Varför har de så djävla roligt?

Tidskriften OEI i nytt trippelnummer

Publicerad i dagens Aftonbladet

Förhållandet mellan att tänka, skapa och leka har sedan urminnes tider intresserat tänkare och konstnärer. Redan den stränge filosofen Herakleitos från Efesos (ca 500 f. Kr) liknade livet vid ett barns lek med spelbrickor. I Herakleitos fall speglar leken den fascination för slump och öde som i så hög grad präglade den tidiga grekiska kulturen.

Vår egen tids ovilja mot just det slumpmässiga, oberäkneliga och tillfälliga är med all säkerhet en av orsakerna till att leken numera är så förringad. Officiellt existerar den nästan bara i barnens värld och som namnet på ett slags skådespel då några "leker" inför oss andra, oftast på teve. Men troligen leker människor betydligt mer än de tillstår. Utan bilden av livet som lek, vore livsordningarna, de språkliga, sociala, legala etcetera, närmast outhärdliga för alla.

Den amerikanske författaren William Burroughs (1914-97) hyste en överkänslighet, somliga skulle kalla den en rå paranoia, för all sorts tvingande ordning. För Burroughs hjälpte bara leken, slumpen och ödet. Nån gång i slutet av femtiotalet fann han i "cut-upmetoden" en viss lindring. Han klippte helt enkelt en textsida i fyra delar och satte ihop delarna på ett nytt vis. Vips uppkom en text som på många plan, stilistiskt till exempel, var rätt lik ursprunget, men som på andra, till exempel tankemässigt och innehållsligt, var helt ny.

Med utgångspunkt i Burroughs teknik tar sig tidskriften OEI i sitt nya imponerande trippelnummer an lekens poetik i alla dess former. Det handlar om en görandets, för att inte säga en aktivistisk, litteratur. Sampling, collage, plagiat, montage och fold-in är bara några av de tekniker att litterärt hantera text (och röst) som numret behandlar. Det rymmer ett överflöd av infallsrika, kunniga och påhittiga artiklar om en lång rad främst amerikanska och franska samtida författarskap. Men också till exempel en underbar "motöversättning" av Willy Grankvists sista gripande dikt Natten, gjord av Ulf Karl Olov Nilsson och försedd med ett "psykoanalytiskt appendix", liksom nya dikter (i den mån de låter sig genrebestämmas) av Niclas Nilsson, Anna Hallberg, Helena Eriksson och Johannes Heldén.

Trippelnumret vars framsida läckert plagierar numera nedlagda BLM är försett med den avväpnande varubeteckningen "Magasin för en bred krets av elitkonsumenter". Jag tänker att denna klädsamma självironi är skarpare än man först tror. Den lekens poetik som OEI företräder exkluderar ingen, den är uttalat demokratisk och antihierarkisk. Vem som helst kan göra litteratur genom att klippa vilken som helst text i bitar och sätta samman dem igen. Likväl är den sant elitistisk (av lat. eligere = välja ut) och det är aldrig okomplicerat. I OEI:s fall handlar utvaldheten inte så mycket om vilka som får vara med och leka, som om lusten att delta.

Leken liksom litteraturen har lusten till grund. Men OEI tycks inte intresserad av lust, vare sig av att väcka eller av att förmedla den. Numrets sätt att tilltala sina läsare påminner mig om pojkarna på åtskilliga av de daghem jag jobbat på, de som sitter och mekar i ett hörn med lego, tågbanor, meccano eller nån annan sorts brickor. Alla får vara med. Leksakslådorna står öppna för alla. "Kolla, vad jag har gjort!" "Kolla den här", ropar de till varandra. Själv står man som Herakleitos eller tv-lekarnas publik förund-rad bredvid och ser på. Man förstår nog att, men inte riktigt varför de har så jävla roligt.

Magnus William-Olsson

Publicerad: 2004-06-01

Köp OEI
Läs mer om OEI i katalogen
Fler artiklar knutna till OEI
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN