymd, och så oåterkalleligt.

Boxningsdramat är som de sista spännande sidorna i en deckare av Agatha Christie. Då Muhammed Ali i den berömda titelmatchen mot George Forman i Zaire 1974 i rond efter rond låtit sig tryckas mot ringrepen, då den besvikna publiken trodde att den de hoppats få se ”dansa” snart skulle falla ihop under Formans tunga slagserier, blixtrade han plötsligt till med ett så kallat ankarslag (Alis ankarslag tog fyra hundradelar av en sekund – snabbt som en kamerablixt eller en blinkning) och knockade motståndaren inför en förvånad och förundrad publik. Lite som då Hercule Poirot eller Miss Marple, inför en åhörarskara och en läsare som tror sig äntligen veta vem mördaren är, på sista sidan (och inte en utan ofta tre gånger) utpekar en helt annan som den skyldige. Litterär överraskningsknockout.

Att boxas kan, precis som att skriva, vara nog så trassligt. Osynliga snubbeltrådar löper över ringytan. Med tröttheten får fötterna svårare att lyda order och trots att man driver framåt med full kraft finner man sig plötsligt upptryckt i ett hörn med ringrepen i ryggen och två krokar tungt placerade i magen. Hur hamnade man där? Nämnde Muhammed Ali (vars riktiga namn är Cassius Clay) är, liksom Beate Grimsrud, ordblind. De vet vad det innebär då språket trasslar ihop sig som trötta ben. Då bokstäverna som tunga handskbeklädda händer inte hamnar där man tycker sig ha placerat dem.

Men kan man inte läsa böcker får man hitta på egna historier. Grimsrud blev både författare och boxare. Hennes senaste roman handlar just om en dyslektisk ung man som, frustrerad över språkets kaotiska trassel, är beredd att ta sitt liv. Ali gjorde ringen till sin predikstol, från vilken han kunde berätta sina historier: De bortglömda slavarnas historier, det svarta Amerikas historier. Då jag ser dokumentärfilmer om Ali förundras jag alltid över hur vältalig, retorisk och rapp i käften han är. Han talar i metaforer, förklarar i bilder. En dansande tungviktspoet.

Norman Mailer liknade Ali vid en papegoja på en och åttio, som hela tiden skriker ut att han är medelpunkten på scenen. Och visst var han inte bara världsmästare i boxning utan också världsbäst på att skryta. Men hans näst intill maniska tal rymmer också ett politiskt engagemang av sällan skådat slag. Då han inför matchen i Zaire med upphetsad stämma konstaterade att ”vi lämnade Afrika i kedjor och bojor – nu är vi tillbaka som mästare”, är det som att se Martin Luther King mana sina bröder och systrar till kamp. Muhammed Ali var, förutom en stor boxare, en talets och inspirationens man. Likt Gösta Berling predikade han och publiken, de lyssnade. Men hade de lyssnat om han inte hade gjort sig ett namn i ringen först? Hade han kunnat tala utan sin predikstol, utan boxningsringen?

Fastän en boxningsmatch är en historia utan ord, betyder det inte att den saknar text eller språk, utan bara att texten improviseras i handling, där språket boxarna emellan blir en dialog av det mest utsökta slag. Referenter vid ringside ger det ordlösa skådespelet sammanhang som berättelse. Formmässigt har boxningen också kommit att inspirera, inte bara till romaner och filmer som kretsar kring boxning, utan till språkliga fighter, likt de som uppstår på poesiestradens slammingtävlingar eller i rapparnas battling, där man slåss med ord istället för med nävar. Rapparen hittar på orden i samma stund som de sägs, de rimmar, har rätt takt, och pekar ut motståndarens svagheter. De tävlande öser förolämpningar över varandra precis som knytnävsslag i en boxningsmatch. Ord blir till vapen. Och liksom inom boxningen är allt en fråga om stil, om att våga vara nyskapande och utmana sina egna gränser.

