Hur blir man kulturjournalist?

tidigare publicerad i Norrländska Socialdemokraten, mars 2004

Tidskrift
Provins
Nr 1 04

Teaterns tillstånd, Maria Vedins senaste bok och en rad andra författare presenteras i senaste numret av Provins. Men det som fångar en kulturredaktörs omedelbara intresse är förstås frågan om det går att utbilda sig till kulturjournalist? Den utgör ett centralt tema när Provins tar sig an kulturjournalistikens väl och ve.

I Umeå startades en utbildning i kulturjournalistik som skulle rusta hugade själar att slå sig in på den stenhårda marknaden. Men enligt skribenten Yvonne Ritvall har satsningen varit måttligt lyckad - ingen journalist med yrkeserfarenhet har knutits till utbildningen och lärarstaben består främst av forskare från konstvetenskap, idehistoria och så vidare. Några nycklar till journalistikens hantverk får eleverna inte.

Och hennes slutsats blir att teori som förmedlas av akademiker utan kulturjournalistiska kunskaper inte fostrar några kompetenta kulturjournalister. En slutsats som drogs innan utbildningen startades, redan på den första hearingen om utbildningen där bland andra undertecknad deltog. Kritiken gällde också huruvida man verkligen ska utbilda människor till en arbetsmarknad som knappt finns.

En bakgrundshistoria som saknas i Ritvalls text är det faktum att utbildningen i kulturjournalistik ersatte kulturadministration som tidigare var utbildningen som knöt ihop akademiska övervintrares många poäng till en magisterexamen. Så frågan är om man inte också kan se utbildningen som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd inom universitet, eller åtminstone inom fakulteten för kultur och medier.

En annan aspekt av kulturjournalistikens tillstånd tas upp i förordet till artikelserien, där redaktionen noterar två linjer bland kultursidorna. Dels den "traditionella" kultursidan kontra "kultur/nöje"-utvecklingen, där man menar att resultatet blivit att debatt, diskussion och eftertanke eller egna linjer fått vika. Frågan känns dock något ältad i de senaste årens kulturdebatt, utan att man egentligen gått framåt.

Att ett försök till uppvärdering av pop, hiphop och rock etcetera skulle vara en egen linje tycks dock inte ingå i resonemanget. Det stämmer dock att debatten är begränsad, men knappast beroende av huruvida en redaktion valt den ena eller andra formen - snarare är den bistra sanningen att de som vill debattera är få, och de som borde allt för sällan törs. Mönstret är liknande i de nordligaste länen och många redaktörer för kultursidor konstaterar detta. Och hur många debatterar egentligen?

VF svarar väldigt få.
PT svarar inte så många.
NK svarar ett fåtal.
VK svarar ett par i månaden.
NV svarar väldigt få.

Där spricker något i Provins tes om att formen skulle inverka på debatten och diskussionen på sidorna. Snarare indikerar de tillfrågade tidningarnas redaktörer att minskade anslag till kulturutövarna har fått effekter på debattklimatet. För vilken kulturutövare vågar karva i den hand som föder en, i synnerhet när den är anorektisk från början?

Patrik Boström

Publicerad: 2004-05-06

Köp Provins
Läs mer om Provins i katalogen
Fler artiklar knutna till Provins
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori REGIONALT