Alternativet är allt

Kulturtidskrifter i dagspress - juli - forts:

"Det finns en tidskrift för varje ämne i Sverige" skriver Kristian Lundberg i Norrköpings Tidningar den 23 juli:

Tidskrifterna drivs av entusiaster, för entusiaster - och deras enda ambition är oftast att bara existera. Det finns ingen dold agenda, inga vinstkrav. Alternativet är allt.
Den litterära tidskriften är väl oftast den man kommer att tänka på när man tänker på vad begreppet "kulturtidskrift" egentligen är - men det är bara en subgrupp bland alla andra. Pequod. Ariel. Glänta. OEI. Listan är lång.

Lundberg lägger i sin artikel en ny bekantskap till listan: tidskriften Presens, som han finner "inte lika elegant som Pequod, men lika läsvärd som Ariel". Årets första nummer fungerar som ett slags collagebild, tycker han: "en pågående rörelse som uppvisar mångfald och pluralitet. Humor. Avgrundsdjup. Samtal. "

Även Anna Hallberg understryker kulturtidskrifternas betydelse för litteraturen, när hon i GP samma dag utdelar "ros och pris och lyfta hattar för Mikael Nydahls enmansförlag Ariel Skrifter, som härmed avslutar sin baltikumserie 3 x Lettland, 3 x Litauen och 3 x Estland."

Hon finner i 3 x Estland tre olika temperament – "Elo Viidings upproriskhet, Aare Pilvs eftertänksamhet och Kristiina Ehins fyndighet" – och hittar hos var och en något hon tycker om och blir intresserad av, som kamplusta, skönhet och egensinnigt bildspråk.

Visserligen har jag svårt att tro att dessa tre fyrtioåttasidiga häften med estnisk poesi skulle bli några kioskvältande försäljningssuccéer, likväl är det den här sortens småskaliga kulturgärningar som bidrar till att föra poesiutvecklingen framåt. Eller, som Elo Viiding skriver: "För mig är litteratur varken en mission eller en bokmarknad, snarare oförsonlighet och vilja."

3 x Estland recenseras också av Lennart Lindskog i Norrländska Socialdemokraten den 19 juli. Han tycker att Elo Viiding är den mest originella av de tre:

Hennes poesi spänner över ett brett register: ena stunden kan hon skriva polemisk poesi och revoltera mot de kulturella påbud som påläggs poesin (som i titeldikten Ingens gata åter asfalterad). Andra stunden kan hon vara ytterst personlig och beskriva sin faders självmord (som i långdikten För en stämma). Inte alltid lyckas hon vara konsistent, men hon är definitivt den djärvaste av de tre poeterna.

Den som själv vill bekanta sig med de tre poeterna kan läsa en presentation i senaste numret av Ariel. På tidskriftens hemsida kan man beställa 3 x Estland (3 x 48 sidor för 275:-, prenumeranter 225:-).

Mer litteratur: Karavans senaste nummer, #2/04, är ett temanummer om Jamaica Kincaid. Aftonbladet uppmärksammade det i en notis i går, den 26:e – "Kincaid intervjuas, analyseras och hennes första text som Talk of the Town-reporter i New Yorker 1974 kan läsas i den vakna tidskriften om litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika" – och den 15:e hade Norrköpings Tidningar en längre artikel, kanske mer att betrakta som en presentation av Kincaid än en recension av Karavan:

Hennes prosa är omtalad för musikaliteten och rytmen. Den går tillbaka på all läsning av poesi under uppväxtåren, men paradoxalt nog också på skoltidens bestraffningssystem, som innebar att hon tvingades skriva av de första delarna i Miltons Paradise lost."

Expressen rekommenderar den 9 juli Parnass nya nummer som handlar om Maria Wine, Provins #2/04 får en kortare anmälan i Piteå-Tidningen den 13:e, liksom Ponton den 16:e i samma tidning. Och Aftonbladet, som tröttnat på larmrapporterna om det bristande intresset för naturvetenskap och teknik hos svenska ungdomar, gläder sig den 18:e åt senaste numret av Krut där man får en enkel förklaring till paniken.

Ja, och sedan har vi en artikel om Minotauren från Smålandsposten den 19 juli. Jonas Ellerström tycker att vissa författare kanske borde förbli legender, och det apropå Eric Stenbock som presenteras i #22 och som av William Butler Yeats beskrevs som "lärd, förfinad, ständigt berusad, poet, pervers, en högst charmerande man."

Den 20 juli är Kristian Lundberg i farten igen och recenserar Lyrikvännen i Norrköpings Tidningar:

Nummer 04/2004 är precis så ambitiöst som man förväntar sig - men också avväpnande och befriande i sin respektlöshet. Temat är Italien och huvudpelaren i bygget heter Pier Paolo Pasolini.

Enligt tidigare länkrapport här på tidskrift.nu så fick Bangs USA-nummer beröm i både DN och Expressen och nu sällar sig Norrköpings Tidningar och Smålandsposten till hyllningskören, den 14:e respektive den 23:e.

Ann Lingebrandt kan visserligen tröttna på "den radikalfeministiska slentrianjargongen i vissa artiklar, där ingenting tycks vara hippare än manshatande prostituerade flator och performanceartister från porrbranschen" men numret är "fylligt, mångfacetterat och brännande aktuellt" och "i tider när man inte kan slå upp en kvällstidning utan att få minst ett par silikonbröst upptryckta i fejset känns Bangs arga och engagerade knytnäve i bordet behövlig."

Camilla Carnmo har mest fäst sig vid kritiken mot Bush:

I alltid fullmatade, alltid läsvärda Bang handlar det i nya numret bara om USA, USA, USA. Och därför ofrånkomligen om Usch-Bush. Om Bushs bakåtsträvande framfart kan man läsa överallt, men i Bang får vi läsa om hans och hans regerings sällsynt livsfarliga - bokstavligt talat - framfart mot kvinnor.

Och så till sist, en recension ur Norrländska Socialdemokraten, från den 22 juli. Där skriver Patrik Boström om Tvärsnitt #2/04, ett nummer som i flera artiklar handlar om Harry Martinson. Men Boström, som storknar över alla Martinsonanalyser detta år, har hittat två texter som känns mer angelägna: Ingvar Roths Romerna - mer utstötta än andra minoriteter och Carl Johan Gardells Diamanterna blev Sierra Leones förbannelse.

De tar upp två sidor av nationalstatens tillhörighetsproblem; att inte vara en del av den och att skapa en nationalstatsgemenskap. Båda problemen innefattar också en potentiell katastrof.

Publicerad: 2004-07-27