Här i Sverige är det senaste tillskottet till den här typen av ordväxling Riksteaterns Debattboxning – en serie turnerande debatter som äger rum i en boxningsring, med alla de regler och ritualer som omger boxningen. Rapparen Dogge Doggelito är enväldig ringdomare och juryn ger poäng som i en amatörboxningsmatch. Snygga inlägg ger plus och slag under bältet minus. Tunghäfta innebär knockout. På det här sättet har boxning smittat av sig till en rad sammanhang. Ingen annan sport har väl skänkt så många metaforer som tacksamt används av rubriksättare på tidningar, reklammakare och journalister. Folk ”slår” sig fram genom livet, ”knockar” omgivningen med sina prestationer, ”ger igen” med en ”rak höger” eller tar hem poäng med en ”punchline”.

Såväl boxning som battling och poetry slam är strikt reglerade av klockan. Den som battlar eller slammar har ofta kanske bara trettio sekunder på sig att förmedla sitt budskap. Då gäller det att vara snabb och effektiv, att komprimera orden och hitta ett flyt som går på tvärs mot den ”vanliga” tiden, den som rullar på nedanför scenen. En amatörboxningsmatch är inte mer än tre ronder. En proffsboxare kan gå upp till tolv. Denna komprimerade tid är dock ett förhållandevis modernt fenomen. Kring förra sekelskiftet var matcherna betydligt längre, ofta kring hundra ronder. 1893 pågick en match i sju hela timmar – den förbluffande matchen bröts först efter hundratio ronder! Bara tanken gör mig vimmelkantig...

Min känsla då jag står i ringen är att tiden saktar av, för att slutligen helt stanna. Det kanske svåraste är att, inuti denna trögflytande tid, ändå reagera snabbt, kontra, röra sig. Min tränare sa till mig en gång att jag måste sluta blinka när jag är uppe i ringen. Att om jag blinkar så blundar jag ju halva matchen, och då missar jag de slag som kommer mot mig. Jag tänker på hur det skulle vara att möta Muhammed Ali i ringen. Hans slag lär ju ha kommit snabbare än en blinkning. Och om man får tro honom själv var han snabb även utanför ringen: ”I går kväll släckte jag lampan i sovrummet och hann ner i sängen innan det blev mörkt i rummet...” berättar han skämtsamt i en intervju.

Tiden är den osynliga motståndare som boxarna – och ringdomaren, sekonderna, åskådarna – hela tiden är medvetna om. Joyce Carol Oates beskriver domarens dramatiska räkning till tio som ”en sorts metafysisk parentes som den fallne boxaren måste spränga om han hoppas fortsätta inom Tiden”. Hon talar om två oförenliga tidsdimensioner som är i funktion samtidigt: ”medan den upprätte boxaren är i tiden är den fallne boxaren ur tiden”.

Men medan kämparna i ringen är tidsbundna är matchen i sig tidlös. Genom filmer, band och fotografier blir den snabbt historia för oss, ibland rentav konst. Precis som Gösta Berling blev tvungen att kliva ner från sin predikstol blir de flesta världsmästare besegrade tillslut – några dör (totalt har runt 350 personer dött av proffsboxning under 1900-talet), andra vet att kliva ned i tid – men precis som den avsatte prästen slutar inte deras historia för det. De stora mästarna blickar ner från väggen i mitt boxningsgym, de blir karaktärer i filmer och inspirerar till böcker och artiklar som denna. Och precis som i Selma Lagerlöfs roman svärmar fantasins jättebin också i boxningsringen. Där uppstår historier och samtal, hur konstigt det än kan låta.

Fanny Söderbäck
amatörboxare och frilansskribent

Publicerad: 2004-10-08

Köp Magasinet Arena
Läs mer om Magasinet Arena i katalogen
Fler artiklar knutna till Magasinet Arena
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA