Förbannad på kulturpolitiken

En stor del av 2004 års tidskriftsbiennal ägnades åt genusfrågor och på lördagseftermiddagen intog Kristina Hultman scenen. Hon är frilansjournalist, var med och startade tidskriften Bang, och inledde med att säga att hon, efter tio års slavande i branschen, är skitförbannad på kulturpolitiken.

Kulturpolitiken hänger inte med sin tid, ansåg Kristina Hultman. Både viljan och kunskaperna brister hos dem som har makten. Mycket har förändrats, men synen på kulturtidskrifter är konservativ.

– Det finns mycket kraft i de alternativa medierna, framhöll hon. Offentligheten skulle kunna vara mer pluralistisk och dynamisk, men den nya tekniken räknas inte dit. Det viktigaste demokratiska informationsflödet pågår i dag på nätet.

Hon berättade att hon länge velat bygga upp en samling av artiklar och texter, ett lokalt, nationellt och internationellt förankrat projekt, men eftersom det måste göras på nätet i stället för på papper så får det, som bekant, inte statligt stöd.

Hon var också ilsken på de svårigheter som möter kvinnor i offentligheten och på tidningsredaktioner, där det alltid blir någon kvinna som gör sekreterarjobbet till slut. Kvinnor som tar plats hotar ett samhälle. Det kostar på, och just därför är det viktigt att se sig själv som en del av kvinnohistorien. Kristina Hultman blev medveten om den när hon var med och startade Bang på Stockholms universitet i början av 90-talet. Bang var från början ett slags svar på den patriarkalt styrda tidskriften TLM.

– Vi var många snygga smarta brudar som också ville in i stugvärmen, sa hon. Och Bang kom rätt i tiden.

Efter 80-talets högervindar, när kvinnofrågor var ute och alla var trötta på Grupp 8, kom ett 90-tal med ett helt nytt gäng feminister. Bang blev väl emottagen, fick mycket uppmärksamhet redan från starten och är i dag en stor tidning. Efter några slitiga år utan lön – "det gick på pur vilja, det vet ni alla, man kan jobba hur mycket som helst när man brinner för sin idé" – blev Kristina Hultman halvtidsanställd redaktör på Arena. Och nu försörjer hon sig som frilans och arbetar på myndigheternas uppdrag med att granska sexualiseringen av det offentliga rummet.

– Vi är utsatta för hjärntvätt, hävdade hon. Orwells 1984 pågår överallt omkring oss, det är bara det att storebror är ersatt av en brutta i någon parfymreklam.

Hon påminde om att kulturtidskrifterna är ett viktigt alternativ till denna hjärntvätt. Kommersiell media drivs av myter, konflikter, fördomar och exploatering. Kulturtidskrifterna svarar i stället mot genuina mänskliga behov och kan jobba på att avslöja myterna och bryta ner de tankemönster vi har vant oss vid. Det handlar om att skildra subjekt i stället för objekt, om att låta kvinnor och män komma till tals som de människor de är, och kulturtidskrifterna har förmågan och viljan att föra ett lågmält resonerande, sexualpolitiskt medvetet samtal.

– Ni skulle vara hotfulla i ett ickedemokratiskt samhälle, sa hon till redaktörerna i publiken. Det spelar ingen roll om ni gör en politisk tidskrift eller en kattidning, för även kattidningen visar att folk kan göra saker på egen hand och tänka själva.

Men en del av det kritiska uppdraget är att vara introspektiv, hävdade hon också. Om man slutar granska sig själv och börjar slå sig för bröstet blir det man gör ointressant.

– En redaktör måste alltid ställa sig frågan: Varför gör jag den här tidskriften?

Hon framförde också en önskan, en förhoppning som gällde den manliga delen av publiken: att se det som en mission att bidra med egna alternativa bilder.

– Patriarkatet är ett system i akut kris, sa hon. Det är svårt att vara kille och macho i det här samhället. Det vore kul om ni killar kunde ta tag i det här med genus utifrån ert perspektiv.

Publicerad: 2004-08-25