Kärlek – vad annars?

Ur Tidningen Boken nr 2/04

I Frankrike talar man om "gavaldism" och gör jämförelser med den legendariska Françoise Sagan, som blev berömd nästan över en natt. Anna Gavalda, 33, har lyckats med det omöjliga i sitt sofistikerade hemland, där man rynkar på näsan åt populärkulturen. Hon skriver populärt för de stora massorna - trots det har kritikerna tagit henne till sitt hjärta. Anna Gavalda själv är förvånad över att hennes böcker, Jag älskade honom och Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, nått sådan framgång även i det nordliga Sverige. Lena S. Karlsson träffade henne.

STOCKHOLM
Ulf Lundell har gjort det. Liza Marklund har också gjort det. Det vill säga att om inte över en natt så i varje fall på kort tid blivit författaren på allas läppar. I Frankrike talar man om fenomenet ”gavaldism”, i det snåla franska kulturklimatet är det ytterst sällsynt att en författare både kan vara läst i stora upplagor och samtidigt bli hyllad av kritikerna.

I november presenterade Stockholms internationella författarscen det nya franska stjärnskottet Anna Gavalda. På podiet sitter en mycket elegant kvinna, ja, sofistikerad ända ut i fingerspetsarna - bokstavligt talat. Men hon talar med stor ödmjukhet om det som inträffat, hon skrattar mycket.

Nästa dag ses vi på hotell Strand vid Nybroviken, det är en solig dag och Strandvägen med flaggskeppet Dramaten är hänförande vykortsvackert. Den gamla ångbåten Blidösund ligger förtöjd vid kajen, om inte den tunga biltrafiken störde skulle vi kunna vara förflyttade till seklets början.

Anna Gavalda säger att framgången inte alltid varit helt lätt att hantera.

- Ofta ser kritikerna på bästsäljande författare med skepsis. Ofta blir jag anklagad för att inte vara någon riktig författare, vilket jag struntar blankt i, eftersom jag har mina läsare.

Hon känner sig gynnad, hennes litterära framgångar har gjort att hon blivit ekonomiskt oberoende och har kunnat skapa ett liv för sig själv och sina barn i förstaden Melun, 30 minuter med pendeltåg från Paris.

- Totalt är det ett tiotal författare i Frankrike som kan leva på sin lilla galenskap.

Författardröm
Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans är Anna Gavaldas debutbok, en novellsamling, som kom ut 1999. Denna bok blev årets stora litterära överraskning i Frankrike, inte bara för läsare och kritiker utan också för Anna Gavalda själv. Det är först nu under de senaste två åren som hon vågat kalla sig författare.

- Men så länge jag kan minnas har jag drömt om att vara författare, även om jag inte vågade säga det, i mina öron lät det alltför pretentiöst. I skolan tyckte jag att det var jätteroligt att skriva uppsatser, så själva berättandet har alltid funnits i mitt liv.

Under hennes studentår på Sorbonne så mötte hon åtskilliga jämnåriga studenter som ville bli den nya Marguerite Duras.

- De omgav sig med en viss litterär nimbus. Själv arbetade jag som kassörska på Monoprix (ett lågprisvaruhus) så jag hade svårt att inta sådana poser, det skulle inte ha verkat trovärdigt.

Det skulle dröja tills hon var 26 år innan hon samlade sig för att göra ett egentligt försök att bli publicerad.

- Jag tror att det var rätt ålder att debutera. Det finns många unga talanger, men det måste finnas erfarenhet för att texten ska få substans. Man måste ha upplevelser att utgå ifrån, om man inte är ett geni.

Ett av hennes mera udda extraknäck under studieåren var en anställning på en äktenskapsförmedling. Det var givande, säger hon.

- Men det var inte alltid kärleken som var det primära, vid valet av en partner. En man sökte efter en kvinna med körkort som kunde köra honom till stan när han ville åka dit.

Anna Gavaldas uppgift var att skriva presentationer av de personer som sökte kontakt med det motsatta könet. Det var en mycket bra skola, bättre än universitetens undervisning i ”creative writing”, hävdar hon.

Populärkultur tabu
I den franska kultursfären är populärkultur tabu. Om detta bryr sig Anna Gavalda föga. Hon säger att den viktigaste erfarenheten hon gjort är att översätta Harlekinromaner, en födkrok så god som någon. Detta gav henne en handfast erfarenhet, som hon värderar högt.

- Här fick jag verkligen lära mig hantverket.

Har det påverkat henne på något sätt, undrar jag.

- Jag är stolt över att skriva för människor som vanligen inte läser böcker.

Sina första framgångar fick hon med noveller som hon på skoj skickade in till litterära tidskrifters pristävlingar.

- Jag brukade vinna dem, vilket gav mig ett visst självförtroende.

Tidigare under hennes yrkesliv var hon lärare i franska.

- Jag skrev när barnen sov, så jag skrev inte i så långa perioder i taget, kanske har det påverkat mig och gett novellerna deras nerv.

Så till slut vågade hon språnget att sammanställa materialet till en novellsamling. Från början hade hon ingen framgång alls med sina försök att bli publicerad.

- Flera förläggare hade mitt manus för läsning. Några tyckte att jag verkade lovande och sa att de skulle följa min utveckling med intresse. De stora förlagen reagerade inte alls, eller så refuserades boken. Det var en svår tid, säger hon.

Istället vände hon sig till det lilla förlaget Le Dilletante, som gav ut novellsamlingen 1999.

- Själva titeln är egentligen inte mitt påfund. Vi hade en slags brainstorming på förlaget över ett glas chablis och titeln råkade bli Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans.

- På förlaget sa man att det skulle vara realistiskt att tänka sig att den här boken skulle komma säljas i maximalt 900 exemplar, då skulle de vara nöjda med resultatet.

Man hade då inte räknat med den osannolika genomslagskraften i den till omfånget lilla novellsamlingen.

- Jag sa till mina föräldrar och andra som tiggde gratisexemplar att jag inte gav bort några böcker, eftersom förlagets mål var att sälja de där kalkylerade 900 exemplaren för att boken inte skulle bli en förlust.

Surrealistisk känsla
Några av hennes släktingar köpte två exemplar för att stödja försäljningen, en överloppsgärning skulle det visa sig. Hennes framgång kom så oväntat, att hon först tyckte att det närmast var en surrealistisk känsla.

- När boken hade sålts i 100 000 exemplar reagerade de stora, etablerade förläggarna, en av dem som refuserat mig bjöd på lunch.

Boken har nu sålts i runt en miljon exemplar, enbart i Frankrike. Trots att hon lockats av anbud från de större förlagen har hon beslutat att vara det lilla förlaget Le Dilettante trogen.

Att hon tog framgången så lugnt tillskriver hon en uppslitande skilsmässa, bokens framgång blev ett stöd för henne att börja ett nytt liv.

- Mitt skrivande har gett mig en identitet, det är antagligen det viktigaste som hänt i mitt liv.

Jag undrar hur hon upplever gensvaret från länder långt utanför det egna språkområdet och hon svarar med ett skratt.

- Jag är mest häpen över att mina noveller fört mig hit till Stockholm till exempel.

Novellerna är tolv till antalet och motiven varierar, men med ett visst mått av självironi säger hon att hon har samma intresseområde som filmaren François Truffaut: Mannen, Kvinnan och Barnet. Boken är dedicerad till Anna Gavaldas syster Marianne. Hon säger att i syskonskapet finns en grundläggande relation som hon ser som ett koncentrat av mänskliga förhållanden. Hon är förtjust i böcker som beskriver den rivalitet som finns mellan syskon som t ex boken/filmen Öster om Eden. Vissa har mer talang än andra, för vissa är livet lättare, mycket blir tydligt i en sådan relation.

- Men den enda människa som jag inte vill konkurrera med är min syster.

Männen för att säga grabbarna i hennes noveller är inte sällan machomän, omgivna av beundrande killar, men man ska inte vara alltför säker, bakom ytan av tuffhet finns inte sällan brist på självkänsla.

- Jag har valt att skildra dem så virila som de vill se sig själva.

Några av hennes noveller är överraskande och drastiska. Bland annat finns en novell om en kvinnlig veterinär.

- Den här kvinnan har faktiskt existerat.

Grym hämnd
Någon gång under Anna Gavaldas sena tonår berättade hennes gudfader om en kvinna som utkrävde en grym hämnd för en oförrätt - en historia som upprörde henne djupt.

Precis som i den sanna verkligheten blir kvinnan, som är veterinär, kallad till en bondgård för att assistera en bonde med en kalvande ko. Istället blir hon våldtagen, under ett brutalt gangbang. Som hämnd kastrerar hon en av männen och syr fast hans testiklar vid struphuvudet. Novellen heter ”Katgut”, titeln syftar på den suturtråd kvinnan använder vid operationen.

- Jag gillar människor som är lite tilltufsade av livet. Hos den här kvinnan fanns en inre resning som fascinerade mig. I en intervju lär hon ha sagt att om samma sak hände en gång till så skulle hon handla likadant.

- Den kvinnliga veterinären fick ett femton år långt fängelsestraff.

En annan av hennes noveller handlar om två killar som försöker imponera på några flickor vid en lantlig överklassfest genom att låna farsans Jaguar. På hemvägen kör de berusade killarna på ett vildsvin och bilen blir förvandlad till skrot.

- Det är en bra vandringshistoria, men tyvärr är den inte sann.

Flera av hennes noveller är moraliteter i kortformat, antagligen är det därför de är så drabbande. Jag undrar hur hon hittar sitt stoff och hon säger att det kan vara vad som helst som väcker hennes uppmärksamhet.

- Det kan vara något jag läser om i den dagliga tidningen eller något som händer i min närhet. Frankrike är idag ett tydligt klassamhälle, här finns en konservativ borgerlighet och en hel del nyrika som är tacksamma att gissla, säger hon.

Vissa författare anklagas för vampyrism, inte minst vårt nationalmonument August Strindberg och dramatikern Lars Norén, som inte sällan bygger sina dramer på autentiskt material. Men Anna Gavalda säger att hon naturligtvis gör iakttagelser av människor i sin omvärld, men hon vill inte vara så vulgär att hon stjäl historier rakt av.

- Men jag lyssnar gärna på människor. Folk talar gärna med mig.

Väcker äkta känslor
Anna Gavaldas metod är att skildra människor inkännande, det spelar egentligen ingen större roll om det rör sig om gamla människor eller unga, folk från olika sociala miljöer får en röst genom hennes berättelser. Ofta tilltalar hon sina läsare direkt, som i ett samtal, kanske är det detta som ger hennes böcker deras fräschör.

- Jag fångar upp sådant som jag vill skriva om överallt, när jag umgås med mina vänner och i min vardag. Kontakten med läsarna är viktig, menar Anna Gavalda.

- Det är viktigt för mig att få reaktioner, och jag känner att jag väcker äkta känslor genom mina böcker.

Anna Gavaldas roman Jag älskade honom, som kom på svenska förra året, blev en lika stor litterär händelse i hemlandet som novellsamlingen. Hennes böcker är idag sålda till ett tjugotal länder, och hon kan inte riktigt fatta vidden av sin popularitet.

- Tur är väl det, säger hon.

Jag undrar hur länge hon gick havande med sin roman och hon säger att själva skrivandeprocessen gick väldigt fort. Romanen tog två månader att skriva och i Sverige har boken fått titeln Jag älskade honom.

- Egentligen hade jag föredragit ”Jag älskade henne” - dubbeltydigheten finns i den franska titeln.

Chloé är en trettioårig övergiven kvinna som också är småbarnsmamma. För att trösta Chloé och kanske också för att ställa exmaken i bättre dager bjuder hennes svärfar Pierre ut Chloé och de två barnen på landet, där han minst sagt är ganska bortkommen.

- För mig är det självklart Pierre som är huvudpersonen även om andra valt att tolka det annorlunda.

Under en weekend berättar Pierre sin egen historia, som handlar om en otrohet. Han har avstått från den kvinna som han älskat för att rädda sitt äktenskap. Vem gör rätt och vem väljer fel? Under ett nattligt samtal diskuterar man om feghet/mod och om svek.

- Det viktiga för mig är att inte moralisera eller ha en dömande attityd, läsaren får själva avgöra om Pierre gör rätt eller fel. Parförhållanden är det mest gåtfulla i världen.

- I min generation är i stort sett alla skilsmässobarn.

Stanna eller gå?
Stanna eller gå? Romanen lämnar inte något entydigt svar på den frågan. Det finns en djup smärta dold både hos den som överger och den som blir lämnad. Båda parter lider mycket. Anna Gavalda väjer inte för kärlekens komplexitet och motsägelser.

- Det är aldrig så enkelt som i amerikanska filmer, säger Anna Gavalda. Romanen handlar också om möte mellan generationer.

För fyrtio år sedan skulle en kvinna som blev gravid absolut gifta sig - idag står frågan öppen, ingenting är längre självklart.

- Kvinnolivet och parförhållandena blir aldrig vad de varit, efter det att p-pillret revolutionerade världen. I min generation är det närmast ofattbart att föreställa sig vilken ångest kvinnor hade varje månad.

Precis som Chloé i Jag älskade honom har Anna Gavalda tvingats att gå igenom en skilsmässa, något som präglat henne djupt.

- Jag kommer att få leva med den skulden i hela mitt liv, men jag var tvungen att fatta det beslutet.

Anna Gavalda är i dag en ensamstående mamma, som bor utanför Paris där hon är född för trettiotre år sedan. Hennes uppväxt har beskrivits som något turbulent.

- Jag hade på ett sätt tur. Jag växte upp i en borgerlig miljö och mina föräldrar hade båda kulturella intressen, vi barn fick läsa mycket litteratur och se lämpliga filmer.

Båda hennes föräldrar var engagerade i hippierörelsen och politiskt ställde de sig bakom studentrevolten i maj 1968.

- Fast de var bara barn, och den där radikalismen satt i särskilt djupt. Men de var inte rika, så den arrogans som finns hos en del av den franska borgerligheten slapp jag.

Istället flyttade familjen ut på landet och hon beskriver sin barndom som idyllisk. Hennes mor arbetade som bildkonstnär och designade även exklusiva scarfes för de stora modehusen.

- Till slut insåg de att det skulle vara bättre för mig att placeras i någon bra skola, så jag inackorderades hos en kvinnlig släkting som hade tretton egna barn. En mycket katolsk miljö, säger hon.

Katolsk privatskola
- Jag hamnade i en katolsk privatskola, men där fick jag problem eftersom jag inte var döpt. Tidigare hade jag varit duktig på samhällsinriktade ämnen men i den nya skolan blev jag istället kursetta i ämnet religionskunskap.

- Jag har lärt mig att det gäller att anpassa sig, säger hon. Fast jag är lite avundsjuk på 68-generationen, det var mycket som verkade kul på den tiden. Nu har alla anpassat sig till den borgerliga normen.

Också under sitt Stockholmsbesök arbetar hon på sin nya roman. Hon skriver febrilt och släpper inte boken trots stressen och mediauppvaktningen.

- Boken ska ges ut i mars enligt planen. Den kommer att handla om kärlek - vad annars?

Om hennes historier tidigare varit koncentrerade, i formatet blygsamma, så skiljer sig den nya från det mönstret. Den kommer att utspela sig i restaurangmiljö och vara ett triangeldrama.

Trots sitt matintresse är hon en usel kock själv, säger hon.

- Den tidigare romanen var med avsikt kort, jag ser den som en känslomässig boxningsmatch och det hade varit fel om den pågick i all evighet. Som jag ser det är det att underskatta läsaren om man översköljer dem med långa tradiga beskrivningar, istället kan tre-fyra väl valda ord vara nog så täckande.

Hon säger att det krävs ett geni som Proust för att en omfångsrik text ska kunna slå an. Själv blir hon rejält irriterad på långrandiga beskrivningar.

- Jag skriver inte för att vara politiskt eller kulturellt korrekt utan helt enkelt för att få många läsare. Mitt språk är därför bildrikt, jag använder ett snabbt, nervöst språk. Jag föreställer mig en läsare som är ungefär som jag själv, jag lever idag ett ganska ”genomsnittligt” liv.

Idealet är en text som fascinerar så mycket att man inte märker att man bläddrar i boken.

Hur lever hon nu? undrar jag, efter framgången.

- Jag har blivit en sådan mamma som jag önskade mig som barn, jag går varje dag till skolan och hämtar och lämnar mina barn, även till lunch.

Hennes arbete börjar när barnen gått till skolan då hon har tre egna timmar innan de är hemma igen.

- Hunden kräver också sitt. Det är en Jack Russelvalp som finns på omslaget till den svenska utgåvan av Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans.

Har hon drömmar om framtiden? Ja, det skulle i så fall vara att flytta ut till det riktiga landet och slå sig på något slags jordbruk, men det ligger inte inom den närmaste framtiden. Hon är stolt när hon berättar om huset och bilen hon köpte när pengarna började flyta in.

- Jag har funnit min plats på den här lilla planeten.

Lena S. Karlsson, kulturjournalist

Publicerad: 2004-05-26


Läs mer om Boken, Tidningen (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Boken, Tidningen (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA