Fyra stora – två i minne

Ur Kapten Stofil nr 16


De Fyra Stora kallades de på femtiotalet – Maria Lang, Stieg Trenter, Vic Suneson och H.-K. Rönblom. I retrospekt kan man konstatera att två av de fyra har krympt ihop på ett alarmerande sätt – Suneson och Rönblom nämns numera sällan i samband med Lang och Trenter, de av periodens deckarförfattare som fortfarande lockar nya läsare och då och då kommer i nyutgåvor i anskrämliga kartonnageband. David Nessle beslöt att undersöka varför Suneson och Rönblom rönt en sådan styvmoderlig behandling av sin eftervärld.

VIC SUNESON – FILM NOIR MED LINGONSMAK

Den svenska kriminalfilmen I dimma dold (1953) bygger på en roman av Vic Suneson. Och Sunesons roman bygger i sin tur delvis på den klassiska noirfilmen Laura (hans kvinnliga huvudperson heter till och med ”Lora” i förnamn).

Det är nog ingen tillfällighet – mer än någon annan av ”De Fyra Stora” har Vic Suneson anammat den amerikanska kriminalfilmens formler. Han har definitivt en mycket utvecklad känsla för dramatiska situationer och mjölkar dem ofta skickligt. Då och då tar han steget över i ren melodram utan att det verkar bekymra honom nämnvärt. Det finns även något utpräglat filmiskt i hur han bygger upp sina scener med raffinerade belysningseffekter, släpskuggor, uppflammade cigarrettändare.

Från fyrtiotalets noirfilmer har han även övertagit en svaghet för mystiska, sofistikerade kvinnor med platinablonda hårslingor som alltid faller ner i pannan – löpska, lömska, fala förförerskor som formligen skimrar av celluloid. Dessa femme fatales verkar en aning malplacerade när de irrar runt till exempel på en turistanläggning i Härjedalen, som Claire Hamdell i Döden kastar långa skuggor (1954).

Sannolikt är det även Bogart och Bacall, eller Lake och Ladd, som har fått Suneson att försöka sig på en del ”nonchalant kvicka” dialoger som vibrerar av återhållna känslor. Om dem får man nog dessvärre säga att de ofta faller platt på hälleberget. Här ett litet smakprov ur den ovan nämnda Döden kastar långa skuggor (kriminalkommissarie Myrman har kört ifatt en folkvagn innehållande en osedvanligt raffig textilkonstnärinna):

”De grågröna ögonen vek inte undan och munnen var mycket bestämd.

– Är ni en sån där flygande kontroll? Sa hon. I så fall tycker jag att det skulle passa med lite självrannsakan.

– Mitt namn är Kjell Myrman, sa Kjell.

Han tog en paus, men hon reagerade inte.

– För mig kan ni gärna heta McCarthy, sa hon. Och så försvinn!

Kjell grinade till.

– Jag jagar inte kommunister, sa han. Möjligen vålnader.

– Hamlets fader, sa hon. På tal om dödskallar.”

Citatet ovan gör inte riktigt Suneson rättvisa – det är inte alltför ofta som läsaren utsätts för de här försöken att skriva svenska versioner av The Big Sleep. Resten av tiden skriver Suneson ganska hyggligt avlyssnad svensk vardagsdialog, vilket gör kontrasten desto mer skärande när passager som den ovanstående plötsligt dyker upp.

Filmiska förlagor kan skönjas även i en bok som Sorgen bär svarta blommor (1964), men här rör det sig snarare om Gasljus eller En röst i dimman – den nervklena änkan till deckarförfattaren David Nickell anar gestalter i skuggorna och hoppar högt varenda gång gardinerna fladdrar till i nattbrisen. Hennes andliga hälsa blir inte direkt bättre av att mystiska främlingar med djupt nerdragna hattbrätten har som hobby att dyka upp i portar eller under gatlyktor för att sedan spårlöst försvinna. Tyvärr dikteras dessa främlingars uppdykande betydligt mer av dramatiska hänsyn än av någon som helst logik, och bokens upplösning spretar vilt åt alla håll.

I Fäll inga tårar (1953) överraskar Suneson plötsligt med fullständiga orgier i stream of consciousness-monolog. Här tycker man sig snarare skönja litterära influenser från det nyss avslutade fyrtiotalet – antingen har Suneson fått sig en rejäl överdos Lars Ahlin, eller också är det sviterna av Krilon. Intrycket stärks ytterligare av att så många personer i boken har trasiga nerver, molande samveten, mörka hål i sitt inre. Kort sagt, vad Stig Dagerman skulle kalla ”en vanlig tisdag”. Vilket inte hindrar att Fäll inga tårar har det mest actionmättade slut jag har läst i någon svensk deckare – en vansinnig mördarclown som löper amok med en grävskopa i ruinerna av det gamla Klara är bara en av ingredienserna i denna pyrotekniska uppvisning.

Sunesons stil är något av ett problembarn – när han skriver som bäst har han ett enormt driv och målar med lätthet upp suggestiva stämningar och sinnestillstånd. Sämre går det – som antytts ovan – när han försöker sig på att vara kvick. Intrigerna varierar också mellan det fyndiga och det tämligen krystade. Men på hans pluskonto måste man föra upp de läckra belysningseffekterna och de sugande skräckstämningarna – till exempel de mycket atmosfärrika norrländska nattscenerna i Döden kastar långa skuggor.

Stilistiskt märks också ett tydligt inflytande från Stieg Trenter hos Suneson, och därmed ett indirekt inflytande från Trenters båda husgudar Chandler och Strindberg. Men Suneson verkar ibland ännu mera anfäktad av Hemsöborna-syndromet än sin förebild Trenter – d.v.s. han anstränger sig våldsamt för att ständigt hitta så spännande och spänstiga verb som möjligt för att beskriva alla i texten förekommande handlingar. När Suneson på ett ställe påstår att bilstrålkastarnas ljuskäglor ”krafsar” i gruset tycker jag nog att måttet får sägas vara rågat.

En del av charmen med Sunesons böcker är att de utgör en fantastisk tidsspegel – Kejneaffären, Skäggenprogrammen, Per Oscarssons värnplikt och tusen andra samtidsreferenser flimrar förbi i bakgrunden och bildar fond för deckaräventyren. I Sorgen bär svarta blommor drar han sig inte ens för att – mitt i den spännande upplösningen – klämma in en mening som ”Tystnaden i rummet överträffade Ingmar Bergmans”.

Hans känsla för vad som rör sig i tiden verkar också leda till att den utpräglade fyrtiotalsdetektiven Kjell Myrman får gå i pension i mitten av femtiotalet, för att istället ersättas av den skäggprydde charmören Tomas Gruck, som är bättre anpassad till det lössläppta decenniet när sextiotalet knackar på dörren. (Ett märkligt fenomen i Tomas Gruck-böckerna – som även märks i en del tidig sextiotalsfilm – är att personer med skepparkrans eller hakskägg förutsätts vara helt oemotståndliga för det motsatta könet. Man undrar när den trenden dog ut.)

Överhuvudtaget är Suneson förvånansvärt tidigt ute med att skildra polisarbetet som en kollektiv verksamhet – och till skillnad från alla andra i ”De Fyra Stora” använder han sig uteslutande av yrkeskriminalare som deckare. Den gemensamma nämnaren för alla böckerna är den aningen enerverande O. P. Nilsson – vars främsta gimmick verkar vara att han ständigt fingrar på sin långa näsa – i övrigt skiftar persongalleriet över tiden. Den skäggprydde Gruck verkar också ha gått i pension ganska raskt, och ersatts av andra förmågor. En kriminalare som är bifigur i en bok kan plötsligt bli huvudperson i nästa. Personligen är jag mest förtjust i den kedjerökande, trenchcoatförsedde Kjell Myrman, och hoppar gärna över de romaner där någon annan övertar stjärnrollen.

Det var ju Sven Lindberg som gestaltade kommissarie Myrman i I dimma dold, vilket har den bieffekten för mitt vidkommande att jag hör Lindbergs karakteristiska, milda stämma så fort Myrman tar till orda, eller tänker tyst för sig själv (jag föreställer mig gärna att det är en aning burkigt eko på berättarrösten, allt för att förhöja känslan av svensk femtiotalsfilm).

Vic Suneson föddes det stiliga datumet 11/11/11 och debuterade 1948 med Mord kring Maud, som följdes av ett trettiotal böcker fram till hans död 1975. Stupidos stickprov ger vid handen att de allra första böckerna är lite trevande till formen, och hans sena produktion rätt slentrianmässig, men tioårsperioden från början av femtiotalet till det tidiga sextiotalet verkar kunna anbefallas åt alla älskare av pilsnerfilmsbetonad noir-estetik.

H.-K. RÖNBLOM – MORD, MIN BÄSTE ADJUNKT

Det är märkligt, men jag tror att författarnamnet ibland utövar en avskräckande eller lockande effekt på den presumtive läsaren. Jag tror till exempel att jag hade upptäckt den utmärkte brittiske deckarförfattaren Reginald Hill tidigare om inte namnet hade fått mig att tänka på en rödnäst kille iförd rutig keps som bär sin fotbollsklubbs halsduk och tillbringar alldeles för mycket tid på puben. Good old Reggie Hill.

Men vad inger namnet ”H.-K. Rönblom” för associationer? Man kanske får en vision av en aningen torr flickskoleadjunkt och helnykterist – och i så fall har man helt rätt, även om Rönblom senare kom att bli journalist, var Aftonbladets politiske redaktör mellan 1948 och 1956, därefter andraredaktör och idog ledarskribent på samma tidning. Samt att han – icke att förglömma – förmodligen är den svenska kriminallitteraturens yppersta stilist och främsta ironiker.

Man kan misstänka att Rönblom handikappas av att han är den ende av De Fyra Stora som envisats med att behålla sitt dopnamn. Den unge journalisten Stieg Johansson tog namnet Trenter från en bok han just höll på att läsa, E. C. Bentleys Trents Last Case. Studierektorn Dagmar Lange och civilingenjören Sune Lundquist valde att uppträda under sina respektive pseudonymer Maria Lang och Vic Suneson. Men Hans-Krister Rönblom framhärdade med att använda sitt måttligt exotiska namn. Enda egenheten i sammanhanget är väl att han, mig veterligen, är den enda författare som har ett bindestreck mellan förnamnsinitialerna.

Rönbloms namn verkar dock inte ha haft någon nämnvärd avskräckande effekt på den samtida pressen. Signaturen Bang skrev i Dagens Nyheter om debutromanen: ”Direkt kliv till toppen.” Barbro Hähnel i samma tidning: ”Att H.-K. Rönblom är överlägsen landets övriga deckarförfattare har man ju klart för sig.”.Kjell Stensson (en av de Lärde i Lund) i Stockholms-Tidningen: ”Stilistiskt befinner sig Senatorn kommer tillbaka på en nivå som är unik för svenska deckarförfattare.” Och så vidare – alla Rönbloms böcker fick mycket bra press.

Med dessa lovsånger ringande i öronen kan man tycka att det är det lite underligt att han är så pass bortglömd idag. Möjligen är det den Rönblomska lågmäldheten som ligger honom i fatet. Hans deckare, läroverksadjunkten Paul Kennet, är inte bara ett under av försynthet, han är dessutom – i likhet med sin skapare – helnykterist. De enda laster han unnar sig är de tre piporna Adrak, Mesak och Abednego samt då och då att lösa ett särskilt kvistigt mordfall:

”Inspirationen föll över honom, tiden tycktes stå stilla och vänta på utgången liksom månen i Ajalons dal. Den raka Sadrak, den stubbota Mesak, den tankfullt svängda Abednego befann sig i hårt arbete” (Tala om rep, 1958)

De flesta av Rönbloms deckare utspelas i en småstadsmiljö där författaren verkar närmast kusligt hemtam. Ibland för hans småstadsskildringar tankarna till Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes; Rönblom besjälas av samma hatkärlek till småstadens trygga, gemytliga men ack så inkrökta värld. ”Idyller är till för att misstros”, som han uttrycker saken i sin Bok över obefintliga (1962). Det är ett yttrande som skulle kunna stå som devis för hela hans författarskap.

Höstvind och djupa vatten (1955) handlar till exempel om lömska intriger i en nykterhetsloge i Sundhamn (ett nödtorftigt kamouflerat Sundsvall, så vitt Stupido kan avgöra). Och i Tala om rep kretsar en förvånansvärt stor del av handlingen kring en kommunalpolitisk tvist om sophämtningen i den lilla staden Åbroka. Beskrivningen av stora torget säger oss i några få ord allt vi behöver veta om staden:

”Tillfälliga besökare som ser torget för första gången lägger naturligtvis främst märke till offentliga byggnader och institutioner. Den vita kyrkan i sten, uppförd på sengustaviansk tid och nyligen renoverad. Konditoriet Plaza. Biografen Broadway. Taxichaufförernas väntskjul. Stadens gamla rådhus, alltför litet för nutida kommunala behov och därför i sin helhet upplåtet åt hembygdsföreningen till museum. Den som är intresserad av flintyxor och näslösa trähelgon bör inte försumma att efterfråga nyckeln till museet hos vaktmästarn i det nya kommunalhuset som ligger strax intill.”

Bok över obefintliga, ett av Rönbloms mästerverk, är istället en vemodig betraktelse över svensk avfolkningsbygd. Här kommer jag snarast att tänka på Stig Claessons Vem älskar Yngve Frej – det är samma starka medkänsla med den utrotningshotade glesbygden, samma milt tragikomiska anslag.

Just komiken är ganska central – Rönbloms stil genomsyras ofta av en försåtlig, stillsam understatementhumor. Här är till exempel beskrivningen av lanthandlarens hustru ur Bok över obefintliga:

”Hon var stor och blond och välväxt med en smula utstående ögon och regelbundna drag; det var något skulpturalt över henne som kom en att tänka på kvinnofigurer som ställts upp på offentliga platser för att symbolisera ’segern’, ’friheten’, ’fosterlandet’ eller andra muskulösa begrepp. ’Rättfärdigheten’, tänkte Paul och såg på hur hon delade falukorven mitt itu och svepte in ena halvan i en bit omslagspapper.”

För övrigt gäller författarens karakteristik av sin hjälte Paul Kennet som föredragshållare i Höstvind och djupa vatten i ganska hög grad även honom själv:

”Hans tal steg och föll i långa akademiska dyningar, stundom med blänk av lyckliga infall, stundom splittrade till ett skum av djärvt beskrivande adjektiv; hejdade för ett ögonblick av osynliga semikolon i vattenbrynet men ändå alltid fortsättande sin obevekliga färd mot stranden.”

Rönblom är, som kanske framgått ovan, inte rädd för att odla en viss akademisk torrhet, som då och då hotar att börja lukta kanslisvenska. Någon gång kan hans prosa kännas som att äta mariekex utan att ha något att dricka till, men han räddas för det mesta från att göra ett alltför antediluvianskt intryck av sin synnerligen goda stilkänsla.

Som intrigkonstruktör utmärker han sig främst genom sin skrupulösa hederlighet – det är inte många deckarförfattare som helt och fullt efterlever den gamla regeln att läsaren ska ha tillgång till samma ledtrådar som detektiven själv, men Rönblom gör det alltid. Ibland redovisar han till och med i en fotnot exakt på vilka sidor läsaren kan hitta de viktiga upplysningar som han så totalt förbisåg vid första genomögnandet av boken.

Han är i högsta grad en klassisk pusseldeckarförfattare, och delar genrens svaghet för en smula långsökta mordmetoder. En kastrull på spisen med en kemikalieblandning som bildar cyanväte (som i Döden i grytan, 1957), eller en midsommarkrans som kopplats till en högspänningsledning (som i Krans åt den sköna, 1960) är vardagsmat i Rönbloms litterära universum. Trots detta lyckas han genomgående förse sina mördare med psykologiskt trovärdiga motiv, vilket inte är någon självklarhet i en litterär genre där författarna ofta verkar nöja sig med orden ”intrigen kräver det” som psykologisk resonansbotten för sina gärningsmän.

Jag vet ingen författare som så skickligt återskapar den på en gång ombonade och kvava stämningen i det svenska femtiotalet som Rönblom – den stämning som man ännu när jag var barn på sextiotalet kunde uppfånga små unkna, trivsamma pustar av.

Rönblom debuterade sent. Han föddes den 22 juni 1901 och var följaktligen 53 år gammal när hans första roman Död bland de döda kom ut 1954. Han hann tyvärr bara skriva tio detektivromaner från debuten och fram till sin död 1965, men utifrån de stickprov som Stupido har företagit kan vi konstatera att de genomgående håller synnerligen hög klass – inte bara med svenska mått mätt, utan även internationellt.

För att summera: Jag måste nog medge att jag i viss mån kan förstå att Vic Sunesons namn har blivit bortglömt, även om jag personligen med nöje läser hans hemvävt hårdkokta femtiotalsskildringar. Däremot är det faktiskt ett mysterium att en författare med sådana ovedersägliga kvaliteter som H.-K. Rönblom har lyckats ramla ur det allmänna medvetandet. Det enda goda som kommit ur denna skriande orättvisa är att våra läsare utan problem torde kunna gå ner till närmaste loppmarknad och för en ringa penning förse sig med åtminstone tre, fyra Rönblom-titlar. Vilket jag starkt rekommenderar.

David Nessle

Publicerad: 2004-10-03


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA