Att förverkliga en dröm – ett röstcollage

Dansbiennalen

Ur Nutida Dans nr 22


Nutida Dans regionala redaktör Malin Skoglund har sammanställt ett collage av röster från människor som på olika sätt bidrog till att förverkliga drömmen om Dansbiennal 2004.

Gunnel Erlander, danskonsulent i Skåne och projektledare för Dansbiennal 2004 från december 2003:
Tänk att få vara med och göra en dansbiennal hemma i Skåne! Det var en dröm som blev verklighet i april då vi genomförde Dansbiennal 2004 i Skåne. Som danskonsulent i Skåne har jag varit engagerad i biennalen från allra första början - när vi började drömma om att bjuda in hela det svenska danslivet till en stor dansfest hemma hos oss här i Skåne - sedan har jag varit med hela vägen, först som danskonsulent och sedan i den avslutande fasen som projektledare för biennalen. Vår ursprungliga och utmärkta projektledare Eva Dahl bröt mycket olyckligt fotleden under senhösten 2003. På så vis har jag kommit att uppleva arbetet med biennalen ur olika synvinklar och det har varit fantastiskt lärorikt.

Efter alla förberedelser kom biennalen som en virvelvind och fyllde fullständigt fyra dagar med dans och samtal om dans. Än så länge har jag nog inte riktigt förstått att det verkligen hände, att drömmen blev verklighet.

Mina egna intryck från de fyra dagarna är ganska mångskiftande. Jag befann mig ofta i rörelse, på väg mellan biennalens infodisk och olika städer, platser, seminarier och föreställningar. Hela tiden mötte jag, publik, biennalbesökare, dansare, koreografer, paneldeltagare, medverkande, organisatörer, volontärer, människor som var engagerade i diskussioner, upplevde dansöverraskningar ute på stan, skyndade sig för att hinna mellan de olika programpunkterna, kort sagt, de människor som var biennalen.

För att drömmar och planer ska bli verklighet och bli till en dansbiennal behöver man starka samarbetsparter, intresserade samverkansparter, många underbara människor som brinner för danskonsten och engagerar sig, i sin professionella roll eller på sin fritid, härliga seminarieledare och fantastiska föreställningar men först och främst och sist men inte minst behöver man biennalbesökare och publik.

Jag är mycket glad över att vi fick möjligheten att dela med oss av hur vi tänker kring och arbetar med danskonsten här i Skåne. Det känns stort och viktigt att dansens absoluta centrum och främsta mötesplats under några dagar fanns här i Malmö, Helsingborg, Landskrona – i Skåne!

Röster ur de tre världarna uppfångade av Per Egevad

Publikvärlden, administratörerna:
– Hej och välkommen! Välkommen! Biljetten? välkommen...
Står och river biljetter, står som Sankte Per vid en trappavsats, trappan leder upp till himmelriket eller till invigningsmiddagen hos Sankt Jörgen. Jag skärskådar var och en, iallafall deras biljetter. Jag känner igen de lokala kulturpolitikerna, men herr och fru VIP de måste visa sina kort annars kommer de inte in. En procedur som kommer att upprepas... Tur att jag kommer från en annan sfär, jag är förlåten då jag inte känner de som man bör känna.
– Har du biljett? Välkommen in.

Öppningsföreställning: Språngmarsch det krävs en extra biljettrivare. Samma personer skall åter igen få sina biljetter granskade av samma person. Hej igen, får tillbaks alla mina små samtal jag har haft vid förra biljettrivningen. Försökte kombinera mina uppdrag att vara trevlig, riva och räkna. Ger upp att räkna snart, min volontärchef får en bunt att räkna. Puh, alla inne, alla kom in utan skohorn.

BoxOffice, festivaldisken: Byta biljetter. Dela ut biljetter. Kolla att du har fått rätt! Jaså du vill ha en väska! Ingen aning fick du ingen? Jag har stått här i tre minuter, du får vänta tills jag har kommit in i arbetet. Här i disken är det full rulle eller folktomt. Jag står i disken - jag har publikkontakt.

Scenhusvärlden, svartfolket:
Plötsligt hinner inte svartfolket bli klara i tid. Jag blir inkastad att stå och sprätta gummi. Vattnet droppar inte som det skall. Den mobila plattformen hindrar oss från att färdigställa gummigranulatlandskapet. Skall vi hinna i tid? Allt klarar sig, ingen märkte att vi var sena.

En annan kväll, jag är planerad att arbeta med svartfolket. Vi skall riva efter föreställningen. Först tittar vi, en passage till det riktiga arbetet. Hej, vi skall hjälpa till här med rivningen... Förvirringen för oss två volontärer är rätt stor, för alla tycks redan veta vad de själva skall göra. Första uppgiften blir att rensa kabel, koppla ur bunta. Scenen är full av svartfolk, dansare och skådespelare. Ett kompani har spelat ett annat står för scenen. Men inte går dom att skilja åt för en utomstående. Sista grejerna har försvunnit från publikpodiet, vi har tagit ner stolarna och kan börja riva själva podiet.

Hej då, då är vi klara! Den uppträdande gruppen har packat sitt och är klara, halva styrkan försvinner. Såja nu är det bara svartfolk på plats! Visserligen från olika grupper i stan och i landet, men som en familj ändå. Tygerna åker ner, de nyaste nuddar knappt marken trots sin storlek. Vi jobbar så att vi nästan storknar, men det finns godis och läsk, samt vatten borta vid toan. Snart dricker vi alla ur samma mugg, för det är hela tiden någon som städar bort de använda muggarna. Publikpodiet ligger nu i sina lådor, tättpackat, hoppas att dom inte blir sura - vi la visst några stänger som skall ut först i en låda som ligger under en annan låda. De här lådorna måste tömmas innan de går att lyfta. Där blir några mindre tryckbara ord. Nu är alla lamporna upphängda i trailern, alla lådor inkörda. Vi har fått våra t-tröjor och handskar i belöning. Samtidigt som det pyser från ölflaskorna tar den stora festen slut på Storan. Vi sitter nästan i ring och njuter av lugnet efter stormen.

Funderar över denna stund. Här sitter vi en kugge i maskineriet en liten parallell fest. Man skulle egentligen ha en parallell festival för svartfolket. Synd att NOTT04 (Nordisk Teatertekniker Träff) kom några veckor efter, den skulle ha varit samtidigt eller i nära anslutning.

Scengolvvärlden, dansarna:
Hit kom jag inte, jag gjorde visserligen reklam för att köpa en instruktionsvideo för att ta fram kycklingen i dig, men det uppträdandet var i foajén. Men detta är huvudnumret för så många andra.

Dans är fantastiskt...

Såja nu var det sagt, nu kan jag börja oja mig. Först, jag är ingen dansare, jag kommer från svartfolket. Jag har verkat som ljussättare, varit scenarbetare och amatörskådis. Visserligen höll jag till i de alternativa kretsarna, ingen svensk talteater här inte. Maskinteater, alternativ teater eller vad den nu kunde heta. Vi låg nog i ett gränsland mot dansen, för vi var strikt koreograferad teater där ordet bara var en liten byggsten. Nog om mig.

Satte mig ner mitt på första raden, här skulle det njutas av dans, hade ingen aning om vad som skulle visas. Jag vill inte läsa bruksanvisningen först. Med den scenbilden kunde allt hända, hade själv föresten krattat på den manegen. Men döm om min förvåning - detta verk som jag senare fick reda på var ett viktigt verk i dansens nutidshistoria i Svea rike - detta var visst svensk TALDANS. Jo, dansare får gärna ha mål i mun såväl på scen som utanför. Visserligen blev det en del visuella effekter som kanske fick mig att glömma orden, men min personliga åsikt är att man inte behöver vara så övertydlig med orden som här.

Det jag gillar med dans är att jag inte alltid förstår vad som händer på scenen, utan att det talar till mig på något annat vis. Det kan vara med texter i fragmentarisk form - kanske från en stor mästare som Strindberg, för då kommer Strindbergsälskarna också - lite diffust känsloförmedlande blir det hela. Men att jag inte är en rikslikare märkte jag på sista föreställningen. Här var alla begeistrade. Men denna dans blev för privat för mig, en festdans som visades upp för publik. Sen får jag erkänna att här var jag mest irriterad på den usla ljussättningen, för något som jag misstycker om är när takkronorna är tända när det är dans på scen. Misstänker att det var musikerna som ville se publiken och få publikkontakt, men för mig blev det ännu mera långt bort i ett upplyst jätterum istället för den intimt upplysta scenen.

Eva Andersson, SALTO! co-ordinator:
Om man som jag har förmånen att få arbeta med samtida dans för en ung publik så finns det vissa saker som är speciellt glädjande, som att SALTO! från allra första början har varit en självklar medaktör i Biennalarbetet. I allt från ansökan om att få lov att husera biennalen till det konstnärliga urvalet har SALTO! getts en möjlighet att påverka Biennalens utformning.

Frågan är då: Hur har SALTO! påverkat biennalen och vad har arbetet med biennalen betytt för SALTO!? Svaret är MYCKET.

Till exempel urvalet av föreställningar/seminarier. Dansbiennal 2004 erbjöd publiken möjlighet att åka till Landskrona Teater och se årets SALTO! residens produktion Pudding för en Panda av Björn Elisson Kompani. Samma föreställning visades också på Teater 23 i Malmö. I Hässleholm Kulturhus och på Barnens Scen i Malmö fanns det möjlighet att få se Jens Östbergs nya föreställning Packet. På seminariesidan fick ett av de mer tongivande seminarierna, framtiden.nu, ta plats både i Malmö och i Helsingborg. Vad händer om ungdomarna och beställarna inte har samma smak när det gäller inköp av föreställningar? Tanya Mlaker från Dansteater AYA i Amsterdam berättade om hur man i Holland arbetar med ungdomar i själva urvalsprocessen av föreställningsinköpen och om hur det sen faktiskt påverkar både själva föreställningen men också marknadsavdelningarna ute på teatrarna.

Katja Sliwinski och Affe Ashkar berättade om sitt framgångsrika arbete med att skapa en intresserad ungdomspublik som kom till den offentliga föreställningen av egen fri vilja och lust, inte för att de var tvungna. Är det kanske dags att skrota skolföreställningen för ungdomar från 13 år och uppåt?

En annan rolig sak med Biennalen var att det byggdes ett golv för dans i nybyggda Dunkers Kulturhus i Helsingborg, därigenom kunde Birgitta Egerbladhs Händelser i hemmet visas där. På så sätt kan man säga att Biennalen bidragit till att det nu finns en scen för dans i Dunkers Kulturhus och det är vi väldigt många som är glada för.

Sist men inte minst, vem skulle inte bli glad över att få höra Chris Marschmall, kulturchef på Kultur Skåne, säga att i Skåne kan vi tänka oss en framtida satsning på internationella gästspel för en ung publik.

Jonas Carlsson, deltagare i Skugga av min Skugga av Malin Skoglund som ingick i Rörelsen 1:
8 dagar innan premiären lämnade bussen Köpenhamn lastad med bland annat en dansare med destination Malmö. Den ca 45 minuter långa resan fylldes med nyfikenhet, spänning, tankar kring dans, positiv förväntan och lite nervositet över vad som komma skulle. 4 timmar efter avgång stod en träningssal i Malmö full av olika människor, varav de flesta inte sett varandra tidigare. Salen innehöll nu de som skulle medverka i en föreställning på Teater 23 som en del av Dansbiennal 2004 i Malmö. Denna samling bestod av en brokig skara människor med ett brett spektra på alla fronter, vilket man också kunde läsa på anslagstavlan i lobbyn på Teater 23. Totalt var där 19 människor; 1 koreograf, 1 koreografassistent, 1 skådespelare, 6 dansare och 10 statister. Dessa skulle nu till att uppleva en liten resa tillsammans, från att stå som frågetecken öga mot öga med varandra i en danssal, till att kramas och ge varandra beröm efter sista föreställningen. Med hjälp av koreografens guidning och gemensamma prestationer blev alla varma i kroppen och redo att arbeta. Denna dag skulle på ca fyra timmar ge alla en god grund att stå på för att kunna genomföra en s.k. work in progress-föreställning på Teater 23:s scen bara åtta dagar senare. Av egen erfarenhet att döma vill jag påstå att alla inblandade gjorde ett bra arbete denna dag med hög koncentration och ett gemensamt mål. Trots olika förutsättningar och erfarenhet lyckades denna grupp människor, mycket tack vare koreografen, att genomföra en bra föreställning med positiva reaktioner från publik på premiäraftonen.

Bakom kulisserna rådde viss nervositet och spänning bland de inblandade, men tack vare en robust generalrepetition höll sig alla nerver på rätt sida av skinnet och inga större fadäser inträffade. Totalt spelade denna föreställning två gånger på Teater 23 under dansbiennalen, människor möttes, människor deltog, utfordrades och presterade tillsammans, människor skiljdes.

Att genomföra en föreställning på en scen, för publik, på en festival med människor man bara känt i några få timmar är en speciell upplevelse. Det ger en ovanlig känsla av samhörighet och binder lätt nya band mellan människor. Att dessutom kunna erbjuda publiken en upplevelse som man inte tar del av var dag ger en extra kick och att man gjort det tillsammans sätter sig nog djupare än många tror.

Barbara Wilczek Ekholm:
Mycket positivt kan sägas om dansbiennalen, om utbudet, organisationen, omhändertagandet, den regionala förankringen etc. Det jag särskilt vill framhålla var valet av Dansbiennalens hedersgäster, Margareta Åsberg och Jan Zetterberg. Detta var synnerligen lyckat. Dessa två har personligen bidragit så oerhört mycket till den moderna dansen i Sverige att jag fortfarande – även efter Dansbiennalen – undrar om vi riktigt kan omfatta deras betydelse för den moderna dansens spridning i vårt land. Hur mycket fattigare hade vi inte varit utan Moderna Dansteatern och Dansens Hus? Tänk för ett ögonblick på om all presentation av inhemsk och utländsk modern dans som erbjudits på dessa scener aldrig ägt rum. Dessa scener kan inte nog uppskattas vare sig det gäller experimentell dans i vardande, eller världsstjärnor vi annars måste åka lång väg för att se.

Vi har all anledning att hedra dem för det arbete som ligger bakom att ha fått till stånd dessa två avgörande scener för den moderna dansen i Sverige. Klokt val av hedersgäster Dansbiennal 04!

Per Egevad, dansvärd på Palladium:
Jag skulle stå och ta emot seminariebesökare. Det var kaffe som skulle bryggas och serveras. Kaffeserveringen låg på andra sidan podiet. Samtalet pågår, diskussionen är djup. Vi volontärer småpratar för att fördriva tiden:

- Jaha du dansar.

- Nej, kommer från teatersidan.

- Jaha, i Köpenhamn.

- Nej, aldrig dansat på scen, några steg i en teaterpjäs kanske...

Seminariet börjar röra på sig, omgruppering sker. Jag kilar över podiet till cafédelen. Nu är jag fast här till seminariet tar slut. Jaha, vad säger dom då? Börjar lyssna på seminariet. Efter en stund slås jag av att man pratar om samma saker som jag hör i ett helt annat sammanhang! Jag måste ha en förmåga att hamna i grupper som känner att de inte tas till vara. Hur skall vi nå publiken? Hur skall vi få tidningarna att skriva om oss? Vi vill inte bara ha hemma hos-reportage utan riktiga artiklar. Hur skall vi nå dem som inte förstår att det är till oss de skall komma. Jobbar i biblioteksvärlden, där låter det nästan likadant. I seminariet ondgör man sig över att tidningarna inte skriver om dansen, inte gör recensioner. Här funderar jag på om jag skall bryta in som outsider, berätta om att andra har samma problem. Berätta vilka lösningar som vissa PR proffs kör med. Men nej jag är bara observatör. Kommer också på att de bästa svaren har man när man står tyst bredvid och inte säger något utan bara tänker dom.

Oj då, nu babblas det på ordentligt. Jag kan börja sätta på kaffet - bryggaren ser lite bullrig ut bäst att passa på nu innan nästa seminarie - sedan åter åskådarplatsen. Det jag tänkte var att vissa aktörer de skriver sina egna artiklar och ser till att regelbundet placera dom till redaktörernas åtkomst. Varför gör vi i dansen - ja ni - inte detta? Skriver era egna artiklar, gör era egna recensioner, publicerar dom på en lämplig webbsida och skriver pressrelease. Kanske lite fult i våra kulturella ögon eller samveten, men varför inte? De stressade kvällsredaktörerna kan sedan göra sina tidningar stinna av dans.

Men klarar vi detta? Kan vi klara av att själva granska våra föreställningar kritiskt? På Biennalen har jag inte hört ett kritiskt ord! Jo ett, ett uttalande om att vi inte lät de bästa dansarna dansa på stadens gator för att locka in Malmöborna till scenerna. Men detta handlade nog inte om det som var bra utan en förtäckt kritik av något som personen inte gillade. Det kan kanske bero på dansens inbyggda konkurrens, glömmer inte den irriterade koreografen som fräste till dansaren främst i ledet: Gör du inte bättre ifrån dig hamnar du bak i ledet. Är detta anledningen att vi inte kan själva skryta om varandra?
Dags för paus, kaffe skall fram skynda, skynda…

Clara och Daniel, publik:
C: Och så var vi på den där Festföreställningen.

D: Ja, en av tre föreställningar jag såg, den, Rörelsen och Under asp.

C: Mmm…jag tyckte att den sista delen av Festföreställningen var det bästa jag sett på länge. Shit, jag blev helt...ja, det var skitbra.

D: Ja den var verkligen fantastisk. Men även Tim Rushtons Grafitti hade bitar som jag tyckte var helt magiska. Jag tyckte inte om det ”streetiga”.

C: Ja men ibland var det så himla långsamt! Jag höll på att somna. Vad hette det tredje stycket?

D: Du menar Röd?

C: Ja, och vem var det som...

D: Typ Örjan nånting tror jag. Fantastisk musik också, det hade jag glömt bort, den skulle jag ju skaffa. Hoppas jag har kvar programmet.

C: Just det ja, musiken… Åh, det var så... Alltså, det är ganska sällan jag tänker på rörelser som musik, men här gjorde jag det verkligen hela tiden. Det var så rytmiskt och så.... komponerat på nåt sätt.

D: Det var väldigt synkat, berättarmässigt tycker jag, musiken och rörelsen alltså. Som Johan Ingers Pneuma som vi såg. Jag hade väldigt gärna sett Svansjön men jag hade inte tid, dock biljett… den verkade spännande.

C: Ja, just det, Svansjön missade vi. Och så var det mittengrejen i Festföreställningen, ur Julia och Romeo. Jag tror jag vet vad du tycker... Jag är verkligen en ”sucker” för sånt där. Först en Julia och en Romeo, och sen bara... sen dyker det upp fler och fler, och till sist är dom typ fem Romeo och fem Julia som dansar och jagas och kramas. Sånt gillar jag.

D: Berättarelementet tyckte jag också väldigt mycket om. Sånt kan vara helt fantastiskt, massupplaga, som i Rörelsen-föreställningen. Mycket bra. Men jag är en ”sucker” för det där sakrala, som i Grafitti till exempel, dock taget till en absurd nivå i Under asp, som bara var helt ointressant. Men i Grafitti var det så fantastiska bilder som jag nog laddade själv såpass mycket för att det var så fin musik. Och ljuset var extremt bra. Jag tyckte det var helt fantastiskt med den liggande dansen som projicerades.

C: Ja, det såg ut som dom svävade, det var schysst. Och sen, när dom målade den där killen. Då vaknade jag till lite.

D: Ja, det var en mycket bra öppningsbild också, innan målningen kom, siluetterna mot det blå nattljuset med någon slags skittung ljudmatta. Det fångade mig direkt.

C: Oj, det kommer inte jag ihåg. Men jag minns att helhetsintrycket var bra och jag kände mig inspirerad efteråt. Bra med små smakprov ibland.

D: Ja, mycket inspirerat, men jag hade velat se mer. Jag är väldigt glad att jag såg Festföreställningen. Förutom Julia och Romeo, fast det var ju bara ett utdrag, men det var inte så kul. Nu ska jag jobba på att se mer dans.

C: Ja! Det händer ju en del här i Malmö, men vi måste åka oftare till Köpenhamn och kolla på dans.



Publicerad: 2004-09-07

Köp Nutida Dans (Nedlagd)
Läs mer om Nutida Dans (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Nutida Dans (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA